Jag åt yoghurt till frukost i morse. Den var från Finland.
Den var inte särskilt god. Tittade närmare efter och det visade
sig att den var fettfri och inte innehöll den särskilt mycket
frukråvaror heller. Varför köpte jag den då? Jo, den
var billigast och valet stod mellan den och fransk yoghurt i små löjliga
plastmuggar. Så små att man skulle få äta minst tre
stycken för att känna att någonting slunkit ner i magen.
Dessutom säger mitt samvete att det är önödigt resursslöseri
att använda så mycket förpackningsmaterial.
Det konstiga är att bägge dessa yoghurtar är billigare än
Arlas fruktyoughurt. Den som kommer från kor nära mig och är
förädlad och förpackad i Sverige. (Visserligen har Arla trots
sin miljöprofil förlagt all förädling till Norrköping.
Så ganska långa transporter blir det ändå.) Hur kan
det komma sig? Att det lönar sig att köra yoghurt i långtradare
genom hela Europa från Frankrike till Sverige. Eller med båt
eller flyg (jag vet inte vilket) från Finland. Det är märkligt.
Arla visste inte
Jag ringde till Arla och frågade. De bemödade sig verkligen om
att hitta ett svar, men det visade sig inte vara så enkelt.
- Kanske beror det på att affärskedjorna gör stora inköp
och kan få ett bra pris. Och när det gäller den franska
yoghurten kan det vara så att de så att säga får
yoghurten på köpet om de köper in ostar som fransmännen
gärna vill få sålda, säger Katarina Malmström,
pressansvarig på Arla.
Hon passar naturligtvis på att dessutom tala om att det är högre
kvalite på deras yoghurt. Mer frukt och mindre socker, inget gelatin
osv. Det gör hanteringen svårare och följaktligen dyrare.
Får det vara såhär?
Så här kan det väl bara inte få vara, tänker
jag. Vilket vansinne! Och det är det ju naturligtvis fler än jag
som tänkt. Miljöförbundet  Jordens vänner
har funderat mycket över detta. Enligt deras beräkningar är
miljökostnaden för spanska tomater som säljs i en affär
i Sverige cirka fem gånger så stor som för färska
svenska tomater. Transportsättet spelar stor roll. Flyg ger den ojämförligt
högsta kostnaden, sedan kommer bil, därnäst båt och
bäst är som ni kanske kunde gissa, tåg. Det är inte
så vanligt med transport per flyg, men det förekommer ibland.
Det kan gälla sallad som skall vara pinfärsk i affären och
andra liknande varor. Sallad från Spanien som flugits hit förbrukar
sextio gånger så mycket energi som lokalt producerad.
Vem betalar?
Ponera att producenterna själva fick täcka dessa kostnader. Naturligtvis
skulle de inte ta det ur egen ficka utan vi konsumenter skulle i affären
få ta ställning till om den spanska salladen verkligen var värd
sextio gånger så högt pris som den svenska. Här har
vi inte räknat in miljökostnaden för eventuell besprutning
och annat som också påverkar miljön.
Nu är det väl inte så troligt att det någonsin kommer
att bli så, men det är ändå någonting att tänka
på när vi står där i affären och skall välja
vilken yoghurt och vilka grönsaker vi vill ha.
Konsumentbojkott?
Fredsforskaren Johan Galtung menar att det viktigaste politiska vapen vi
vanliga människor har är konsumentmakten. Möjligheten att
via det vi köper och kanske framförallt inte köper, påverka
dem som har den verkliga ekonomiska makten i världen, de stora företagen.
Den knivskarpa konkurrens som råder har gjort att deras vinstmariginaler
är så små att konsumentbojkotter snabbt ger utslag. Och
eftersom det är pengarna som styr så... Naturligtvis ska vi utnyttja
den makten.
Jag ska tänka på det nästa gång jag står och
räknar enkronor i affären. Den finska yoghurten är visserligen
billigare, på kort sikt, men kanske inte i det större perspektivet.
Dessutom var den inte god.
Text: SIRI REUTERSTRAND
Illustration: HENRIK LANGE | 
