"Utgångspunkten är att Götebrg är vilken stor stad som helst i norra Europa."

Åke Edwardson är en av Göteborgs "hetaste" författare idag, med flera litterära utmärkelser. Nu börjar han även få genomslag i andra länder. I Tyskland är försäljningen stigande och närmast väntar bokmarknaderna i USA och England. Vad är det i hans böcker som attraherar läsarna och vad betyder göteborgsmiljöerna för upplevelserna? Vi träffade Edwardson i hans skrivarlya på Konstepidemin.

ALBA: Vad är det för problematiker som du väljer? Var finns politiken? Kan du gå förbi kravallerna i Göteborg förra sommaren i dina lokala skildringar i nästa bok?

- När jag började skriva Winterserien bestämde jag mig för att lämna allt som är dags- eller årsaktuellt utanför. Det finns ingenting sånt i böckerna. De är framtidsvisioner. Jag lägger handlingen i böckerna några år framåt i tiden Det säger jag inte, men det är liksom det jag tänker. Jag skruvar tillvaron lite hårdare. Lite vassare kanter. Av olika skäl, men ett är att allt blir daterat väldigt snabbt. Oavsett hur dramatiskt det är eller omvälvande.

- Men här kände jag att det så kallade Göteborgskalaset, som Stockholmspoliserna kallar kravallerna i somras, det påverkade så många människor på så många olika plan. Autenticiteten har blivit så stark i dom här böckerna, har känts så stark av så många läsare, både den inre och den yttre, så jag kände att jag kan inte riktigt gå förbi det här. Men då måste jag möta den händelsen med samma ambivalens som det har mötts i det verkliga livet, Man kan ju inte måla svart och vitt. Det gör jag aldrig. Det här illustrerar litet grand vad vi pratar om.

- Winter står på sin balkong vid Vasaplatsen. Han är ledig och står och ser ner på demonstrationen. I den positionen han är så är det många olika känslor han får. Han är en humanist, en moralisk person. Så att hans första reaktion blir "Jag skiter i det här". Han ser ju allt. Sen har dom en diskussion i gruppen, ja alltså "min grupp" - Ringmar och dom andra, och försöker diskutera igenom det här, hur man ska ställa sig i fortsättningen. Winter stannar kvar i poliskåren, det blir en utmaning för honom.

- För en gångs skull kommer man inte förbi det dagsaktuella. Och i Himlen är en plats på jorden har ju Ringmar problem med sin son, som är kock i New York, och det sker en form av återkoppling mellan dom två. Temat är fäder och söner. Det där måste ju rulla på i den nya romanen. Och då är nästa problem. Hur fan ska man kunna diskutera New York City utan att diskutera det som skedde där alltså? Så plötsligt så befinner jag mig i en situation där det inte går att hålla isär; anknytningen till nutiden.

- Men om jag skulle involvera Göteborgshändelserna i en intrigkedja, då skulle jag få problem. Då blir det inte så mycket mer. Antingen är det med som en aktiv del, eller också finns det med som en skugga. Ett mörker, som har fallit över allting och som påverkar allting Det går inte att gå förbi kravallerna, för dom har påverkat så många på så många sätt. Man har sällan sett en allmänhet aktivera sig så mycket, på olika fronter.

ALBA: Den där skuggan som kastar sig över stan, finns inte den också i Himlen är en plats på jorden? Är det också en politisk skugga? Den fattiga landsbygden som hämnas på stan. Som i Bosnien. Det finns också någonting spännande och lockande med den. Det är nästan så att skildringen av resorna ut på landet är det allra bästa i den boken och de omvända klichéerna - de trygga husfäderna på landet som visar sig vara postmoderna skurkar - postmoderna och ännu mer våldsbenägna än stadsborna och samtidigt finns det ett löfte i landsbygden, någonting oerhört sympatiskt över den, det är som om det är en stor plats för fantasin, den där landsbygden.

- Ja det är ju så Landsbygden "strikes back" alltså. Ingenting finns av en tillfällighet. Men anledningen till att landsbygden upplevs som hotfull är att det är min bild av landsbygden.

ALBA: Men våldet som kastar sig över Göteborg. Det finns väl någonting lockande i detta, och samtidigt någonting fruktansvärt. Något slags framtida kaos som beskrivs.

- Jo, Magnus Haglund skrev om detta i sin artikel "Missnöjets Winter" i GP: Om en fokusering av osäkerheten i gränsen mellan vardaglighet och konfrontation. Om hur staden hela tiden byter ansikte, från idyllisk småstad till ett bladerunner-ställe. Om de aggressiva svängningarna i närmiljön. På ett sätt tycker jag att Göteborg har förändrats drastiskt, samtidigt som det tyckts som om staden har stått still länge. Nu är det som en senkapitalistisk version av industrialismens sturm-und-drangperiod. Det är hårda villkor här. Det är hårdare här än i någon annan storstad i Sverige.

