19 sept.
Stor resfeber. Jag åker till flygplatsen utan att veta om jag kommer att få en plats på planet. Det är länge sen jag kände en sån oro för att åka bort. Sedan i tisdags eftermiddag, när Nettan ringde mig och skrek att jag skulle sätta på radion har jag inte vetat ifall jag skulle kunna åka eller inte. Kommer flygplatserna vara öppna? Vad händer om det blir en vedergällning?

Washington är en mångkulturell stad. Jag tycker om stämningen. Det känns overkligt att förstå att jag äntligen är framme. Zero bor i en central, "säker" stadsdel. Gatan heter Wyoming avenue och ligger nära Dupont circle, ett kvarter där det finns mycket pubar, coffe houses, boklådor och även nära Adams Morgan, där det ligger flera bra klubbar. Det tar ca en halvtimme att gå till området där Vita huset ligger.

Medan jag äter champinjonsoppa och pitabröd pratar vi om allt möjligt, bl.a. terrorattacken. Utanför lägenheten hörs hela tiden sirener och helikoptrar. Det är mycket poliser och militärer på gatorna.
Det verkar som om terrorattacken har skapat en viss splittring i olika ngo:s. Det finns ett nätverk av olika organisationer här i Washington, som har samarbetat i syfte att påpeka globaliseringens negativa sidor, det heter Mobilization for Global Justice (MGJ). Zero berättar att det t.ex. finns en arbetarrörelse(fackföreningsrörelse) som inte vill samarbeta med MGJ längre. Vissa personer inom MGJ har nämligen efter olyckan gått ut och uttalat sig ungefär: "som man bäddar får man ligga, med den utrikespolitik USA fört får de skylla sig själva". Detta har naturligtvis upplevts som hjärtlöst och provocerande. Det var ju också många arbetare som fanns i WTC när olyckan skedde, därför har fackföreningsrörelsen känt sig tvingade att ta avstånd från MGJ.

20 sept.
Promenerar omkring vid monumenten vid the Mall. Just kring monumenten är det ett uppbåd av poliser och militärer som gör det hela lite obehagligt faktiskt. Alla typer av människor har amerikanska flaggor på sina bilar, paraplyer i rött, vitt, blått. I ett hörn ser jag en hemlös som sitter böjd över sin burk och sträcker fram handen och ber om lite småpengar. Hans svarta hår är smutsigt och han har en trasig sovsäck virad runt benen. I andra handen har han en stor amerikansk flagga i plast. Det ser lite märkligt ut.

Patriotismen är svår att förstå, den känns främmande. Men vid närmare eftertanke så är den kanske inte så främmande för det svenska samhället ändå. I Göteborg behövdes det ju endast ett antal krossade fönsterrutor och uppbrända restaurangbord för att Göteborgsposten skulle gå ut med krigsrubriker "Våldtagen stad" hette det...och människor pratar om att bilda medborgargarde. Snacka om lokalpatriotism.

Vädret är varmt och nästan tropiskt fuktigt. Jag har med mig ca 5 stickade tröjor för mycket. Upptäcker på kvällen att Bush talar i kongressen. Det kan kanske förklara mängden militärer och polishelikoptrar runt the Mall. Tony Blair och en massa höjdare är där. Jag och sitter på golvet framför TV:n tillsammans med Zero och Kara, som är Zeros rumskompis. Bush ser ovanligt berörd ut när han talar. Innebörden i det han säger är skrämmande. Åter igen uppmanar han alla i uniform att vara beredda. Han säger också mellan raderna att han skall attackera alla de länder som hyser terrorister och inte vill lämna ut dem.

Han uttrycker också sin sympati för muslimerna och säger att de inte får förväxlas med muslimska fundamentalistiska grupper. Bush har många muslimer bland sina väljare. Det som inte kommer fram i Bush resonemang är att det finns flera fundamentalistiska grupper som rekryterar folk bland de allra fattigaste. Risreligioner, brukar det ibland kallas. Det är inte alltid det handlar om fanatism hos dem som är med, utan bara möjligheten att få mat för dagen. Och då finns det ju bättre lösningar än bomber.

21 sept.
Vaknar till ljudet av ­ just det ­ helikoptrar och sirener. Börjar redan vänja mig. Det är sol! En ekorre sitter på balkongen och ser ut att njuta av solen. Hur kom den dit?

Tar en promenad till Islamic Center på eftermiddagen. Det är en vacker, vit byggnad, nära Kalorama cirkle. Stämningen där är vänlig. Folk från alla nationaliteter har samlats. Utanför vajar flaggor från alla möjliga länder på halv stång. Det känns som ett öppet ställe, där alla som vill är välkomna att titta in.

