Debatt om betyg eller inte betyg i skolan har vi upplevt ett flertal gånger genom åren. Men det behöver inte betyda att det är samma debatt som ständigt upprepas. Bara under de senaste åren har perspektivet förskjutits när det gäller relationen mellan skolvärld och omvärld.

Den borgerliga regeringen i början av 90-talet förde en moderat utbildningspolitik med Per Unckel och Beatrice Ask som ansvariga för den högre utbildningen respektive grundutbildningen. Att vi ska ha betyg har aldrig ifrågasatts av ansvariga moderater och dessa ministrar avvek inte från den traditionen. Inspirerade av USA ville de skapa profilskolor i hela utbildningssystemet. Sverige skulle få Europas bästa utbildning.

För att sätta press på högskolorna inrättade Per Unckel en kvalitetspeng. 5 procent av högskoleanslaget stod på spel om kvaliteten inte höll måttet. Samtidigt infördes krav på ökad genomströmning i den högre utbildningen. Effektiv utbildning blev ett tredje nyckelbegrepp vid sidan av profilering och kvalitetsmätning.

Profileringen bland högskolorna innebar att varje högskola skulle skapa utbildningar efter sina förutsättningar. Som en konsekvens av detta fick de enskilda högskolorna större ansvar för rekryteringen till utbildningarna. Effektivitetskravet innebar att högskolorna fick betalt efter hur många studenter som strömmade igenom enstaka kurser och hela utbildningar. Detta blev en signal till högskolorna att försöka få rätt studenter, vilket här helt krasst är detsamma som studenter som klarar studierna. Vi kunde då se att förtroendet för gymnasiebetygen var mycket lågt. I snabb takt infördes system som utgick från högskoleprov och enkla test för att få de studenter man ville ha.

Det moderata utbildningspaketet haltade dock betänkligt. De ministrar som vurmade för betyg i gymnasiet hade skapat en högskola som var på väg att rasera grunden för betygens berättigande! Denna inre motsättning fick aldrig det genomslag den kunde fått, eftersom den nya, socialdemokratiska, regeringen drog i nödbromsen när den upptäckte systemfelet efter något år. Om den moderata utbildningspolitiken hade fått verka under bara några år till, hade den kunnat leda till en kulturrevolution på gymnasierna. Istället för att sätta betygen i fokus hade kunskapsfrågorna kunnat hamna där.

I betygsdebatter jämställer betygsförespråkare oftast hög kunskap och höga betyg. Detta är ett bekvämt men lättsinnigt perspektiv. Kunskap är en kvalitet och betyg en kvantitet. Det finns inga objektiva formler för att översätta kvalitet till kvantitet. Metoderna för att ändå göra det bygger på subjektiva värderingar, kanske oftast utan att vi ens reflekterar över detta.

Ambitionen att skapa Europas bästa skola låter onekligen som en dyster parodi på ovanstående, men bör snarast ses som en symbolisk målsättning i satsningen på utbildning. Per Unckel fångade upp det ökade behovet av utbildning och jag är inte ensam i bedömningen att han hade rätt på den punkten. Men det som har blivit tydligare nu än för fem år sedan är att utbildning inte sker i ett socialt vacuum. Den starkt tilltagande segregationen i Göteborg har bidragit till denna insikt.

Ett av den obligatoriska skolans stora problem är att skolan traditionellt har behandlats som ett samhälle i samhället. Systemet fungerade kanske som en effektiv sorteringsmaskin när det hierarkiska industrisamhället dominerade utvecklingen. Idag talas alltmer om en annan typ av kunskap än den repetitiva: kreativitet och kritiskt tänkande. Fokus har flyttats från att hämta in etablerad kunskap till att utveckla ny. Vem vågar sätta betyg på något som vi ännu inte känner till?

Kulturkrockarna mellan tid för kritisk reflektion och kreativt tänkande å ena sidan och ekonomisk effektivitet å andra sidan håller på att utvecklas till vår tids nya betygsfälla. Jag har bevakat några konferenser inom bioteknik som tagit upp problem inom forskningsfronten. Gränsöverskridande kunskapsbildning upplevs både som nödvändig och problematisk. Hur ska dagens kunskapsområden kommunicera med varandra? Inte minst diskuteras detta i Japan, som har ett mycket statiskt utbildningssystem.

Min slutsats är att betyg blir alltmer otidsenliga. Politiker inom utbildningsområdet borde snarast verka för en ny bildningskultur. En utgångspunkt kan vara att utgå från den friska kunskapstörst som finns hos det lilla barnet som ännu inte börjat skolan. Det är utmaningen att behålla denna som borde vara vägledande för utbildningspolitiken, och successivt släppa barlasten från slutna sociala rum, hierarkiska modeller och normerande betyg.

Text: Christer Wigerfelt
2001.02.01