Noveller till kaffet
 
 

 

TANKAR FÖR EN KOPP KAFFE
Noveller av Richard Jändel

Ord & Visor förlag

 
 

Richard Jändel är redaktör för Vänsterpress (tidningen för Gudrun Schymans parti) och debuterar nu skönlitterärt med en novellsamling.
Han har tidigare skrivit två böcker dokumentärt, varav den senaste om en kämpande antifascist i inbördeskrigets Spanien på 30-talet rönte en viss uppmärksamhet.

Glad blev jag över främst två ting efter genomläsningen; dels att någon vågar sig på novellberättandet, då det är en litterär tradition som mer eller mindre har dött ut på svenska, och dels att man i texterna får möta de vanliga, sårbara människorna som kommit i kläm i vårt alltmer kyliga och individualistiska samhälle.

Kapitalismens förbannelse, så klart. Visst är boken en nutida klasskampsappell, om man vill. Men inte enbart. Här hittar vi också själsliga smärtor ur vad jag gissar är författarens inre, i form av berättelser om svår mobbing under uppväxten; en kärlekslös relation till mor och syster - med idealisering (?) av fadern - och längtan efter någon att älska, som går i uppfyllelse genom ett möte på ett busstorg - och en finstämd men vemodig tillbakablick över döda släktingar som i novellen "Min morbror Erik" till en närmast sentimental betraktelse över vad som skall hända i "Min mormor har en S:t Paulia".

Då är texterna starka. Och kopplingen mellan personligt och politiskt blir trovärdigt. I några av de andra 19 novellerna har dock vreden över orättvisor fått överskugga kompositionen och känslan för det vardagliga, logiska mönstret kommer bort.

Några av historierna stannar kvar. Tänker på "Det blir aldrig någonsin som man trott" som på ett insiktsfullt sätt beskriver en alkoholproblematikers ofrivilliga förbannelse. En person som alla andra mitt ibland oss. Eller "Mannen med hunden", om hur litet snäppet är mellan att vara respekterad medborgare och utslagen och hur samhällets syn bestämmer vad som är vad.
Eller bokens sista novell "Man måste tro på att..." där berättaren möter den gamle fackföreningskämpen som en gång blev hans läromästare i arbetslivet - och politisk diskussionspartner - 20 år senare.
Ge inte upp! är den gamle proletärens slutord.

En lovande skönlitterär debut, skulle jag vilja säga. Dock med lite skönhetsfläckar rent språkligt. Det heter "till dess" (inte tills) och "inget" och "varken" i samma mening blir en dubbel negation!
Men det står jag ut med.
Liksom sammanblandningen av presens och imperfekt i "Födelsedagsfesten".

text: Leif Wilehag
00.01.26