Det är ingen liten ambitionsnivå som journalisten och författaren Marianne Andersson har med sin bok när hon vill visa vägen ut ur "det förtryck och de vanförställningar som könsrollerna ingjuter i både kvinnor och män".

Så det är med viss skepsis jag börja läsa det inledande kapitlet "I ett kvinnosamhälle" som visar sig vara en satir om omvända könsroller där kvinnan Margareta tyranniserar sin man Karl. Jag har läst det förut och det känns gammalt. Och det är avsnitten om Margareta och Karl jag tycker är sämst i boken som annars bitvis är intressant läsning. Men kanske måste man förstå att Vägen ut första gången kom ut 1971, då just beskrivningar av omvända könsroller antagligen var relativt fräscht.

Men det är kapitlen som ägnas åt fakta och analys som är tankeväckande. Som Marianne Anderssons sätt att se könsrollerna som kompletterande submoraler, där slavmoralen gäller för kvinnan och härskarmoralen för mannen. Och hennes sätt att i kapitel efter kapitel gå igenom hur båda könen hjärntvättas till att tro at kvinna är underlägsen och inte har samma behov som mannen och hur det påverkar hela samhällets uppbyggnad.

Och man måste hysa en viss beundran för att hon tar ett helhetsgrepp och vågar ge sig in på att förklara hur både olika sexuella beteenden, vurm för krig och religiösa föreställningar hänger ihop med våra könsroller. Intressant är också hennes analys av vissa länder som kommit efter i utvecklingen där hon ser att kvinnor i de länderna i allmänhet är djupt förtryckta. Hon hävdar att ju större klyftan är mellan manligt och kvinnligt desto sämre utvecklingsmöjligheter.

Om man tänker på att boken skrevs 1969 när klasskampen definitivt var överordnad kvinnokampen inom vänsterrörelsen, så förstår man att det var en rätt modig och provocerande handling att skriva den och att Marianne Andersson har fått ta en och annan smäll för sina analyser och påståenden. Det mest dystra med läsningen är nog att problemställningarna i boken fortfarande är lika aktuella nu som när den en gång skrevs.

2003.03.20