Mia Gröndahls bok beskriver den sanna verklighet som palestinska flyktingar lever i mellan hopp och förtvivlan , deras kamp för att överleva, leva och existera. Fotoboken speglar deras vardag i exil, som präglas av flyktingskap och krig.

Jag är själv född och uppvuxen i ett palestinskt flyktingläger i Libanon och därför känner jag igen mig själv i Mias bok. Jag blev påmind på min barndom som präglades av rädsla, hopplöshet, misstro, flyktingskap och krig. Bilderna vittnar om den verklighet som jag och fyra miljoner andra palestinier levt under alla år sedan 1948. Men Mias bilder betonar också en annan och viktigt aspekt av palestiniernas öde, nämligen att trots flyktingskapen, krig och misären äger de mycket kraft, styrka och ork att leva vidare. Att orka leva och kämpa för att övervinna den ständiga rädslan, oron och ovissheten de bär med sig.

Boken visar tydligt på de katastrofala konsekvenserna av staten Israels bildande på den jord där palestinierna bott och levt i tusentals år. Redan år 1947 började den etniska rensningen av palestinier utförd av judiska nationalister och den sionistiska rörelsen. Denna har därefter fortsatt vidare under ledning av den israeliska regeringen. Följden har blivit att idag lever mer än fyra miljoner palestinier i flyktingläger under miserabla förhållanden. I mer än 55 år har deras liv präglats av brist på ordentliga bostäder, vatten, arbete, dålig hälsovård och framför allt hopp om framtid.

De flesta palestinska flyktingar i arabvärlden och i Israel förvägras alla former av demokratiska och medborgerliga rättigheter som att rösta, frihet, utbildning och hälsovård. Under de senaste åren har situationen för dessa flyktingar försämrats drastiskt, speciellt för dem i Libanon. Bidrag till förbättringar av flyktinglägrens vatten, avlopp och elektricitet har i stort sett upphört. Bidragen till skola och utbildning har minskat enormt mycket, vilket gör det omöjligt att bedriva en vettig undervisning. Med minskad andel elever och ökad analfabetism som följd.

Bokens innehåll visar tydligt och klart att det som var sionisternas viktigaste paroll när de krävde att "få" Palestina - ”ett land utan folk till folk utan land" - definitivt inte stämde och var grundlös. Här fanns redan både ett land och ett folk.

Enligt FN:s resolution 194 från december1948 har palestinska flyktingar som önskar återvända till sina hem och leva i fred med sina grannar rätt att göra så vid första praktiskt möjliga tillfälle. Artikel 13 i FN:s deklaration om mänskliga rättigheter stadgar att alla har rätt till fri rörlighet inom varje stats gränser och rätt att lämna och återvända till sitt land. FN:s resolution 242 sedan år 1967 intygar behovet av rättvis och hållbar lösning av flyktingproblemet.

Trots detta finns de palestinska flyktingarna inte med i den s.k. fredsprocessen; från Osloavtalet till alla de överenskommelser och planer inklusive den senaste s.k. Genèveplanen från förra året. Enligt Genèveplanen får palestinska flyktingar endast återvända till det framtida mini-Palestina och judar får endast återvända till Israel. Detta gör planen mycket kontroversiell på den palestinska sidan och särskilt bland de fyra miljoner flyktingarna.

Israel vägrar hittills konsekvent att ta något som helst ansvar för det palestinska problemet. Vi palestinier kräver att Israel erkänner skulden och ansvaret för den palestinska katastrofen, Al-Nakba tragedin, samt erkänner principen om rätten att återvända som en mänsklig rättighet. I syfte att läka de historiska såren och misstagen och som en upprättelse för de palestinska flyktingarna.

Mia Gröndahls bok är ett mycket viktigt dokument som synliggör och bekräftar palestinska flyktingar som ett folk och en del av mänskligheten som lidit och fortfarande lider oerhört mycket. Boken gör det svårt för omvärlden att blunda för problemet och glömma dessa människors drömmar och kamp för att få återvända och skapa ett fritt och demokratiskt Palestina. Dessa palestinier väntar fortfarande trots alla de många år som gått på att få komma hem. Det finns inget som en palestinsk flykting vill hellre än att få leva i fred och odla sin jord.

2004.03.11