- I början, när jag pratade med folk om att jag hade skrivit en kriminalroman från Göteborg - jag var ju först ute - då tyckte folk att jag var löjlig. Det var ungefär som att man skulle skriva deckare om Grönköping. "Det går inte att skapa en stämning i en sån här stad, i det gamla goa Göteborg. Det blir ju bara larvigt, påklistrat." Men det stärkte mig ännu mer. För om man tar en miljö på allvar och skildrar den autentiskt, utan att faktiskt överdriva det särskilt mycket, så blir det också spännande.

ALBA: Mörkret på landsbygden. Det där mörkret, är det din barndoms Fattigsverige som kastar sin slagskugga över storstaden, som återvänder?

- Ta Genomresa som exempel. Vad den boken säger är att det fanns aldrig några rekordår för människorna på landsbygden. Det fanns inget Välfärdssverige. Det var ett samhälle som var förankrat i svensk förkrigstid. Med dom värderingarna och villkoren. Så jag har alltid en dragning dit, men jag har alltså en väldigt sammansatt känsla för landsbygden. Det är den som flyter upp i dom här kriminalromanerna.

- Genomresa var ju en renskrapad bok. Och efteråt har ingenting blivit detsamma i kriminalromanerna heller. Mitt språk har mer och mer förändras till en kargare prosa. Och nu när jag kommer närmare den enklare gestaltningen så är det som om jag har nytta av att parallellt lägga stadslandskapet på landsbygdslandskapet. Men samtidigt är det viktigt att säga att jag alltid har försökt att skildra staden som en landsbygd i den bemärkelsen att den lika mycket är människors hembygd som Sävsjö eller Ystad.

- Kortedala eller Hjällbo: allt detta är Heimat. Och Göteborg är speciellt på det sättet att man är lika inskränkt i sitt område som man är på småorterna. Folk i Majorna kan inte tänka sig att flytta från Majorna. Generation efter generation. I Kortedala finns återvändarna. Folk vill återvända hem. Dom river husen, men folk vill ändå försöka bo där.

ALBA: I dina romaner finns ingen riktig dekadent överklass, inga fjolliga statssekreterare eller korrupta ministrar, som brukar dra till sig uppärksamheten i traditionell deckarlitteratur. En av dess viktiga funktioner har väl varit att låta läsarna ta del av överklassens liv och brottslighet. Allt detta skalar du liksom bort genom att förlägga handlingen till Göteborg, och det som finns kvar av den här romantiska bilden av överklassen det är alla maträtterna och vinerna i dina böcker.

- Men maten ger tydligen ett starkt intryck. Alla pratar om cigarrer, whisky, maträtter, trots att det bara är en rätt i varje. Ändå får detta en sån jävla genomslagskraft alltså. För om man gör det här tillräckligt bra och läsarna tror på vad det står så att det får en dokumentär prägel, då får det ett starkt genomslag.

ALBA: Winter kommer ur den göteborgska medelklassen. Från Hagen. Och det vet man ju vad Hagen är. Nya varvet. Vad är det som ger honom hans moraliska resning? Vad är det för kapital Winter har med sig?

- Det var kärnfrågan, redan när jag började skriva om honom. Han är en modern man. Han är född 1960. Istället för 1953 som jag. Eftersom han är en intelligent människa bestämmer han sig på ett tidigt stadium för att gå litegrand på tvärs. Då betyder inte klassaspekten så mycket. Det var inte så att det blev en omvänd klassresa, men klass och miljö betyder inte så mycket i ett sånt fall. Och om man dessutom gör personen till polis, så kan det bli ännu intressantare, när hans moral stöts mot cementerade värderingar. Så det fanns en tanke bakom den plattform jag gav honom. Till exempel det där med att han lyssnade på jazz. Han hade en jazzklubb på Sigrid Rudebecks gymnasium. Han startade den där jazzklubben, som också är på tvärs, för det är punkåren vi pratar om då. Och utan att han därför blir en fjolla. Och då när jag står och signerar på bokmässan så säger en tjej som går på Rudebecks: "Hur vet du att dom startade en jazzklubb på Rudebecksgymnasiet 1978?" "Inte en aning! Jag vet bara att Winter gjorde det". Det kändes så rätt.

ALBA: Syftet med den här intervjun är ju att försöka placera in dig i Göteborg. Det är svårt att göra det. Du kanske betraktar världen med en göteborgares ögon, du agerar nån annatsans, med Göteborg som instrument.

- Utgångspunkten är att det här är vilken stor stad som helst i norra Europa. Men eftersom jag lever i den här staden, och det stod klart för mig att ingen annan hade sett sig om i den här staden och försökt gestalta den, den och dess människor Ja, eftersom det är här jag bor, så vill jag göra det så autentiskt som möjligt, men allmängiltigheten måste hela tiden vara det styrande. Romanerna översätts till 13 språk - man behöver inte ha sett dom här platserna, men skriver man som jag gör, så tror folk på dom.

