Om teaterns rädsla för publiken

Är det ett svenskt uttryck när man säger att publiken sviker? Jag tror det. Den bildade medelklasspubliken, som anses bära upp kulturen i det här landet, är både ett ideal och en potentiell svikare. Den ses som en homogen grupp. Med för teaterns del farligt bestämda åsikter om kvalitet samtidigt som den har starka krav på sig från teaterns sida om lojalitet. En självmotsägelse. Den har rätt att tycka vad den vill men ska vara lojal. Läs mer

Dockor överskrider mänskliga gränser

Efter tjugo år i Göteborgs teaterliv har Nasrin Barati många glada minnen. Men genom åren har arbetet med Dockteater Sesam också haft en skuggsida: kampen mot låg status och fördomar.
– Men jag brinner för den här konsten, så jag måste fortsätta göra det jag tror på, säger hon. Läs mer

Teatern som ständigt gör tvärtom

En av de mera originella teatergrupperna i Göteborg är Teater Pugilist, som konstaterar jag till min förvåning funnits ända sedan 1992. Gruppen har producerat mellan en och två föreställningar per år. Den har sitt ursprung från Dramatiken på universitetet. Läs mer

Försök att skapa en annan teater

I början av 90-talet var jag lärare, regissör och assistent till Sören Larsson på hans skola larssons teaterakademi. Under en period ledde jag ett berättarprojekt med delar av ensemblen från den uppmärksammade föreställningen Medea från M Bongo. Vi visste inte så mycket om berättandet, men ville undersöka det. Kanske som en reaktion mot den isolering och brist på publikkontakt jag uppfattade att mycket av den s.k Tredje teatern hamnat i. Läs mer

Långkörare utanför institutionerna

Teater Uno fyller trettio år i år och är därmed en av Göteborgs äldsta fria teatergrupper. Sedan sexton år håller man till i det gamla posthusets källare vid Drottningtorget. Men nu skall huset byggas om till hotell och Teater Uno flyttar till betydligt mindre lokaler vid Esperantoplatsen. Läs mer

Att ständigt komma tillbaka

För drygt tjugo år sedan var Sören Larsson min lärare och sedan kollega på det som blev larssons teaterakademi och larssons teater. Sedan sex år tillbaka, efter att vi båda under tio års tid arbetat med att göra teater på varsitt håll, samarbetar vi igen, nu i larssons & ADAS teater på Konstepidemin i Göteborg. Läs mer

Har Alba någon framtid på nätet?

Alba har under sina tio år på nätet haft en något vinglig resa. Utan bidrag från ett EU-projekt hade vi antagligen aldrig kommit igång, även om startsträckan är betydligt kortare för ett webbmagasin än för en tryckt tidning. Men för bägge slagen av tidning gäller fortfarande att distributionen är det kanske svåraste ledet. Hur når man sina läsare? Läs mer

Varför håller vi på?

Som nättidskriftsredaktör får man ofta frågan ”Men hur får ni in pengar på det där då?” Svaret är i alla fall för min egen del: ”Det får vi inte”. Alba drivs som de flesta andra nättidskrifter – i alla fall vi som dväljs i närheten av kulturtidskriftsträsket – helt ideellt. Fråga mig.
Jag vet. Jag är ordförande för Föreningen för Sveriges Nättidskrifter. Läs mer

Får jag läsa barnböcker?

En berättelse om ett barn, en barndom. Är det automatiskt en bok för barn? Naturligtvis inte. Men påfallande ofta tänker vi så.
Det finns många böcker som jag själv tyckt om, gråtit till och roats av, som jag inte alls borde läst. Eller möjligen skulle läst av plikt som god förälder. I alla fall om jag litat på vad som står på baksidan på böckerna eller på vilken hylla de placeras i bokhandeln och på bibliotek. Läs mer

Vardagens möte med fiktionen

Kerstin Lundberg Hahn är barnboksförfattare sedan några år tillbaka och aktiv i Barnboksnätet. Hennes vardag består dels i att skriva på nästa bok, dels i att besöka sina läsare på skolor och bibliotek. Det uppstår ett växelspel i detta kraftfält. Läs mer