Alienation trots pelargoner

Från framtidsdröm till nutidsproblem

När höghusen kom till byn. Per Svensson skriver i sin bok om folkhemmet som förvandlades till förort. Drömmen om det ideala livet, ordnat, tryggt och genomorganiserat låg bakom uppbyggnaden av våra svenska förorter. Det skulle bli ljus, luft och hygien. Istället blev det blåsigt och öde mellan höghusen.  

 

De identiskt lika husen står i snörräta rader. Raderna delas av gräsytor och i avskildhet bakom en låg mur finns två stora byggnader, mycket lika varandra, men den ena har ett stramt utförande och den andra är rikt smyckad. Det är "arbetets hus" med skola, bibliotek och verkstäder och "nöjenas palats" med lokaler för kulturella aktiviteter som musik, cirkus, teater, bio och dans.
Det här är beskrivningen av den ideala staden Célesta, eller Celesteville som den kallas i en del översättningar. Det är staden som grundläggs av kung Babar i Jean de Brunhoffs bok som utgavs 1939. I den beskriver Brunhoff, som dog två år tidigare, en stad som präglas av ordning och harmoni, luft och ljus.

Ett gentlemannaliv åt alla
I sin bok Storstugan, som handlar om de svenska förorterna och deras problem, beskriver Per Svensson, kulturskribent bland annat på tidningen Expressen, Babars stad som en "... exemplarisk urban utopi... livet systematiserat och sorterat av en välvillig och kompetent Planerare". Det är precis vad Brunhoff drömde om. Han levde själv ett bekvämt borgerligt liv tillsammans med sin hustru, som var pianist. Han hade sina politiska sympatier hos Léon Blums folkfront. 1939 var utopin om ett samhälle med klassernas harmoni mycket livaktig. Ett bekvämt gentlemannaliv åt alla var idealet.

Den välvillige planeraren
I Sverige skulle man nästan kunna säga att namnet på den välvilliga "Planeraren" var Uno Åhrén. Naturligtvis var han inte ensam, men han var redan 1925 i Paris och besåg en stor hantverks- och arkitekturutställning. Därifrån tog han med sig Le Corbusiers och Jeannerets "modärna" idéer. Det skulle vara ljus, luft och rationella projekt.
Åhrén skrev boken Bostadsfrågan såsom socialt planläggningsproblem tillsammans med Gunnar Myrdal, och undertecknade, i likhet med flera andra arkitekter, det funktionalistiska manifestet acceptera 1931. Tillsammans med makarna Myrdals bok Kris i befolkningsfrågan blev dessa skrifter den teoretiska grundstommen för de svenska funktionalisterna.
Det var stort behov av nybyggen i de svenska städerna. Stadskärnorna behövde saneras, men framför allt växte städerna i allt vidare cirklar, för att kunna svälja alla människor som flyttade in från landsbygden.
Det fanns alltså stora visioner bakom de nya områden vilka växte upp som svampar runt om i Sverige, framför allt runt storstäderna. Till en början i tämligen liten skala, sedan allt större, med kulmen på 60-talet.
Hur gick det då? Blev det den idyll som utmålades till exempel i en bok som producerades av svenska staten, inför världsutställningen i New York, som skulle visa det nya moderna, demokratiska Sverige. Den visade bland annat historien om Eric och Britta.

Eric och Britta
Det folkhemska paret som träffas, gifter sig (naturligtvis borgerligt) och sätter bo med enkla, funktionella möbler i ett luftigt lamellhus. De sätter lille Bertil till världen, Britta får mammaledigt och Bertil tar så småningom första steget ut ur hemmet för att gå i "The Public Nursery" i sitt eget kvarter. Där får han lära sig "the elements of getting along with people". Och så fortsätter historien i den ombonade, trygga och genomtänkta värld som var folkhemmets.
Därmed borde ju allt vara bra, eller som Jane Jacobs ironiskt konstaterar i en uppgörelse med den utopiska stadsplaneringen (The Death and Life of Great American Cities, -61): "den som vill ge barnen möjlighet att tumla runt på gräs och klättra i träd kan aldrig ha fel".

