I sin uppmärksammade debutroman, Blod är tjockare än vatten, beskrev Astrid Trotzig sitt liv mellan två världar. Sydkorea där hon är född och Sverige dit hon kom som adopterad vid fem månaders ålder. Central - genom sin frånvaro - var redan då hennes biologiska mamma. I Trotzigs nya roman, Ibland undrar jag om jag minns rätt, fortsätter hon sitt utforskande livsprojekt.

Stilmässigt har Trotzig lämnat det direkt självbiografiska för att genom fiktionens slöja kunna skymta en annars onåbar verklighet. Men tematiskt är boken en ganska naturlig fortsättning på Blod är tjockare än vatten. Då var det en egen, personlig berättelse med egna minnen. Nu tycks författarinnan vilja skapa sig en förståelse för en mamma som lämnat sitt barn - såsom Trotzigs egna mamma en gång lämnat henne. En inte obetydlig skillnad är att romanens försvunna mamma levde under goda ekonomiska förutsättningar i Stockholm och inte i den fattiga sydkoreanska staden Pusan. Handlingen i sig torde dock vara universell och lika möjlig/omöjlig att förstå oavsett omgivande social kontext.

"Hon kan inte leva utan närheten till sitt barn. Ändå lämnar hon honom." Det ges inga heltäckande svar men däremot många ledtrådar, presenterade av kvinnans anhöriga ett knappt halvår efter försvinnandet. Mannen, mamman, väninnan, pappan samt den utredande kriminalinspektören får alla delge sina tankar och minnen. Med Trotzigs karakteristiskt knappa stil blir den frånvarande huvudpersonen fragmentariskt blixtbelyst ur de olika närståendes perspektiv. I några gåtfulla episoder ges även kvinnan själv ordet då hon med drömmens symbolspråk berättar för mannen, väninnan och pappan om sin relation till dem. Det centrala "varför" förblir dock liggande i skugga.

Frågan ställs också hur väl vi egentligen kan känna en annan människa. Hur mycket kan döljas för föräldrar, partner och vänner? Och om man inte ens kan lita på sina egna minnen, vad kan man då lita på? "Det händer att jag inte ens vet om det jag minns verkligen har hänt." Som när mannen i boken tre gånger berättar om deras sista kväll tillsammans före försvinnandet. Först den tredje gången minns han sitt slag.

Bokens kriminalinspektör konstaterar: det är snarare regel än undantag att något av intresse dyker upp när man skrapar på ytan. Detta verkar gälla inte bara för polisutredningar utan även i allmänmänskliga relationer. Och som läsare blir man påmind om hur varje människa är ett isberg med den största delen dold för ögat. En både fascinerande och skrämmande tanke.

Text: Peter Johansson
2001.03.15