- Jag hade stora förväntningar på SDN-reformen
och var kolossalt kaxig. Jag trodde på fullt allvar att vi skulle
kunna genomföra en massa positiva saker för Linnéstadens
invånare, förklarar Lars Alfredsson.
Lars var 37 år när han tog plats i SDN Linnéstaden. Samtidigt
började han arbeta som tjänsteman på SDN Bergsjön.
Genom sitt yrke som kommunal tjänsteman inom fritidssektorn sedan mitten
av 1970-talet hade han lång erfarenhet av kommunal verksamhet.
Han blev medlem i vänsterpartiet (fd VPK) 1975 och hade före det
varit aktiv i olika solidaritetsrörelser bl a Chilekommittén,
FNL-rörelsen, Svensk-Kinesiska Vänskapsförbundet och Hyresgästföreningen.
Som nybliven kaxig SDN-politiker gick han ut hårt och ville driva
egna förslag och frågor för att förbättra villkoren
för invånarna i Haga, Annedal och Masthugget. Visserligen hade
han och andra SDN-politiker fått signaler om att det var sämre
tider på gång men också tongångar om att produktionen
nog skulle få fart på den kommunala ekonomin igen.
Politiska tjänstemän
- Det var väl ingen som egentligen anade hur djupt
vi skulle dyka. Vi trodde nog att kommunens ekonomiska problem skulle vara
av övergående natur och att den kommunla ekonomin skulle återhämta
sig relativt snabbt.
Ett av Lars förslag var att bygga en bad- och simhall på Masthuggstorget.
Hans tanke var att utnyttja den lediga ytan för att skapa en samlingsplats
för motion och rekreation inte minst för alla barn och ungdomar
i området.
- Jag tycker fortfarande att det var ett bra förslag, torget är
fult och fyller inte någon som helst vettig funktion. Nu visade de
sig ganska snart att sådana förslag var ekonomiskt orealistiska
eftersom det inte fanns några pengar.
Lars ambition krymte undan för undan och som ensam representant för
sitt parti blev det en tuff sits att driva en egen linje utan stöd.
- Jag hade stöd från mitt parti men att försöka få
gehör för frågor och förslag i de andra partierna var
omöjligt även om det rörde sig om politiskt neutrala frågor.
Vi blev reducerade till politiska tjänstemän som gjorde verksamhetsplaner,
budget- och organisationsförslag och fungerade som remissinstans.
Utan möjlighet att påverka
Efter fem år som SDN-politiker valde Lars att hoppa
av i december 1994.
- Jag hoppade av eftersom jag tyckte att det var totalt meningslöst.
Vår uppgift blev helt enkelt att administrera centralt fattade beslut
utan någon möjlighet att påverka. Det förekom i princip
inte någon politisk diskussion alls. Miljöpartiets representant
tror jag yttrade sig två gånger under de tre första åren.
Vid det ena tillfället gällde det priser för fönsterputsning
om jag minns rätt.
Idag nöjer sig Lars med sitt arbete som tjänsteman inom SDN Bergsjön
och ser tillbaka på sin roll som fritidspolitiker med blandade känslor.
- Tiden var absolut inte bortkastad. Jag utvecklade mig själv och min
egen kompetens men syftet var ju trots allt att jag skulle tillvarata andras
intressen och så blev det tyvärr inte. SDN- systemet är
utmärkt för att förändra organisationer och för
att administrera nedskärningar men någon fördjupad demokrati
var vi inte i närheten av. Så här efteråt tycker jag
att reformen var dömd från början.
Helt misslyckad reform
Lars menar att SDN-reformen togs över huvudet på
de människor den skulle gagna och därför var alltför
dåligt förankrad och illa förberedd för att lyckas.
- Grundtanken var riktig, demokratin skulle föras ut så nära
människorna som möjligt. Men reformen skapades och kom uppifrån
utan att man tagit reda på hur invånarna ville att det skulle
se ut. Ska SDN lyckas måste man skapa en verklig dialog med invånarna
på deras villkor och möta dem där de finns. Som det ser
ut idag skulle jag aldrig kunna tänka mig en ny period som SDN-politiker.
- Hela vårt samhälle står inför ett stort demokratiproblem
inte minst när det gäller rekryteringen av nya politker. Vem vill
sitta i en församling utan någon reell möjlighet att påverka?
Det blir bara ett spel för gallerierna. SDN i sin nuvarande form är
körd. Jag tror heller inte att skol-, pensionärs-, och daghemsråd
kan göra så mycket för att förbättra situationen,
politikerna blir bara en slags gisslan för olika intressen.
text: PETER WERNBOM
bild: HANS RYDMAN
| 
Hösten
1989