Mycket och snabbt
Till en början verkade också allt fungera, men bostadsbristen i städerna var mycket stor i början av sextiotalet och man behövde bygga mycket och snabbt. I takt med att miljonprogrammets allt för stora ansamlingar av hus utslängda på gärden, utanför själva städerna byggdes, raserades drömmen om det genomorganiserade och jämlika samhälle som förorterna skulle borga för. Då kom också de första rapporterna i massmedia om det alienerade förortslivet. Alla har vi väl sett bilder av öde parkeringsplatser och blåsiga tunnelbaneuppgångar. På sextiotalet skrev man mest om de isolerade hemmafruarna och sedan övergick skriverierna till att handla mer om sammandrabbningar mellan olika grupper, först framför allt ungdomar mot äldre och sedan allt mer om invandrare mot olika rasistgrupper. Främlingsskap och förortsliv är två begrepp som ofta används tillsammans. Per Svensson skriver träffande att "Täby marknadsför sig som 'stan på landet'. Men Täby är varken det ena eller andra, varken stad eller landsbygd."
Det verkar alltså som om man lyckats bygga in alienationen i dessa områden. Varför blev det så? All denna välmening och ändå blev det så fel.

Husen växte, liksom vantrivseln
Delvis kan problemet förklaras med den elefantiasis som blev följden av sextio- och sjuttiotalens snabbyggen. Ju längre bort från den egentliga stadskärnan ett område byggs desto större krav ställs på dess service och trivsel. För att få affärer och andra serviceinrättningar att finna det lönsamt nog att flytta verksamheter ut till en förort krävs en stor koncentration av presumtiva konsumenter. Det vill säga många människor får trängas ihop på en begränsad yta. Husen växte på höjden och vantrivseln verkar ha vuxit med dem.

Delaktighet ett nyckelord
Denna förortsalienation är naturligtvis ett stort problem. Det verkar som om människorna i förorterna känner sig mindre delaktiga i samhället än andra och därmed också mindre ansvariga för samhället i stort. Enbart i Gunnared, utanför Göteborg, kostar skadegörelse skattebetalarna 100 000 kronor i månaden, enligt en artikel i Arbetet Nyheterna den 11 december 1996. Ytterst är detta ett demokratiproblem.
Det finns inga enkla lösningar på hur man får människor att fungera tillsammans i ett samhälle. Ingenting säger att det går att bygga sig till demokrati och jämlikhet, men det finns intressanta och fruktbara tankar kring hur det eventuellt fungerar.
För att känna mig hemma på och knyta an till en plats måste jag som människa ha tillgång till hela skalan från privat till offentligt. Hemmet är den helt privata sfären, där jag kan stänga min dörr och själv välja om jag vill släppa in någon.

Från hemmets vrå till torget
Nästa steg på skalan kan till exempel vara tvättstugan eller trappuppgången, där jag eventuellt möter en granne. Sedan fortsätter den via min kvartersbutik, där jag känner igen de flesta, men där det inte är konstigt om någon okänd dyker upp, ända till den verkligt offentliga platsen, som kan vara torget, det helt gemensamma rum som alla har lika stor eller liten rätt till. Arkitekten Bo Bergman är en av dem som skrivit (i bland annat Stadsliv och grannskap -91) om det här behovet av olika grader av privata och offentliga sfärer.
Kanske är det avsaknaden av de här olika graderna av möten och mötesplatser som gör att våra förorter blivit så främlingsskapande. Jag tror i alla fall att det är en synpunkt värd att beakta nu när det talas så mycket om att förbättra boendemiljön i våra förorter. Det är förmodligen viktigare än burspråk och pelargonior vid entrén.

text: SIRI REUTERSTRAND
ill: HENRIK LANGE
foto: HANS RYDMAN

 


 

Fakta om miljonprogrammet
Synpunkter? Skriv till Alba
Tillbaka till innehållsförteckning