Visst lägger sig museidammet ofta i stillhet över föremålen. Så att man kan strosa runt i ekande salar och drömma sig långt bort, men inte längre än att man ständigt känner sig iakttagen av vakter i varje sal med dyrgripar. Men är den nidbilden av museerna sann? Har museerna någon framtid i ett samhälle som rusar allt snabbare mot framtiden?

Kulturstormar kan i alla fall svepa in i museivärlden. För några år sedan konstaterade kulturminister Marita Ulvskog att Stockholm får alltför stor andel av statens satsningar på kulturen. Hon föreslog att tre museer i Stockholm skulle samordnas med etnografiska museet i Göteborg och att huvudmannaskapet för denna nya organisation skulle ligga i Göteborg. Namnet på det nya museet blev Världskulturmuseet.

Nu reagerade de ansvariga för de olika museerna i Stockholm. I TV:s nyhetssändningar kunde vi se personalen snyftande visa upp bräckliga porslinsdelar från Fjärran Östern - det skulle inte gå att transportera dessa till Göteborg. Under några dagar rådde febril aktivitet i både den politiska och kulturella eliten i huvudstaden. Museerna kunde räddas kvar i Stockholm - om det nu varit meningen att de skulle flyttats över huvud taget.

Ett världskulturmuseum ska det ändå bli. Om knappt två år slås portarna upp till ett hus som är tänkt att få formen av en kub med god insyn utifrån. Museet kommer att ha egna samlingar från det tidigare etnografiska museet i staden. Åtminstone i magasinen. Av världens alla samlingar från Latinamerika rankas Världskulturmuseets samling av de s.k Paracas-textilierna som högintressant. Huruvida dessa samlingar ska återföras till sitt ursprungsland är en i raden av kontroverser som är en del av de västerländska museernas historia. Europas huvudstäder är fyllda av stöldgods från kolonialtiden.

Alba träffade den relativt nya chefen för kulturmuseet, Jette Sandahl. Hon hämtades från Danmark och följs av ett rykte som nydanare. Det blir naturligtvis frågor som berör det ovan sagda, kanske främst hur museet ska kunna fylla en viktig roll i dagens och morgondagens samhälle.

---

[Alba]
Det finns något intressant i spänningsfältet mellan de gamla föremål som finns på museet och samhället. Skansen, exempelvis, kom till för att stärka nationalkänslan i Sverige. Tidigare museer var väl en del i ett projekt att strukturera världen enligt västerländsk logik och modern vetenskap. På så sätt kunde det udda och exotiska inordnas i det bekanta. Hur ska ni i Världskulturmuseet kunna ta steget från den traditionella museiverksamheten in i framtiden? Vilka är problemen som måste övervinnas?

[Jette Sandahl]
- Om man går tillbaka till museernas historia, tillbaka till de riktigt gamla kamrarna, så har de äldsta samlingarna haft till uppgift att definiera en europeisk identitet, i förhållande till en icke-europeisk identitet. I mitten av 1800-talet sker den utveckling som du talar om. Det blir i hög grad den nationella identiteten som blir museernas projekt. Vilket sammanfaller med parlamentarismens genombrott och demokratiseringen av samhället.

- När ett nytt museum som detta skapas, ser jag det mycket som - från utlandet har detta projekt fått stor uppmärksamhet - att Sverige reorienterar sig som nation i det globala rummet. En väldigt framsynt initiativ. När man ser att samhället blir mångkulturellt, är detta ett sätt att avläsa utvecklingen. Men bakom detta ligger hela globaliseringen och de övergripande sammanhangen i världsbilden. Det är väl här som ett museum som detta har sitt ansvar. Jag ser i mindre grad att vår uppgift handlar om det mångkulturella Sverige än om Sverige i förhållande till den globala världen. Det finns redan museer i exempelvis Göteborg som handlar om det mångkulturella Sverige. För oss gäller relationen mellan Sverige och resten av världen.

- När du frågar om våra samlingar, är det så att oavsett hur många goda samlingar man har, så kan de aldrig täcka vidden av begreppet världskultur. Det betyder att vi kommer att låna från andra samlingar, och skapa en dialog mellan dessa och våra egna samlingar. Vår egen samling är till största delen från Latinamerika. För mig är den en del av vårt ansvar. Ett mycket stort ansvar. Vi ska i största möjliga utsträckning göra dessa tillgängliga i förhållande till den kultur samlingen ursprungligen representerar.

