Författare på trots

böcker.vinjett

[190625] En självbiografi av en författare som hade lång startsträcka på grund av det sociala arvet och monotont industriarbete.
Men en strof i en dikt från en annan ur arbetarklassen som blivit poet fick honom att förstå hur man kunde skriva.

Bernt Olov Andersson har varit verksam som författare och poet i fyrtio år. Han har skrivit flera uppmärksammade romaner med utgångspunkt från sin uppväxt i ett brukssamhälle. Han föddes 1947 i sin mormor och morfars torp ett par mil söder om Bollnäs i Hälsingland. Kom så småningom att växa upp i Sandviken i Gästrikland. Hans föräldrar var inte gifta när han föddes och mamman var bara 19 år. Pappan nekade till faderskapet först, men året efter Bernt Olovs födelse gifte sig föräldrarna. Men på bröllopsfotot som finns i boken så ler ingen av dem mot fotografen.

”Pappa ser ut att ha blivit ditsläpad mot sin vilja”, skriver Bernt Olov Andersson.

Han har inga ljusa minnen av sin far. Pappan var elak, lynnig och hade problem med spriten. Terroriserade sin familj, både mamman – som Bernt Olov har ljusa minnen av – och de tre sönerna varav Bernt Olov var äldst.

Efter att ha flyttat runt som inneboende i små kyffen i ett par gästrikesamhällen hamnade familjen till slut i Sandviken där fadern fick anställning på järnverket – ”bruket” ­– Bernt Olov var åtta år då och familjen fick en lägenhet på 40 kvadrat där de tre bröderna fick samsas i en enkelsäng och en våningssäng. Mamman och pappan låg i den utdragbara kökssoffan.

Då mamman var hemmafru var det bara att följa med när det skulle flyttas. Han skriver:

”Vår pappa kom hem till de trånga uthyrningsrummen på Åsen en dag och sa: ”Jag har ordnat en lägenhet i Sandviken, så nu ska vi flytta. Börja packa.

”Mamma drog ofta upp det där minnet. Hon räknades inte. Hon var bara något som tillhörde flyttlasset.”

Hans fars supande dämpades en aning av flytten till Sandviken. Pokerspelandet upphörde nästan helt fast lottsedlar och veckans tipsbolag med jobbarkompisarna på järnverket fanns förstås.

”Brännvinskontot i kassaboken blev aningen lägre” skriver Bernt Olov, men enligt noteringarna drack han ändå cirka 1,5 liter sprit i månaden.

Pappan Thure förde kassabok regelbundet alltsedan giftermålet med modern Engla. Och man kan följa hans utgifter och inkomster i boken. Kostnaderna för sönerna finns också med. Och så här i mitten av 50-talet finns två gånger i månaden noterat ”Matpengar 175 kr”.

”Det var mammas tilldelning. Ibland lånade han själv pengar ur matkassan och även ur barnbidraget…Några noteringar om födelsedagspresenter finns inte i pappas anteckningar…En veckopeng var inte att tänka på.”

Skolan i Sandviken gick heller inte så bra. Bernt Olov fick en lärare som var alltför lik hans pappa i sättet; opedagogisk, svekfull och orättvis. Det kändes från början att läraren gjorde skillnad på bruksungarna och på de elever vilkas pappor var ingenjörer eller direktörer. Läraren var dock angelägen om att Bernt Olov skulle läsa böcker och skrev i hans anteckningsbok detta och skickade med en skrivbok hem där föräldrarna skulle skriva en signatur när han läst ett avsnitt ur en bok.

Men signaturen förfalskade han och denna pedagogik gjorde att Bernt Olov Andersson inte läste någonting under hela sin ungdom och fick bottenbetyget B i svenska och BC i läsning.

”Jag brukar lite skämtsamt säga att hela mitt författarskap är en hämnd på min lärare i folkskolan.”

Vid denna tid i slutet av femtiotalet hade hans mamma fått städjobb på Seefabriken i Sandviken. När bröderna kom hem från skolan var dörren för det mesta låst; deras pappa hade åkt iväg på egna ärenden efter förmiddagsskiftet och hade han eftermiddagsskiftet så låste han dörren halv två och for iväg.

Lillebror Kenneth lyckades åla sig in genom ett smalt vädringsfönster och öppna det större fönstret så att Bernt Olov och brodern Leif kom in.

Det är inte bara en släktkrönika som presenteras i boken, med ingående beskrivningar av far- och morföräldrarnas liv och öden också, vilket visar på ett socialt arv, till de egna föräldrarnas arvedel – vi får också gestaltningar, ofta ur Bernt Olov Anderssons egna romaner, kopplade till de avgörande händelserna i familjen så som flyttar, pappans supande, arbetet i bruket, det litterära uppvaknandet, musikintresset med mera.

Efter åttonde året i folkskolan, som då var det sista, räckte inte Bernt Olov Anderssons betyg till några högre fortsättningsstudier. Han fick efter inskrivningsprov plats på Sandvikens Jernverks industriskola. Utbildningen var treårig och huvuddelen bestod av praktiskt arbete.  I skolverkstaden fick eleverna lära sig slipa, fräsa, borra, gänga, svarva eller svetsa med både gas och el.

