|
|
Från Masthuggsbergets krön
jag skådar Götastaden
vid Wästergyllens gräns
mot Bohus' karga land
Jag ser på Göta älv
den långa, stolta raden
av ångare och skepp,
som gå till fjärran strand.
Ramberget, kung bland berg,
symbol av manligheten!
Ej smeksam pastoral,
ej herdepipors gnäll
ge eko vid din fot,
nej, det är idogheten,
erövrartankens sång,
som dånar mot din häll.
Från höjden där jag står
syns icke ängars fägring,
och ingen fager lund
ger mig ett vänligt smil
Men över fältens dis
stå bergen som i hägring -
från ås till ås jag ser
och räknar mil vid mil.
Mot denna vida rymd
där salta vindar ila
de gamla skansar än
stå spejande på vakt.
På gröna kyrkotorn
ses vita duvor vila
och måsar flockas djärvt
kring trål och fiskejakt.
Väl hör jag vinschars dån
och ångsireners hejan
och hamrarna som slå
mot motorskeppets plåt,
men drömmer ändå fritt
om Jakob på Galejan.
Ostindien förblir
vår Göteborgska stråt!
Hell dig, du stolta stad
vid älven utan like!
Hell dig, du karga kust,
där framtidsdrömmar gro!
Hell, sjöport och portal
i gamla Göta Rike!
Hell, idoghetens nejd,
där djärva sjömän bo!
|
|