Richard Jändel Natt i paradiset Fria förlaget 2000

Vemodiga betraktelser framåtdrivna av tillbakablickande tankar - är det intryck som stannar kvar efter ett flertal genomläsningar av Richard Jändels "Natt i paradiset" - hans första diktsamling. Tidigare har han skrivit dokumentärböcker och en novellsamling. Jag är ingen lyrikrecensent av rang. Bara en vanlig älskare av poesi - precis som poeten själv, skulle jag tro... Missförstå mig rätt. En stark känsla av kärlek och glädje präglar de enkla orden och bilderna de formar, men kanske är några av styckena lite för banala. Den 48 sidor långa diktsamlingen är uppdelad i sju kapitel: barndom, familjen, vännerna, ungdomen, kärleken, politiken och återblick. Och fast några teman har vevats förut av såväl poeter som prosaförfattare så äger ju självklart Richard Jändel - likt vem som helst - rätten att beskriva sin verklighet. Tänker t ex på dikten "Gamla vänner" om ett möte efter flera år: "Vi/Ja, just vi stod ju varandra så nära/ så varför hittar vi inga ord/varför stirrar du så fånigt på mig/du är besvärad vill helst gå..." Eller "Vårnatt i staden" där han minns ungdomens vilsna och tomma känslor på ett disco, sent på natten när det är dags att gå: "Kylan rensar min hjärna från spriten/är det mig det är fel på?/jag som inte kan älska denna värld/för mig är den falsk/men kanske är jag falsk själv/kanske är detta bara tankar i en död värld." Att han känner utanförskap går igen i flera av poemen. Både i relationen till sin syster och även i kärlek speglar orden någon form av brist. "Till Stig Dagerman" heter en dikt: "...Visst är det en gåva/att kunna skriva dikt/att i ord kunna måla/sitt livs hela bikt/men vem tror du vet/att det pris du ger/är lidande och ensamhet/av tårfyllda ögon, när andra ler..." Ett visst vrede skymtar i några passager när världens orättvisor far genom lyrikerns huvud. Andra gånger är sorgsenheten så påtagligt tung att man nästan blir nedstämd av att läsa, men då är dikterna personliga och starkt melankoliska. Titelpoemet slutar:"Det är natt i paradiset/en mörk tunnel utan slut/det är kallt på jorden/kallt på våran hemplanet." Inte ens att resa bort hjälper för att hitta sig själv och komma ifrån känslan av ensamhet. Som i dikten "Kibbutzen". Hur som helst, så prisar jag ett försök av en journalist och författare som vågar beträda kelternas och versmakarnas ängder. Och som växlar mellan stilar dessutom. Om än centrallyrik - med omedelbara uttryck för känslor och stämningar - dominerar "Natt i paradiset". Text: Leif Wilehag 2001.03.15