Det har varit en oerhört varm dag, med nästan tropisk fuktighet. Jag, som inte är van vid sådan värme känner mig helt slut, efter att ha vandrat runt några timmar. På TV fortsätter de att tala om talet Bush höll igår. Det vajar amerikanska flaggor på de flesta kanaler. Inlagda röster talar om att landet måste stå enade, sida vid sida, "God Bless America". Dessa inslag återkommer hela tiden. Opinionsmätningarna visar att endast 6% är mot ett krig. Det visas massor av bilder på volontärer som jobbar med frälsningsarmen för att hjälpa offren, bilder från Pentagon och intervjuer med militärer. Det känns verkligen som om de vill ena folket och förbereda dem på krig.

Senare på kvällen går vi ut för att äta etiopisk mat vid Adams Morgan. Mycket gott, starkt kryddat, med kyckling, kokat ägg och het sås...och ngt slags bröd som man använder som bestick. Stan är full av liv i de här kvarteren, massor av klubbar, olika restauranger....Zeros arbetskompis från den afrikanska avdelningen på världsbanken kom förbi och bjöd in oss till en turkisk klubb lite längre upp på gatan. Där möter vi Melissa, en annan kollega till Zero som jobbar med Världsbankens hemsida. Hon berättar att det är en person i kongressen som är emot kriget som har fått hotbrev pg av detta. Hu....det är skrämmande.

22 sept.
Vi vaknar vid tiotiden och bestämmer oss för att det är bäst att lämna stan. Det går rykten om att det är ett hot mot Washington idag, Kara fick ett telefonsamtal mitt i natten av några som var på väg att sticka. Jag vet inte vad jag skall känna, det mesta är overkligt. Ringer Eddie Becker, på IMC innan vi åker, skall träffa honom för en intervju imorgon. Han har också hört att det skall hända ngt den 22:a september, men han tror att hotet är riktat mot San Fransisco.

Vi går ner till tunnelbanan. Stan är ganska tömd på folk. På metron möter vi en vän till Zero:
- Steve! Hej...det här är min vän från Sverige...
- Hej, trevligt att träffas. Har du tagit med dig en gasmask från Sverige?
Vad svarar man på en sån fråga?
Steve, som arbetar på NBC här i Washington, berättar att han också skall lämna stan, för att han hört att det skall finnas ett hot mot Washington idag. Fast han tror att Boston också är hotat

Vi åker ut till Virginia, där det bor en gammal bekant till Zero som heter Margereth. Hon säger att hon inte kan ta alla hoten på allvar längre om hon skall kunna gå till jobbet. Jag får vara beredd på att det kommer att vara ständiga rykten om hot under den tid jag är här.
Margareth skjutsar oss till en mysig libanesisk restaurang i Virginia, där vi äter lunch med några av hennes vänner. Vi sitter vid hamnen och tittar på båtarna och äter glass. Zero köper ett par skor.

Klockan tio på kvällen har ännu ingen bomb smällt och vi är tillbaka i Washington. Det enda man hör är helikoptrarna som sveper över huset.

23 sept.
Jag tillbringar dagen på Världsbankens kontor. Det är stort och påkostat. Det verkar finnas en viss oro på världsbanken att de skulle kunna vara ett eventuellt mål för terrorister. Många anställda mår dåligt, även deras barn är rädda. Det finns en diskussion på banken om hur man skall koppla fattigdom till terrorism. Jag pratar med ett par stycken anställda om de enorma protester mot Världsbanken som förekommit sedan mitten av 90-talet. Det verkar finnas en nyfikenhet och respekt gentemot proteströrelsen, men också en bild av att de attackerar projekt som snarare genomfördes på 80-talet, tex enorma dammprojekt.
- Proteströrelsen glömmer ofta att vi är världens största finansär i arbetet mot Aids och utbildning tex, säger någon. Många menar att Världbanken har haft en lite mjukare inställning sedan Wolfensohn blev president, att de inte är så krasst ekonomiskt i sitt tänkande längre, att det finns en medvetenhet om att utveckling är mer komplext än så. Det anställs tex många fler som har utbildning i internationella relationer och antropologi mm. Wolfensohn har också inrättat ett dialogcentrum för olika religioner i anknytning till banken.

Tittar på TV när jag kommer hem och CNN sänder en stor gala från New York. "Spirits of America". Representanter från olika religioner ber för Amerika och en del artister uppträder. Människor gråter, kramar varandra och viftar med flaggor.

Jag vet inte hur jag skall förhålla mig till allt det här. På ett sätt är det ju vackert att det går att ha denna multikulturella bönestund, men det hela är också patriotiskt på ett sätt som får det att vända sig lite i magen på mig. Igår sände de en dokumentär på TV där en tjej från Afghanistan, som nu bor i Amerika, reser runt med en dold kamera i sina slöjor. Vi får se offentliga avrättningar på en fotbollsarena, intervjuer med små flickor som blivit våldtagna av talibaner, vars föräldrar är döda. Och människor som berättar om massaker. Dokumentären är fruktansvärd, det är lätt att hata talibanerna när man ser den. Men allting tillsammans i det här landet just nu känns som krigspropaganda.

Läs övriga dagar:
24-30 sept, 1-7 okt, 8-14 okt, 15-20 okt