Bostadsvaneundersökningen

Bostadsvaneundersökningen utfördes på uppdrag av Svenska Slöjdföreningen (SAR) och Svenska Slöjdföreningen. Startskottet gick 1939 och den pågick sedan under hela kriget. Resultaten blev sedan bestämmande för efterkrigstidens bostadsuppbyggnad.
Själva undersökningen gick till så att man först skickade iväg ett brev med rubriken: Vill ni hjälpa oss att skaffa bättre bostäder? Efter några dagar kom en intervjuare hem till den undersökta familjen och ritade in hur lägenheten var möblerad och fotograferade den. Sedan intervjuades de boende om sina vanor. Hur valde och köpte man sina möbler? Vad fick barnen för plats hemma? Hur ordnade man sovplats för en familjemedlem som arbetade skift? Osv, osv.
Målet var att jämka samman teori och praktik. Arkitekter och planerare hade dåliga kunskaper om hur folk levde till vardags. Småköken som var vanligast i hus som byggdes på trettiotalet och som sedan "följde med" i byggandet nästan ända in i våra dagar är ett exempel på hur rätt de tänkt fast det blev fel. Det var menat att vara lättskött och rationellt. Små gångavstånd. Men var skulle alla sitta och äta? Kökssoffan, var ställde man den? Badrummen var jättebra, men var hänger man sin tvätt?
HSB gjorde 1939 sin egen bo-undersökning. Brita Åkerman-Johanson gjorde den. Den publicerades under den talande titeln "Familjen som växte ur sitt hem".