CIRKELN ÄR SLUTEN

Våra förfäder fick jaga efter mat, för bara ett par generationer sedan odlade man i stor utsträckning fram sin mat medan vi moderna människor måste köpa den får att få nåt till livs! Fast frågan är om kost-cirkeln(!) inte är på väg att slutas. Trenden är att allt fler nära och små butiker läggs ner - och vi tvingas jaga ut till stormarknader utanför stan för att kunna köpa prisvänligt! I höstas lade Fakta ner butiken på torget hemma där jag bor. Lågpriskedjan upphörde och KF tar över med ambitionen att etablera en stormarknad för bilburna kunder. Att de flesta av oss över elvahundra boende i området är pensionärer och ensamstående, utan egna bensinfärdmedel, bryr de sig inte om.Stordrift ger stora vinster och man kan hålla priserna nere och konkurrera ut småbutikerna, som måste ta hänsyn till småhandlarna(!) som bär hem matkassen med armarna. Hela vägen.

FÖR LÄNGE SEDAN
Hur var det förr? Låt oss bara gå 35 år tillbaka i tiden. Jo, så gammal har jag blivit. Då i början av 60-talet gick jag och handlade åt mamma med en medhavd kasse hemifrån(inga plastkassar fanns ännu) och hade tommma mjölkflaskor med mig som jag bytte mot fulla(pant!). Gick jag dessutom på Konsum hade jag kvitton sparade, som jag fick återbäring på(togs bort av sossarna sedermera) eftersom mamma och pappa var medlemmar i "koppra" och åtnjöt denna förmån.
Sedan kom först omsen och snart momsen. Flaskorna ersattes av tetrapak och i och med plastkassarnas tid blev det liksom legalt att betrakta maten vi köper som en slit-och-släng-vara.
Ölburkarna såg också dagens ljus. Stora bryggerier köpte upp de små och utkörningsservicen hem till folk försvann.

Okej, i dag betalar vi för plasten. Och vi kan återvinna burkarna. Men vad hjälper det när maten ändå har blivit dyrare och servicen sämre.

INTE ENS EN LILLKORV
Borta är också dåtidens små slakterier, främst på landsbygden, där styckmästarna skickligt kunde skära upp fläskkotletter, kvartsgrisar eller koka pölsa på beställning.
- Vill du ha en lillkorv, brukade Slaktar-Ville fråga när man kom och handlade - vilket var detsamma som prinskorv - och klart som korvspad gick man dit igen.
För att inte tala om de rullande lanthandlarna, som letade sig ut i skogsbyarna och små samhällen med dagligvaror. Knappast särskilt lönande, men med service och omtanke om alla som ledstjärnor.

TACK OCH ADJÖ
Det sociala var minst lika viktigt; både handlaren och kunderna fick sig en trevlig pratstund och man hälsade och tackade när man gick.Vilket man också gjorde i Konsum eller i Handelsbolaget eller i de små ICA-butikerna. Men hur många säger tack när de passerar ut genom stormarknadens automatiska dörrar?
- Det värsta jag vet är att handla mat i Sverige, sa en italienare till mig nyligen.
- Varför då? undrade jag.
- Jo, alla kassörskor är så sura. Denna löpandebandprincip ni har med era stora varuhus gör folk stressade och nån personlig service existerar inte överhuvudtaget.
Han var van den lilla ost- och skinkabutiken hemma i Rom. Ja, i världsstaden Rom, alltså. Där jag själv i en kvartersbutik minns hur jag glatt samtalade med både expediten och kunderna när jag köpte frukost på en av mina tågluffar.
Självklart sa jag "Grazie" när jag gick. Och de svarade "Prego".

Text:LEIF WILEHAG