| |
I Göteborgs Posten den 12/2 var
Mauricio Rojas gästkrönikör. Chilenaren - en gång
marxist och flykting från Pinochets terror - som har lett
moderaternas arbetsgrupp "mot social segregation och utanförskap"
där handlingsprogrammet går ut på att man "vill
befria låginkomsttagarna från behovet att söka
socialbidrag".
I krönikan lägger
Rojas dessutom till "och likaså de personer som inte
kan arbeta" - som om en icke arbetsför bara hade att
kvittera ut bidraget.
Denna moderata appell har kommit fram till att det vore bättre
att aktivera socialbidragstagare och ge dem lön istället,
och samtidigt - förstås - "skapa en valfrihet
som i dag inte finns samt en revolutionerande förenkling
och underifrånkontroll av myndighetsinsatserna."
Men, kravet är motprestationer - för att få ett
tidsbegränsat ekonomiskt stöd.
Vad som händer sedan talar man inte om. Tanken må
kanske vara att personerna då ska ha sugits upp av en välvillig
arbetsgivare.
Detta med motprestationer kritiserades mest när appellen
presenterades i början av året. Något som Mauricio
Rojas nu ondgör sig över i GP-krönikan, där
han på ett indignerat sätt undrar om "våra
kritiker verkligen menar att fullt arbetsföra personer ska
kunna välja att leva på bidrag."
Jo, det står så. Välja att leva på
bidrag!
Han fortsätter: "...enligt nuvarande lagstiftning har
vi inte en sådan frihet att välja att leva på
andras arbete, och det vill vi inte heller ha."
Anser han att socialbidraget är att leva på andras
arbete?
Att kommunens skattepengar som bär upp det, skulle vara
andras pengar, icke berättigade för hjälpsökande?
Dessutom, käre Rojas, väljer ingen att leva på
bidrag. Ingen som i alla fall är arbetslös och utstämplad,
eller har för liten a-kassa som inte räcker, eller
invandraren som inte får något jobb av svenska arbetsgivare
trots gedigen utbildning eller 19-åringen som gått
ut gymnasiet men inte anställs för att han/hon inte
har någon arbetslivserfarenhet.
Jag tror inte att moderaternas motprestationsjobb under en begränsad
period, kan ge någondera av ovannämnda bättre
möjligheter, eller referenser, till att komma in på
arbetsmarknaden.
Inte när otrygghetskänslan blir så mycket störrre,
då man t ex vet att efter detta skräpplockarjobb eller
dylikt, kanske jag inte ens får något socialbidrag
igen!
Socialbidraget är - som jag tidigare skrivit om i Alba -
inte längre någon självklar rättighet för
utsatta svenska medborgare, trots att socialtjänstlagen
ännu garanterar det.
Mängder av kommuner har sänkt normen, och gör
så alltjämt. Det kommunala självstyret krockar
med statens intentioner att skapa en minigräns för
existensmininormen.
För två år sedan utfärdades en riksnorm
från socialdepartementet. Den är nu indexuppräknad
till 3 000 kronor netto i månaden för en ensamstående
exklusive hyran.
För sammanboende är riksnormen 5 040 kronor netto.
- Skillnaden mot förut är att denna riksnorm ska vara
tvingande för kommunerna. Tidigare norm var bara en rekommendation,
säger Karin Stillman, tjänsteman på socialdepartementet.
Glädjande nog följer min egen kommun riksnormen, upptäckte
jag vid en förfrågan. Men när jag läser
i blanketterna om reglerna, blir jag än en gång förvissad
om den nitiskhet vari man utövar mot den sökande:
"Om Du normalt har goda inkomster men en enstaka månad
har inkomster under normen är det inte självklart att
Du har rätt till försörjningsstöd..."
Maktpåliggande byråkratspråk. Och Du med stor
bokstav, förment intimt. Usch, jag ryser!!
Själv drabbades jag av eländet för sju år
sedan, när min a-kassa inte räckte till. 3 400 kronor
var nettot då, men det var sänkt till 2 800 kronor
i månaden när jag slapp ur gisslet fem och ett halvt
år senare.
Under dessa år tillkom flera förbehåll för
att få ut pengarna. Krav på att ha sökt tio
jobb i månaden exempelvis, som efterhand luckrades upp
något eftersom tjänstemännen själva insåg
det fåfänga och idiotiska i det. Men på flera
håll är det fortfarande så, vilket initierades
av den så kallade Uppsalamodellen där en nitisk spariver
lät det gå ut över maktlösa och insolventa
människors rätt till samhällets fattigvård.
Ja, jag kallar det för fattigvård. För det är
precis vad det i det närmaste har blivit i dag. Målet
från kommunernas sida är att få bort socialbidragstagare
ur statistiken, för att spara pengar.
Liksom det är från statens. Och regeringens.
Hur jag än vrider på det, kan jag inte se annat än
samma grundtanke bakom moderaternas förslag som i slutändan
ju syftar till att avskaffa socialbidragen.
Men de behövande kommer att finnas kvar.
Kanske dags att försöka förstå det, docenten
Mauricio Rojas, tillika ansvarig för världsfrågor
i Timbro.
Bokförlaget som alltid stått på den högra
kanten av världspolitiken...intressant förresten, att
en gammal Pinochet-flykting kan hamna där.
Text: LEIF WILEHAG
00.03.15
|
