Äntligen har en av Europas mest omtalade författare kommit ut på svenska igen! Senast var 1994. Peter Nadas är uppväxt under kommunisttiden i Ungern, och därifrån hämtar han miljöer och motiv till sina berättelser. Den nästan fotografiska skärpan i hans språk i kombination med en ovanligt driven förmåga att fokusera det väsentliga i ett skeende gör varje läsning till något nytt och oväntat. Nadas har själv valt ut novellerna i denna samling som getts namn efter en av berättelserna som alla skrevs mellan åren 1965 och 1975.

Ett möte med Peter Nadas texter är som att spegla sin själs mest outgrundliga skrymslen. Skulle man kunna säga. För det är inte riktigt sant; det finns nämligen inget personligt eller individuellt i texterna - Nadas rör sig på ett helt annat plan. Det är människan som fenomen som dissekeras med en mycket subjektiv skalpell. Var går gränserna för det mänskliga, och vari består mänsklighetens kärna? Som en mental äventyrare närmar sig Nadas denna kärna i kringgående experiment. Varje försök bildar en novell, och tillsammans lägger berättelserna pussel med sig själva och läsaren till en mångtydlig bild. Som läsare tvingas jag ta ställning till såväl text som till mina egna reaktioner - obehag, skratt, sorg, glädje. Så mycket finns det i människan, och så mycket kan det också finnas i mig själv bara jag anstränger mig och ser efter.
Ibland, som i själva berättelsen Minotaurus, leker Nadas med upprepandets teknik. Som i den arabiska berättelsen, som hos Yasar Kemal eller Salman Rushdie. För varje upprepning tillför han något nytt för att vända åter till utgångspunkten fast ur ett lätt förändrat perspektiv. Nadas går inåt, allt snävare, allt mer fängslande. Som en mental implosion.

Ofta är perspektivet dubbelt, som att stå vid sidan av och samtidigt vara handlingens centrum. Det finns något deterministiskt i människan, vill Nadas säga. Något som trots att vi försöker undvika det på alla sätt ändå till slut hinner ifatt oss. Som om socialisering är en löst påklistrad fasad på ett vilddjur eller som om civilisationen en lika lös fasad på samhället.

Ibland skrattar man högt men halvhjärtat. I den nära barndomsbilden "Bibeln", där den ungerska miljön under kommunisttiden skildras som ett slags snedvriden familjeidyll, bryts
barnets förväntade trygghet och beteende i ångestladdade nästan autistiska handlingar. I den inre kampen mellan ursprung och socialisation uppstår ständiga kontraster där ingen moral finns utom den "eviga" sanningen att stark alltid slår svag.
För att ytterligare skärpa helhetsbilden lägger Nadas till en kärleksberättelse som urartar till en schizofren mardröm. I "Kärlek" öppnar han nämligen båda vägarna, såväl det yttre händelseförloppet - ett kärleksmöte som förbyts i en haschpsykos - som ett vidare och mer fördjupat där han ifrågasätter allt tryggt och säkert; framför allt den ständiga konflikten mellan känsla och förnuft, mellan instinkt och socialt vara.

Naturligtvis stannar Nadas inte vid individerna. Hans egentliga syfte syns mig vara att spegla samhället, att förklara varför allt som planeras så perfekt ändå blir så fel och motsägelsefullt. Med utgångspunkt i individen levererar han en saftig civilisationskritik. I Lammet från 1966 märks det tydligt. En judisk man går ett oblitt öde tillmötes, och han gör det med stoltheten i behåll, nästan som Jesus på korset. Människans oförmåga att se över och bortom, genernas seger över tankens frihet, systemets seger över individens kreativitet, blir en pyrrhusseger i den mänskliga utvecklingens relativt korta historia. Ska vi nånsin bli mogna vår mänsklighet?

Bakom sig lämnar boken motstridiga känslor. Hopplöshet över att människan aldrig blir bättre, samhället aldrig rättvisare, är en sådan. Men lika stark är lusten och viljan att ta steget ända fram. Nadas visar just de sidor av oss själva och i samhället som vi har så svårt att acceptera och därför aldrig tar itu med. Ett avgörande steg i all utveckling är självkännedom, som individ och samhälle. Peter Nadas tar ett sådant steg, ett riktigt stort.

2003.09.11