Hur mycket plats är det tillåtet att ta i klassrummet? Vad är skillnaden mellan att fnissa och flabba och hur aktiv det är tillåtet att vara som sexuellt subjekt? I sin avhandling I en klass för sig söker socialantropologen Fanny Ambjörnsson svaret på frågan: Hur blir man egentligen tjej?

Doktorsavhandlingar lockar sällan till skratt. Inte heller hör det till vanligheterna att man måste lägga ifrån sig boken och göra något annat ett tag bara för att det gör för ont att fortsätta läsa, eller att man längtar efter att få gå och lägga sig bara för att få fortsätta med nästa kapitel och ”se hur det går”. Fanny Ambjörnssons avhandling är ett av undantagen.

Under drygt ett års tid vistas Ambjörnsson i två sinsemellan mycket olika gymnasieklasser; en Samhällsvetarklass och en Barn- och Fritidklass, där innebörden av att vara tjej väsentligt skiljer sig åt.
En av Ambjörnssons grundpremisser är att könsidentitet inte är något statiskt eller förutbestämt. Tjej är inte något man föds till utan något man blir, och processen att bli tjej - och framför allt rätt sorts tjej - handlar om relationer, rörelsemönster, utseende och attityd. Medan den karaktäristiska samhällsvetartjejen kännetecknas av egenskaper som empati, social tillgänglighet och måttfullhet i språk och fysisk framtoning kan hennes motsvarighet i BF-klassen beskrivas som upproriskt burdus, med ett rörelsemönster som har stora likheter med det traditionellt maskulina och ord som prutt och hora i det dagliga vokabuläret.

Med skolan som arena kan identitetsskapandet bli en fråga om valet mellan att äta upp eller inte i matsalen eller klampa fram i korridoren med Buffalo-skor jämfört med att i nätta gympaskor återhållsamt vandra fram med böckerna tryckta mot bröstet.
Eller som BF-eleverna Lotta och Jenny uttrycker det: ”De som går bra program har såhär ’bra-förtroende-gångstil’,. --- De sitter inte i korridorerna och skriker ’bajskorv’, utan kanske fint på caféer i stället. --- Om BF tänker man ”rassel rassel” i korridorerna, såna som typ gör mer väsen av sig”.

Föreställningarna om det Kvinnliga sätter i högsta grad sin prägel på vad det innebär att skapa sin identitet som tjej, och en av de frågor som avhandlingen väcker handlar också om huruvida Ambjörnssons gymnasietjejer är förtryckta offer eller om de i själv verket är aktiva subjekt, med makt att förändra sin situation. Annikas uttalande nedan skulle kunna tolkas som bekräftandes båda ståndpunkterna.
”Söndagar är en okvinnlig dag. Man duschar inte, håret hänger, man rakar inte benen. Det är lite jobbigt att vara kvinnlig hela tiden, man har liksom inte alltid lust. Man orkar liksom inte alltid. Ibland vill man bara få lugn.”

Å ena sidan handlar tjejidentiteten om att vara åtråvärd och rätt i andras ögon. Å andra sidan så finns frizoner och utrymme att ta ett steg tillbaka och se på det kvinnliga som något som är möjligt att avstå ifrån. Och gemensamt för både samhällsvetartjejer och BF-tjejer är att de på olika sätt utmanar den norm som de har att förhålla sig till; S-tjejerna parodierar, inte sällan i form av ett närmast subversivt fnissande, över de välanpassade, fina flickor de förväntas vara medan BF-tjejernas motstånd tar sig uttryck i en närmast vårdslös kaxighet och genom att ta stigmatiserande benämningar och göra dem till sina egna. Genom att vara först med det onämnbara fråntar man också fördömaren hans makt.
”Det betyder ju ingenting längre. ”Kom nu hora så går vi.” Det kan man säga utan problem.”

I en klass för sig är ett exempel på hur feministisk kunskap kan göra ont att ta till sig. De mekanismer som verkar i tjejernas vardag och villkor ställer frågor om inte bara vår samtid utan också om oss själva. Av samma skäl är det emellertid också möjligt att kalla den sortens kunskap emancipatorisk. Gymnasietjejerna i I en klass för sig har en medvetenhet och en förmåga att utmana den rådande normen. Och att som Ambjörnsson sätta fingret på och konkretisera vad det är vi gör för att upprätthålla den rådande ordningen, är en av de förutsättningar genom vilka en förändring kan bli möjlig.

2004.03.11