- Det var ett gäng utländska journalister här nyligen. Det intressanta är att dom skiter mer eller mindre i intrigbygget, alltså proceduren. Vad det handlar om för dom är stämningar, miljöer, staden. Staden som gestaltning - det är det de vill prata om. Staden, miljöerna och det inre landskapet. Psykologin.

ALBA: Men vi skulle ju snacka om villkoren för litterär produktion i Göteborg. Det var Norstedts som tog hand om dig.

- Ja, jag fick helt enkelt ett erbjudande från Norstedts. Det var Lasse Bergström och Dan Israel som var arkitekterna. Vi kände ju varandra från Ordfront. När Dan började på Norsteds fick jag ett erbjudande och jag kände att jag skulle aldrig kunna fortsätta med skrivandet om jag inte gick med på detta. Jag skulle aldrig ha orkat skriva tre böcker på fyra år om jag inte hade kunnat jobba heltid med det. Jag blev imponerad av det aktiva förläggarskapet som Lasse Bergström bedrev. Jag sa att jag skulle vilja pröva att skriva på heltid. OK sa han - hur mycket behöver du för att skriva tills du är klar med boken? "En anständig lön unde åttta månader, svarade jag". OK, sa han. Och från den lunchen 1996 har jag varit författare på heltid.

ALBA: Och hur reagerar folk här? Vad får du för kritik här? Är folk snålare mot dig i Göteborg än i Stockholm?

- Nej, i mitt fall är det så att jag ju bara får bra kritik, plus det att böckerna blir tagna på allvar i den meningen att man sätter de goda kritikerna på böckerna. Det är Marie Peterson i DN, Jan Arnald skrev nu senast i GP, och det har varit Pia Ingström. Det har varit på den nivån. Och det betyder att Micke van Reis (kulturchef på GP) och andra ställer sig över detta då, med det göteborgska. Det känns inte heller som om det görs några "vi-referenser".

ALBA: Ja, men det är det vi ska göra här. På InterFace.

- Jamen va faan, det är ju inte Göteborgiana. Men det kanske är mer Göteborgslitteratur än nån annan i den bemärkelsen att den faktiskt utgår härifrån. Det skulle kunna vara någon annanstans, men det är ju inte det. Och de stämningar som jag försöker gestalta, som Marie Peterson skrev, ända ner till syntaxnivå, dom kanske inte jag skulle kunna fånga någon annanstans än just här, för att jag lever i den här staden och har fått mitt bagage härifrån. Det kanske är så att ljuset och mörkret som finns i böckerna just finns den här stan, för jag har aldrig bott någon annanstans.

ALBA: Om du hade flyttat tillbaka till Småland, Värnamo. Hade konflikterna gestaltats på ett annat sätt i Värnamo?

- Ett bra exempel är just Genomresa, den är på många sätt mycket mörkare, för där finns det ingen kommissarie emellan, som krockkudde mellan läsaren och händelserna. Där är det bara läsaren och det nakna skeendet. Scenen där är obestämd landsbygd, höglandet. Men här Winterromanerna är väldigt präglade av den stora staden. Fan, Göteborg är faktiskt en stor stad. Mina Stockholmskompisar dom kommer hit körande norrifrån. De kommer från Uddevalla och kommer till Kungälv och kör över Hisingen ner mot tunneln och kör hela vägen runt och så kommer dom ut till Hagen och säger "Å fan, det är ingen liten stad det här".

ALBA: De rättsvårdande myndigheterna i Göteborg. Är dom mer heterogent sammansatta personellt och administrativt än i Stockholm tror du? Blir det bättre romaner av Göteborgspoliser?

- Ordet "initiativ" är viktigt här. Strategierna är mindre fastlagda. Det ger utrymmer för litterärt skapande. Jag har rest runt mycket med poliser. Känner många. Och man hör ofta detta "A va fan, vi gör så". Det gör att man kan skapa något. Det blir intressanta karaktärer. Alla är ju mer eller mindre desperata inför det dom ser. Men det är också min bild av mänskligheten i stort, och inte minst av de människor som jobbar inom poliskåren. Det är desperata människor. Det är ingenting att hymla om. Varför är dom där? Vad är det dom vill ha ut av sitt liv?

ALBA: Många unga människor vill bli poliser idag, kanske för att dom vill "rädda samhället". Också unga akademiker vill bli poliser. För 20-30 år sen skulle dom inte ens ha tittat ditåt.

- Men det är vad som gjorde Winter speciell med, för han började ju läsa juridik. Men efter Jöken hoppade han av, för han förstod att han kunde uttrycka sig, han kunde uttrycka sig som människa inom det här yrket, och det var därför han gjorde en så jävla snabb karriär också.

ALBA: Vad betyder den växande litterära scenen i Göteborg för dig? Är du en planta vid sidan om?

- Jag känner, umgås, tar del - men är inte del i någon tradition.
Men min bild av stan är kanske värd att uppmärksammas för sig

Johan Öberg
2002.01.24