- Det finns ingen omedelbar identitet mellan våra egna samlingar och den utställningsverksamhet vi kommer att bedriva. Utställningsarbetet ska ha en bredd som samlingarna inte har. Utställningsarbetet ska nå upp till en kategori som heter världskultur. Men detta betyder inte att vi inte ska vårda våra samlingar.

Men då skulle världskulturmuseet kanske kunna vara en paraplyorganisation för samtliga museer i Sverige? Om samlingarna hos er inte har någon speciell koppling till verksamheten. Ni kommer ju att låna från andra också.

- Javisst, och tvärtom. Många lånar från varandra, det är en väldigt livlig verksamhet. För mig blir varje museums samlingar bättre när de kommer in i en större kontext. Jag satt tidigare i Köpenhamn och koordinerande en stor bronsålderutställning. Föremålen kom från drygt 75 museer i hela Europa och visades i Paris, Köpenhamn, Bonn och Athén. Sammantaget blev det en helt annan nivå på utställningen än vad varje enskilt museum skulle kunna erbjuda. Samtidigt fick samma föremål, samma katalog och samma kunskapsmassa helt olika betydelser på de fyra olika museerna. Begreppet Europa har olika tolkningar i de olika länderna.

Vad anser du om samlingarna från Latinamerika. Jag antar att det ibland förekommer påtryckningar att peruanerna vill ha tillbaka det som de betraktar som deras.

- När man talar om arkeologiska samlingar som kommer från tredje världen, är man inne i ett fält där moraliska, politiska och juridiska gränserna inte alltid korresponderar. Det kan ju finnas ett ting där det inte finns juridisk lagstiftning, men där man likväl känner sig tvingad av moraliska skäl. Här är det ett öppet fält och för mig är det ok för att det är på detta sätt.

- Omkring 20 föremål har vi långtidsdeponerat i Peru. De har kommit till museet så sent att det inte kändes helt rätt. Det är också de enda föremål som vi haft krav på. Vad gäller den stora samlingen från Paracas finns det inga krav på att vi ska lämna tillbaka dem. Istället finns förväntningar både från vår och Perus sida om ett nära samarbete på forskningsområdet.

- Vi har haft förfrågan från andra länder om att få se vad vi har i våra samlingar från Bolivia. Så vi tar bilder på föremålen och gör vår dokumentation tillgänglig. Så kan de i Bolivia sätta sina egna experter på att se om det inte känns bra - är det något här som känns orättfärdigt? Om de hade känt så, så hade vi fört en dialog om det.

Om vi återvänder till diskussionen om föremålen. Kan det vara så att de får en ny funktion i det nya konceptet som globaliseringen innebär för tolkningen av världen, jämfört med de tidiga museernas uppvisande av sensationer? På vilket sätt kommer artefakterna att bli viktiga i framtiden?

- De är mycket viktiga och det är därför jag arbetar i museivärlden. Föremålen är väldigt poetiska och bär på så mycket kunskap. Man kan ställa ständigt nya frågor och föremålen kan komma med färska svar. Det gör att man kan arbeta med väldigt viktiga teman, utan att det blir ideologi eller tom retorik. Min erfarenhet är att när man arbetar med föremål, så finns där ett djup och en mångtydighet som jag personligen gillar.

Nyligen visades ett inslag i lokal-TV om museet och det framkom att det inte ska finnas några fasta utställningar. Min bild är att världskulturmuseet ska innehålla många olika former av kultur och debatt. Men var kommer artefakterna in i bilden?

- Gallerierna blir ändå kärnan i museet, tillsammans fyra stycken. Ytan blir hyfsat stor för detta. Vi får bra utställningsrum. För mig är permanenta utställningar väldigt starkt förknippade med en naturaliserande historiesyn. De hänger nära samman med den nationalistiska perioden. Jag har aldrig sett något annat. De skapar lätt en statisk och entydig bild av historieutvecklingen. Så jag föreslår att man växlar sina teman. Temat världskultur är så stort, föränderligt, brett att man inte kan ge ett enkelt och entydigt svar på vad som är världskultur. Men vi kommer i fyra olika gallerier att ha fyra olika teman, med olika innehåll och formspråk. Nästa gång du kommer till museet kan det vara en annan synvinkel du stöter på i något av gallerierna.

Vad gäller museibegreppet låter det som att det museibegrepp du beskriver överskrider det gamla, som jag förknippar med något statiskt. Tendensen idag är snarast dynamisk. Kan man egentligen använda begreppet museum för detta?

