|
Den svenska kultureliten måste gnugga händerna
av förtjusning för här har ju en av deras huvudteser
nämligen den att betraktaren ska beröras gått
i uppfyllelse på ett näst intill mirakulöst sätt.
Ja, även de som inte sett utställningen har berörts.
Säg vad mer kan man begära av konsten?
Det är ingen nyhet att religion och homosexualitet varit
begrepp som långt ifrån ingått partnerskap
med varandra. Svenska kyrkan har dock öppnat portarna något
för en liberalare syn på homosexuella.
Men så kom Ecce homo och tydligare än så kunde
nog inte landet delas in i lägren för eller emot. Att
få se Jesus tillsammans med transvestiter och bögar
var bara för mycket. "Låten alla komma till mig..."
var som bortblåst.. Nu stundade den sista kampen för
att upprätta Herren Jesus anseende. I alla fall om man får
tro fanatikerna.
Hets mot folkgrupp
Kvinnopräster tedde sig som ett bagatellartat problem jämfört
med att Jesus framställdes som homosexuell. Kvinnoprästmotståndarna
fick istället fullt upp med att försvara, inte bara
sin utan även Guds utvalde sons eventuella sexuella läggning.
Den heliga manligheten var utsatt för ett attentat, och
det till på köpet av en kvinnlig lesbisk fotograf.
Följaktligen har utställningens upphovsman Elisabeth
Olsson anmälts för hets mot folkgrupp. Mord- och bombhot
har förekommit mot både kyrkor och personer på
de platser där utställningen visats. Att vända
den andra kinden till praktiseras inte. Motståndarna väjer
inte ens för att begå brott i sin kamp.
Publikrekord
Ecce homo gör sakta men säkert sin Golgatavandring
genom landet och har nu visats i Uppsala, Göteborg och Skara.
Lund blir nästa anhalt och det blir med all sannolikhet
publikrekord och fullsatt även där precis som det varit
på de andra platserna. Tala om succé. Var det detta
som behövdes för att få människor att vallfärda
till Guds hus för en stunds stilla betraktelser. Var det
något nytt som lockade dessa besökare? Och vad fann
de i så fall? Vem vet, kanske en och annan till och med
fann en tro.
Visst finns det både biskopar och präster som har
högt i tak och vågar bryta ett traditionellt tänkande
för nya intryck och som öppet välkomnar de homosexuella
till sina församlingar. Men det stora flertalet är
livrädda för allt vad förändringar heter.
De vill leva kvar i ett patriarkat där deras makt och status
inte ifrågasätts, allra minst av homosexuella. Likt
kvinnorna ska de helst tiga i församlingen och inte synas
eller höras utan helst vänta på att Gud ska höra
bön och omvända dem.
Här har Svenska kyrkan och alla andra religiösa samfund
ett moraliskt dilemma att brottas med. Samhället ska vara
öppet för alla men vill vi och vågar vi Se människan?
text: INA LARSSON
13.1.1999
|
