"Sjung mitt hjärta" är Ania Monahofs sjätte roman efter den prisade debuten med "Genom graniten", 1987. Där hon tidigare skildrat sin släkts historia, uppväxten i Leningrad och familjens flykt därifrån vid andra världskriget så berättas det nu om första decenniet efter ankomsten till Sverige. Familjens flykt via Estland och Finland var minst sagt dramatisk och de kom hit som båtflyktingar 1945. Då var författarinnan bara 15 år gammal och kunde lägga långa år av flykt bakom sig.

Berättelsen bär en ovanligt avskalad ton och Monahof visar upp vitala rötter inom den muntliga traditionen. Det känns också sällsynt att läsa en nyskriven text som på Monahofs vis är djupt präglad utav den tid som skildras. Detta resulterar exempelvis i att hon utan ironi kan beskriva hur roligt det är att på hushållsskolan lära sig saker som är viktiga i livet - som att krusa örngottsband och vika linne. Både i detta, och genom den centrala roll som sökandet efter äktenskapspartner får i texten, kan steget verka oöverstigligt till vår tid som mera präglas av texter likt "Under det rosa täcket" och "Fittstim". Avståndet minskas dock av att bokens kvinnor trots en viss inordning i traditionella könsroller och en naturlig okunskap om genusteori ändå porträtteras som starka och självständiga. Inte minst gäller detta mormodern, Katri, som visar en viss förvirring inför det nya landet men ändå är en självklar trygghet och ett nav i familjen. Samtidigt som Monahof självbiografiskt skriver om detta är det för övrigt en lite fascinerande tanke att hon med 15 egna barnbarn bör kunna identifiera sig ganska väl med bokens mormor. Faktum är i alla fall att skildringen av Katri skänker texten ett extra och synnerligen levande skimmer.

Successivt förflyttas dock denna styrka och centrala roll över till Ania själv. Som läsare får vi följa hennes väg, från att i början framstå som en lite tillrättalagd och väl rättrådig Kulla Gulla i flyktinggestalt, vidare till att i bokens sista kapitel ha modet och styrkan att bryta upp från mormor Katri för att med sin unga dotter flytta till Småland. Att författarinnan flyttar till Småland är inte heller någon tillfällighet. Hon pekar uttryckligen på vilken betydelse Vilhelm Mobergs "Utvandrarna" haft på henne. Inte bara för att dess tematik var lätt att känna igen sig i utan även för att detta var den första bok hon läste på det nya språket. Sammantaget väckte detta en längtan efter att se Mobergs litterära landskap.

Nu har Monahof skrivit sin egen utvandrarserie och avslutar (?) den där Moberg utgick. Boken slutar också med en slags hälsning till Moberg och hans emigrantepos då sista sidorna är ett "sista brevet till Sverige" - fast här från Ania med dotter i Småland till mormor Katri i Gävle.

I berättelsen beskriver Monahof även hennes tidiga författarambitioner och hur dessa också till viss del uppmuntrades av omgivningen. Varför det sedan dröjde tills hon fyllt nästan 60 år innan debuten kom besvaras inte av naturliga själ då hon bara är omkring 24 år när berättelsen slutar. Kanske får vi veta fortsättningen om hennes läsare lyckas förmå henne till att skriva ännu en bok i hennes självbiografiska serie.

Trots många problem för den nyanlända flyktingfamiljen är boken till stor del en solskenshistoria om hur de med hjälp av Guds försyn och sin egen sammanhållning finner ett gott liv här i Sverige. Boken är också en påminnelse om en stoltare tid i vår historia, då Sverige faktiskt välkomnade de flyktingar som sökte sig hit. Märkligt nog är denna tid inte längre bort än ett tillbakablickande ungdomsminne.

Peter Johansson
2002.01.24