- Begreppet museum är för mig i hög grad definierat genom föremålen. Det är inte perioden. För mig kan det vara insamlingar i nutiden. Ett av de teman vi kommer att ha vid öppnandet av museet blir hiv/aids som globaliseringsfenomen. Man kan också arbeta i andra medier. Jag själv gillar kombinationen utställning - föremål - dans, teater, film, bilder, ljud, musik. Det kan finnas andra definitioner, men för mig är denna den centrala.

Museion är en spännande skapelse i museets verksamhet, som är tänkt att knyta samman forskningsvärlden och museivärlden Hur kommer Museion att fungera i det praktiska förhållandet till världskulturmuseet? Som jag ser på deras verksamhet som den fungerat hittills, verkar det som att de har varit trevande och prövande till hur samarbetet ska gå till. Hur skulle du vilja se samarbetet framöver?

- Det börjar ta form. Vi har gemensamt startat en internationell utbildning, Museum studies. Jag är verkligen avundsjuk på de studenter som får gå denna utbildning. Självklart skulle vi vilja ha den i huset. De kommer hit ibland, så vi lär känna dem ganska bra. Studenterna kommer från hela världen. Intressant är också att många har hittat vår utbildning på nätet.

- Så har vi ett annat projekt gemensamt. Vi vet inte hur långt det kommer att bära, men vi har fått 100.000 kronor av Riksbankens jubileumsfond för att arbeta vidare med en stor forskningsansökan kring materiell kultur i Latinamerika.

- Så har vi några små forskningsprojekt om hiv/aids. Några personer får tidsbegränsade löner från universitetet för att arbeta med detta utställningstema. Så det börjar att ta väldigt spännande former. Det har varit osäkert hur samarbetet skulle gestalta sig, men ju mer konkreta vi blir desto lättare blir det att se vad det kan handla om. Och ju mer säkra vi blir om vår samlingshistoria, desto bättre kan man bevara det nätverk som fanns mellan det gamla etnografiska museet och institutionerna på universitetet.

Det betyder förstås också att det måste vara långa planeringstider för utställningarna om de ska vara kopplade till forskning. Har ni fler konkreta planer för verksamheten?

- Vi vet att vi kommer att arbeta med några afrikanska teman. Vi har ett EU-projekt inom något som heter Equal, som egentligen handlar om att motverka diskriminering på arbetsplatserna. Så det är inte kulturpengar men arbetsmarknadspengar. Där har vi ett projekt gemensamt med olika partner i Göteborg - Göteborgs stad (mångfaldsenheten), Göteborg & Co (näringslivsgruppen), länsarbetsnämnden, internationella företagarföreningen, integrationsverket. Förmodligen har jag glömt någon, men det visar ändå hur brett det är.

- Det är spännande för oss som kulturinstitution med alla dessa relationer. Vi kommer att ta avstamp i en dokumentation om våra samlingar om Afrika. Vi kommer att arbeta med göteborgare som har kulturella rötter i området och som kommer att fungera som "subjektiva" experter på dessa föremål. Så utvecklas detta till att man går igenom projektdeltagarnas utbildning. Behöver de ytterligare utbildning? Behöver de bättre bostad? Vad saknas för att fungera fullt ut i det svenska samhället och på arbetsmarknaden? Här ska erbjudas praktik i näringslivet med sikte på en fast anställning.

- Så detta sätt att arbeta bli dels partnerskap och tät integration med universitetet, och å den andra sidan partnerskap med enskilda medborgare, dels med institutioner som inte är traditionella partner för ett museum.

Så nu blir det många kulturer som ska samsas under världskulturmuseet. Som jag förstått det kan det ibland vara problematiskt för ett museum, att man har olika uppfattningar om vad ett museum bör vara. Exempelvis för dem som vårdar artefakterna utgör dessa museets centrum.

- Jag upplever det inte som något problem för oss. Det betyder inte att det inte kan bli ett problem längre fram. Men om det finns folk som vill skapa ett nytt museum utan att integrera det enskilda museets konkreta historia i verksamheten, så skapar man en uppspaltning.

Mycket av det som jag ser som spännande med museets planer kan samtidigt vara konfliktladdat, inte minst politiskt. Hur ska ni hantera detta?

- Jag tror inte att vi kan undvika konflikter. För mig är konflikter i världen en del av vårt existensberättigande och en del av våra existensbetingelser. Utan konflikter kan jag inte se varför man skulle ha startat detta museum. Om museet blir nyttigt och levande och inte bara finns som något dött, så kommer konflikterna att tränga långt in i huset.

- Kan man tala om kulturell demokrati utan att försvinna fullständigt i kulturell relativism. Jag lutar här åt FN:s deklarationer om mänskliga rättigheter som riktlinjer. Konflikterna är en del av de vi är.

2002.12.12