Det är jag som står ansvarig!

 

"Skjut iväg era barn mot den uppåtgående solen! Familjen är hipp!"
Så sa man i slutet av sextiotalet. Den nya tidens föräldrar har en betydligt krassare syn på uppfostran.

- Var det någonting de hade velat ha mer av under sin uppväxt, så var det gränser!
Som regel är de väldigt nöjda med sina föräldrar. Det poängterar de gärna. Men själva kommer de att göra annorlunda med sina barn.
Etnologen Helene Brembeck har intervjuat ett antal unga mammor. Inte vilka mammor som helst utan kvinnor av vilka man kunde förvänta sig en åsikt. De är före detta husockupanter eller rör sig i så kallade kulturförmedlande kretsar. I klartext betyder det i det här fallet att de spelar rockmusik eller på något annat sätt aktivt är inblandade i sådana gäng. De flesta av dem är också relativt välutbildade. Alla har de blivit mammor förhållandevis tidigt. Mycket av det de sa under intervjuerna kom som en överraskning för Helen.
- Först, i början, blev jag faktiskt chockad. Så där fick man väl inte säga. De var faktiskt så annorlunda mot vad jag förväntat mig.

Det radikala som blev allmängiltigt
I en tidigare studie, som låg till grund för doktorsavhandlingen "Efter Spock. Uppfostringmönster idag" har Helene tittat på 68-generationen och deras sätt att uppfostra sina barn. De stod för det "moderna" och radikala. Det som då låg så att säga i frontlinjen. Men tiden gick, och samhället förändrades. Många av de tankar som rörde den fria uppfostran sjönk ned i medvetandet hos allmänheten, mycket beroende på att de personer som stod för dem etablerade sig i samhället och blev en del av dess institutioner; skola, dagis och barnavårdscentraler. De då så radikala tankarna om fri amning, kompisföräldrar, den positiva synen på dagis med dess kollektiva fostran - allt det där känns nu som allmängods. Helene ville därför se vad som är det mest radikala idag. Vad tycker de kvinnor som idag "ligger i framkanten", de som har de åsikter som kan antas påverka oss andra längre fram.
- Den stora skillnaden är hur man ser på moderskapet. De här tjejerna vill inte vara bara mammor. De vill fortsätta vara den "häftiga tjejen" som de var innan de fick barn. De ser ingen motsättning där.

Flera roller
På försättsbladet till boken Inte bara mamma, som blev resultatet av undersökningen, citerar Helene Meredith Brooks låt Bitch. "I'm a little bit of everything. All into one. I'm a bitch. I'm a lover. I'm a child. I'm a mother. I'm a sinner. I'm a saint." Och det är precis så de unga mammorna säger. Att de vill få fortsätta med allt de gjorde innan de fick barn. De ser det som att vi alla spelar ett antal olika roller. När vi får barn utökas repertoaren med ytterligare en. Det är viktigt att få fortsätta vara allt detta. Inte bara mamma. Resonemangen ligger långt ifrån 68-ornas tankar om att vara EN hel människa, sann mot sitt inre jag. "Man är ju olika personer hela tiden" menade en av tjejerna och såg det inte som någon konflikt. Konflikten uppstod möjligen i mötet med omgivningens förväntningar på hur en mamma skall vara och se ut.

Ingen magi
- På sjuttiotalet och in på åttiotalet, var det mycket prat om samspelet mellan mor och barn. Det var viktigt för det lilla barnet att få knyta an till mamman, och vi skulle läsa av barnet och svara mot deras behov. Men så gjorde inte de här tjejerna. "Om det är någonting så säger han väl till" sa en av dem till mig.
Här antyds en ny syn på det späda barnet. Det finns ingenting magiskt i relationen till det. Att vara förälder är mest en praktisk sak. Visst innebär det ett ansvar och visst såg de intervjuade kvinnorna det som en förmån att få följa det lilla barnets utveckling, men reglerna för umgänget med barnet var i stort sett de samma som för andra personer som man påtvingat umgås med varje dag. Redan spädbarnet är en liten individ, med förmåga att "klara sig själv". Någon som man kan lämna ifrån sig utan att få dåligt samvete. Naturligtvis inte till vem som helst, men någon man litar på. Pappan, någon nära vän eller dagis.

En ny sorts familj
- Flera av de undersökta tjejerna var ensamstående, men de var långt ifrån ensamma. De levde i någon sorts okonventionell familj kan man säga.
De okonventionella "familjerna" kunde bestå av pappan till barnet, vänner, syskon, släktingar. Det som håller ihop dessa grupper är ofta en intressegemenskap. De är helt enkelt en grupp människor som tycker om och tar hand om varandra. Ibland ingår en fast manlig partner. Ibland inte. Där tidigare generationer ansträngde sig för att leva upp till idealbilden plockar dessa kvinnor sönder den och prövar andra sätt att leva.
Förmågan att göra upp med familjedrömmen kanske den väsentligaste orsaken till att flertalet av de ensamstående kvinnorna tycker sig leva ett gott liv tillsammans med sina barn och sina vänner.
Den här utökade familjen är en viktig trygghetsfaktor. Tilltron till omvärlden är inte särskilt stor hos dessa kvinnor. I intervjuerna skymtar ofta en känsla av "vi mot dem" fram. Världen är närmast hotande och kaotisk och är det någonting som är en förälders plikt, så är det att skydda sitt barn. Att se till att det inte blir mobbat eller på annat sätt råkar illa ut. I linje med detta gäller det också att lära det egna barnet att bli en bra människa. "Det är jag som står ansvarig när han är 15 år och kommer hem och säger att han är skinhead."

Tydliga gränser
För den som är familjär med 68-ornas anda kan detta kanske låta märkligt. Då sa man att ett barn som bar sig illa åt, förmodligen reagerade på hur vuxenvärlden ser ut. Det skulle lirkas in i ett positivt beteende med de vuxna som goda exempel och som kamrater. Då var man mest rädd för att skapa hämmade eller anpassade barn. Gränssättningen var ett stort problem, särskilt när barnet blev äldre. Ett barn som fick för hårda gränser löpte risk att bli hämmat och kanske till och med sjukt som vuxet, enligt tidens syn.
För dagens intervjuobjekt känns dessa resonemang hopplöst gammalmodiga. Självklart ska man lära sina barn att skilja mellan vad som är rätt och fel och dessutom behövs ett visst hyfs. Här får ingen hoppa omkring i soffan med en kaviarmacka. Synen på uppfostran är mer krasst instrumentell. Barnet skall fungera i ett socialt sammanhang. Det har hänt mycket sedan sjuttiotalets kuddrum. Kanske är det inte så konstigt att Helene Brembeck först blev lite förskräckt över sina intervjupersoners uttalanden.
- Vi uppfostrade våra barn så att de skulle bli starka och självständigt tänkande individer. Och det är vad de här tjejerna verkligen blivit!

text: SIRI REUTERSTRAND
3.3.1999

   
 
   
  Lästips för dig som vill veta mer:
Brembeck, Helene 1998: Inte bara mamma
Brembeck, Helene 1992: Efter Spock. Uppfostringsmönster idag.
Köhler, Eva-Marie 1973: Samfostran. Pedagogik för föräldrar
Vestin, Frances 1969: Nu! En handbok i barnindoktrinering