Stefan Hammarén har med sina två romaner - "Med en burk soppa" & "konservöppnare bok" - etablerat sig som en av få svenska surrealistiska författare av idag, där han utvinner ur själva språket allsköns poänger, vilket till slut bildar en slags övergripande handling, även om det också på en underliggande nivå fanns en thriller av diffust slag. Det blir ett språkäventyr utan like, på sidan av den egentliga berättelsen om honom författaren.

Redan i hans romaner fanns det ett rikt inslag av poesi, en högst styltad stackatoaktig prosalyrik. Nu debuterar han med en diktsamling som har av samma språkliga iver, en hängivenhet till ämnet genom språket. Där språket är viktigare än det berättade, som det ter sig. Det händer dock mycket i hans diktning.

Dikterna handlar framför allt om uppväxten till poet, och den vägen är tydligen lika lång som besvärlig. Det känns därtill som om hela diktsamlingen är ett stödpaket till Hammaréns romaner. Visserligen av en lättare form, men av samma berättelse utan att den ändå direkt upprepas. Här förekommer precis samma envishet att försöka komma fram till det sagda, men poeten kommer istället på språkliga avvägar. Försöker tvinga sig fram till något, utan att ändå nånsin förmå framträda eller avslöja sig.

Fortfarande vill inte Hammaréns text öppna sig, utan är nära oåtkomlig om man som läsare vill veta exakt vad han egentligen vill säga som poet. Som läsare hamnar man konstruera det mesta själv, långt så. Blir att göra ett sitt surrogat av det hela, fundera på den sårbara poeten och hans skyldighet att skriva.

Dikterna är av varierad längd, följer inget genomgående mönster, snarast är det av blandat slag. Dessa dikter kan även kännas rätt konstruerade, men de har ofta ändå någon liten berättelse inom sig, ett budskap som tecknas med mycket vaga konturer och med massor av ord. Dock blir det rätt lockande, att försöka komma åt dem och se hur de stöder varandra. De inbegriper en retfullhet gentemot läsaren.

Tillika är det fråga om en slags metadiktning, om de stora frågorna kring att gestalta och skapa, dess eviga vedermödor och varför man måste göra det. Hammaréns diktning känns därigenom högst angelägen, men samtidigt något tung och stundom rätt långsökt. Däremot är det svårt att peka på direkta förebilder hos andra författare, precis som med hans romaner är han egen.

Han gör konst av skrivandet, kanske till ett självändamål, men just för att det är så omöjligt att avgöra det, ter det sig som ett verkligt kraftprov, och som ett lockbete. Av en armbrytning mellan läsaren och poeten som aldrig vill gå över. Man läser för att han retar, och man läser för att han förutsätter så mycket av läsaren. Han utmanar och förstör språket med sina ständiga övergrepp. Det behövs ändå av dessa aviga poeter, med sina märkliga uppbrott. Hammarén hör till de mer intressanta poeter.

2004.03.11