”Jag gjorde bara ett skriftligt prov…en enkel läkarundersökning och kom in på en treårig avancerad utbildning…Det var inte i folkskolan jag fick min grundläggande utbildning, utan i Sandvikens Jernverk och i dess industriskola.”

Att stå vid kantslipningsmaskinen på järnverket blev med åren en monoton plåga. Sakta började Bernt Olovs poesiintresse formas. Men det skulle dröja några år. Efter militärtjänst och lite stormiga ungdomsår och en kärlek han mötte i Anette (som han fortfarande håller fast vid) kunde han så småningom utbilda sig till byggnadssnickare vid den centrala verkstadsskolan i Sandviken.

Nu slapp han äntligen bruket. Och mötet med sin fästmös pappa Arne hade även det en avgörande betydelse.

Svärfadern var kulturintresserad och i deras sommarstuga vid sjön Ottnaren i utedasset fanns en liten blå oansenlig bok med ett urval av dikter av poeten Stig Sjödin. I den läste han i en dikt:

”Motsträvigt och med hjärtat fyllt av trots

erkänner jag detta:

det var inte sotet, dammet, smutsen,

inte heller hemgång med musklerna

skälvande i kramp och ögat urgröpt

av nätters vaka,

inte heller valkarna,

som var förnedring.

Nej det var den osynliga nåden

att få slita ut sig,

den stora favören att få välja

där val ej fanns.”

De sista två stroferna var ju Bernt Olovs eget liv som Stig Sjödin beskrev. Stig Sjödin hade sina rötter i Sandviken och lärde Bernt Olov Andersson att man kunde skriva dikt på detta vis. Han skrev nu dikter som han lämnade över till svärfar Arne som uppmuntrade honom och kärestan Anette skrev rent dem på skrivmaskin.

Stig Sjödin kom till biblioteket i Sandviken och talade. Han berättade historier ur sitt liv, om hur han blev poet, om hur han på 30-talet jobbat i samma järnverk som Bernt Olov Andersson.

Han gav Stig Sjödin några av sina dikter och fick efter ett par veckor ett uppmuntrande svar.

”Det enda råd jag kan ge dig är att läsa mycket och arbeta utåv bara fan, för annars bin’te nå!”

Han hade fått ännu en far förutom svärfar Arne, menar han. Stig Sjödin sällskapet bildades sedermera med initiativ av Bernt Olov Andersson. Som debuterade på allvar med sin diktsamling ”Mellan hammarslag och bandbyte” 1978. Sedan följde en massa åtaganden som ordförande i Norrländska författarsällskapet och Författarcentrum norr och förste vice ordförande i Sveriges författarförbund (som han tycker var en hemsk tid) och bildandet av Föreningen arbetarskrivare.

Sjungit och spelat i två progressiva musikgrupper har han också gjort.

Och bedrivit föreningsarbete, frilansskrivit, gjort framträdanden, programserier för lokalradion och olika litterära projekt.

Det tog nio år efter poesidebuten innan hans nästa litterära verk, en novellsamling kom ut. Och 1988 kom hans första roman ”Min älskade slaktare”.

Kanske var det för att han fick omedelbar respons och pengar att leva av som det litterära dröjde. Han prisar sin fru Anette som haft jobb på bank i alla år och dragit det stora lasset för familjeekonomin. Bernt Olov var hemmapappa med första barnet Jonas vilket det skrevs om i lokalpressen 1978.

När pojken var tre år drabbades han av hjärnhinneinflammation och svävade mellan liv och död på sjukhus. Han klarade sig igenom, och det, menar Bernt Olov Andersson, var en avgörande betydelse till att han började skriva litterärt igen.

Samt att han och familjen har kommit närmare varann. De har en dotter med, Linnea. Barnen är i dag vuxna.  Och två barnbarn finns.

Den här självbiografin är ömsint i sin ton trots all tragik och ledsamhet den innefattar. Bernt Olov Andersson skriver att han har velat ge röst åt de fattiga och undertryckta människorna i sina poesiverk och romaner. De som aldrig haft eller kunnat erövra sig ett språk som de härskande klasserna automatiskt fått med sig av arv, börd och skolning.

Han menar att han själv är en av de undanskymda som vandrade en lång stig innan han fick ordet.

Den första maj 1986 bar landets demonstrationståg fanor med sorgflor för att hedra minnet av Olof Palme. Dagen efter dog Bernt Olov Anderssons pappa.

”Efter allt som hänt i våra liv så trodde jag inte att jag skulle sörja honom, men det gjorde jag. Kanske var det först när vi tog farväl som jag på allvar förstod resultatet av människans sociala arv och hur utlämnad vi ändå är åt enstaka tillfälligheter i livet.”

▪ Leif Wilehag

 

bokomslag

Bernt Olov Andersson

Den osynliga nåden
Minnen och gestaltningar

Reptil förlag 2018

 

 

 

 

Kategorier
Skänk ett bidrag till Alba!

swishGillar du denna artikel? Redaktionen arbetar gratis, men vi behöver stöd till driften. Ditt stöd skulle betyda mycket för oss. Swisha valfritt belopp till Tidskriften Alba.

Swisha till 1231666452

Mer information om Swish och Alba.nu

Dela den här artikeln: