15 okt.
Tony Blair uttalar en stark sympati för Palestina. Anställda på världsbanken får mail om hur de skall bete sig för att skydda sig mot Anthrax. Människor mår inte bra.jag läser i Washington Post att flera företag och restauranger i stan gått i konkurs pga av det som hänt. Människor är livrädda och det slår hårt mot ekonomin. Tusentals människor har blivit arbetslösa i Washington som en följd av attacken.

16 okt.
Jag skall åka hem imorgon. Promenerar omkring i en stor park hela dagen tillsammans med Michael. Träden bär höstfärger: rött, gult, orange.det är oerhört vackert. Vi pratar om vikten att se det goda i livet, även när det är krig. Kara har gjort en riktig traditionell thanksgiving-middag till mig på kvällen innan jag åker.

20 okt.
Att komma hem efter denna resa är omtumlande. Det första jag upplevde här, var att distansen till det som händer är så mycket större i Sverige. När människor diskuterar situationen upplever jag att det är mer på en intellektuell nivå, men att de flesta inte är så känslomässigt berörda.

Detta är naturligtvis inget underligt, men det är ändå en omställning för mig att landa i detta svenska klimat. Jag har också hört flera stycken som tyckt att terror-attacken i det långa loppet kan vara något gott. Att man får offra 4.000 människors liv, om det kan leda till att Palestina blir erkänt eller att USA(vilka det nu är) öppnar upp ögonen för den utrikespolitik de fört. Jag upplever detta sätt att resonera som oerhört cyniskt.

Jag upplever att diskussionerna lätt präglas av ett vi/dom-resonemang. Det verkar som om det inte bara är Bush som fastnat i det attraktiva i att förenkla, att tala i termer som "antingen är ni med oss eller mot oss". Min känsla är att det finns drag av denna retorik även bland människor i alternativrörelsen. Detta gör mig oerhört ledsen, för det är här jag har mitt hjärta. Nu tror jag det är viktigare än någonsin att inte förenkla.

Läs övriga dagar:
19-23 sept, 24-30 sept, 1-7 okt, 8-14 okt