Och vems var felet när våldet tog över vardagen på filmduken, på scenen – och i verkligheten?

Olivia Newman – Där kräftorna sjunger, Schaubühne am Halleschen Ufer – Våldets historia
Där kräftorna sjunger

Ulf Kristersson hade ett sjå med att göra reda för sina ståndpunkter i partiledarintervjun i SVT för ett par dagar sedan. Han erkände stora problem med invandringen som den utvecklats, men utan att vilja ställa sig på Sverigedemokratisk plattform. Det var tydligt att han tyckte den gått åt helvete med arbetslöshet och våld i utsatta områden som konsekvens, men ville/kunde inte tillåta sig att skylla på någon. Alltmer hjälplös kunde han till sist inte annat än upprepa sitt återkommande mantra: vi måste arbeta, vi måste alla arbeta, alltid arbeta, bidra. Läs mer

Metateater som mer roar än oroar 

Göteborgs Stadsteater – Mordet på Marat
ur pjäsen, foto Ola Kjelbye

Vore det inte för Jacques-Louis Davids klassiska idolporträtt av sin vän Jean Paul Marat, dödad i badkaret, hade dennes namn troligtvis varit glömt bland de många andra som togs av daga under franska revolutionen. Troligen hade inte Peter Weiss under det politiskt turbulenta 1960-talet fått idén till det drama som nu satts upp på Göteborgs stadsteater.  Frågan är hur  den tolkningen lyckas landa i dagens politiska förvirring utom att mer roa än oroa. Läs mer

Från satir till parodi

Göteborgs stadsteater – Vi hade i alla fall tur med ramavtalet & Idlaflickorna

Två pjäser med hög underhållningshalt löper nu parallellt på Göteborgs Stadsteaters Stora scen respektive Studio. Den ena en dagsaktuell farsartad satir över kommunal förvaltning. Den andra en tveksam uppförstoring av Kristina Lugns poetiska och tragikomiska scenjuvel Idlaflickorna Läs mer

Barnets blick ser och säger allt

ur föreställningen Tystnaden forto: Ola Kjelbye

I en kort kommentar till sitt mästerverk från 1963 avslöjar regissören att han från att ha skurit ned manuskriptet från trettioåtta till tjugoåtta repliker fortfarande ångrar att en scen (han avslöjar inte vilken, men det kan också vara likgiltigt) trots det tyngs av för mycket tal. Läs mer

Maximalism med råge  

Göteborgs Stadsteater – Stormen (KonstAB)
Ur föreställningen Stormen på stadsteatern

Extremt fritt efter Shakespeare är ingen överdrift, kan konstateras efter ett möte med uppsättningen av Stormen på Göteborgs stadsteaters lilla scen.  Teaterkollektivet KonstAB lever med råge upp till sin egen målsättning om det ”totalt annorlunda”, som denna maximalistiskt expressiva bearbetning av Stormen sannerligen är,  vare sig den tolkas som en illusion och/eller spegel av en verklighet. Läs mer

Scenkonst som gör upp med samtiden

Om tre aktuella pjäser, på Dramaten och Göteborgs stadsteater
ur Yttersta minuten

Sällan eller aldrig har väl en teaterföreställning varit så oförutsägbar som den Mattias Andersson öppnat Dramatens stora scen med efter pandemistoppet. En kan fråga sig vad han själv hade för föreställning om resultatet när han planterade iden om Den yttersta minuten i sin ensemble.

Och när det gäller valet av pjäs på Lilla scenen tajmade premiären på Tillbaka till Reims precis den tyska valutgången och kan måhända något lätta på pjäsens oroande politiska resonemang.  Slutspel på Göteborgs Stadsteaters Studio är ett pålitligt kort ur det surrealistiska pjäsförrådet. Läs mer

Familjeteater i sin prydno

Göteborgs stadsteater – Kejsarn av Portugallien
ur Kejsarn av Portugallien

När Göteborgs stadsteater öppnat upp efter pandemi och ombyggnad bjuder stora scenen på ett väl bemästrat sorg- och sångspel på Selma Lagerlöfs roman Kejsarn av Portugallien. Här blandas som sig bör realism och magi, väcker tankar om klass, kön och utanförskap men framför allt om gränslös kärlek i en konstruktion som liknar bygdespel. Musikern Daniel Lemma som vandrande spelman betyder mycket för helheten. Läs mer

Könskomik med många lager

Göteborgs stadsteater, Studion – Vem är Schmitz?
ur föreställningen

En absurditet kring kön och identitet har intagit Göteborgs Stadsteaters Studio. Det enda konkreta är själva spelplatsen, ett frukostrum på ett anonymt företag.  Därutöver en hysterisk anpassningskarusell som inte riktigt lyckas nå på djupet, trots gott skådespeleri och en hel del dramaturgisk upprepningskomik. Läs mer

Tonsäker Antigone
Gråtonad Boye

Göteborgs stadsteater – Antigone, Folkteatern – Nakna som foster och gudar
Bild ur Antigone

Mitt under årets bokmässa ägde två urpremiärer på Göteborgs största teatrar rum. Den ena visserligen närmare 2500 år gammal, men i ny svensk översättning, den andra helt nyskriven. Båda handlar om starka kvinnor. Sofokles Antigone på Stadsteatern för civilkuraget att trotsa lagen för familjens rätt. Karin Boye för sitt sexuella trots. Eller vad nu syftet var med Folkteaterns uppsättning av Isabel Cruz Liljegrens pjäs? Läs mer

Ingen katarsis i sikte

Göteborgs stadsteater – Lång dags färd mot natt
Ur föreställningen, foto Ola Kjelbye

En ny teatersäsong är inledd. Först ut på Göteborgs stadsteater är en mytomspunnen modern klassiker, Eugene O´Neills familjedrama Lång dags färd mot natt. Högt uppskruvade förväntningar riskerar dock få sig en törn, trots troheten mot originalet.  Läs mer