|
"Skjut iväg era barn mot den uppåtgående
solen! Familjen är hipp!"
Så sa man i slutet av sextiotalet. Den nya tidens föräldrar
har en betydligt krassare syn på uppfostran.
- Var det någonting de hade velat ha mer av under sin
uppväxt, så var det gränser!
Som regel är de väldigt nöjda med sina föräldrar.
Det poängterar de gärna. Men själva kommer de
att göra annorlunda med sina barn.
Etnologen Helene Brembeck har intervjuat ett antal unga mammor.
Inte vilka mammor som helst utan kvinnor av vilka man kunde förvänta sig en åsikt.
De är före detta husockupanter eller rör sig i
så kallade kulturförmedlande kretsar. I klartext betyder
det i det här fallet att de spelar rockmusik eller på
något annat sätt aktivt är inblandade i sådana
gäng. De flesta av dem är också relativt välutbildade.
Alla har de blivit mammor förhållandevis tidigt. Mycket
av det de sa under intervjuerna kom som en överraskning
för Helen.
- Först, i början, blev jag faktiskt chockad. Så
där fick man väl inte säga. De var faktiskt så
annorlunda mot vad jag förväntat mig.
Det radikala som blev allmängiltigt
I en tidigare studie, som låg till grund för doktorsavhandlingen
"Efter Spock. Uppfostringmönster idag" har Helene
tittat på 68-generationen och deras sätt att uppfostra
sina barn. De stod för det "moderna" och radikala.
Det som då låg så att säga i frontlinjen.
Men tiden gick, och samhället förändrades. Många
av de tankar som rörde den fria uppfostran sjönk ned
i medvetandet hos allmänheten, mycket beroende på
att de personer som stod för dem etablerade sig i samhället
och blev en del av dess institutioner; skola, dagis och barnavårdscentraler.
De då så radikala tankarna om fri amning, kompisföräldrar,
den positiva synen på dagis med dess kollektiva fostran
- allt det där känns nu som allmängods. Helene
ville därför se vad som är det mest radikala idag.
Vad tycker de kvinnor som idag "ligger i framkanten",
de som har de åsikter som kan antas påverka oss andra
längre fram.
- Den stora skillnaden är hur man ser på moderskapet.
De här tjejerna vill inte vara bara mammor. De vill fortsätta
vara den "häftiga tjejen" som de var innan de
fick barn. De ser ingen motsättning där.
Flera roller
På försättsbladet till boken Inte bara mamma,
som blev resultatet av undersökningen, citerar Helene Meredith
Brooks låt Bitch. "I'm a little bit of everything.
All into one. I'm a bitch. I'm a lover. I'm a child. I'm a mother.
I'm a sinner. I'm a saint." Och det är precis så
de unga mammorna säger. Att de vill få fortsätta
med allt de gjorde innan de fick barn. De ser det som att vi
alla spelar ett antal olika roller. När vi får barn
utökas repertoaren med ytterligare en. Det är viktigt
att få fortsätta vara allt detta. Inte bara mamma.
Resonemangen ligger långt ifrån 68-ornas tankar om
att vara EN hel människa, sann mot sitt inre jag. "Man
är ju olika personer hela tiden" menade en av tjejerna
och såg det inte som någon konflikt. Konflikten uppstod
möjligen i mötet med omgivningens förväntningar
på hur en mamma skall vara och se ut.
Ingen magi
- På sjuttiotalet och in på åttiotalet, var
det mycket prat om samspelet mellan mor och barn. Det var viktigt
för det lilla barnet att få knyta an till mamman,
och vi skulle läsa av barnet och svara mot deras behov.
Men så gjorde inte de här tjejerna. "Om det är
någonting så säger han väl till" sa
en av dem till mig.
Här antyds en ny syn på det späda barnet. Det
finns ingenting magiskt i relationen till det. Att vara förälder
är mest en praktisk sak. Visst innebär det ett ansvar
och visst såg de intervjuade kvinnorna det som en förmån
att få följa det lilla barnets utveckling, men reglerna
för umgänget med barnet var i stort sett de samma som
för andra personer som man påtvingat umgås med
varje dag. Redan spädbarnet är en liten individ, med
förmåga att "klara sig själv". Någon
som man kan lämna ifrån sig utan att få dåligt
samvete. Naturligtvis inte till vem som helst, men någon
man litar på. Pappan, någon nära vän eller
dagis.
En ny sorts familj
- Flera av de undersökta tjejerna var ensamstående,
men de var långt ifrån ensamma. De levde i någon
sorts okonventionell familj kan man säga.
De okonventionella "familjerna" kunde bestå av
pappan till barnet, vänner, syskon, släktingar. Det
som håller ihop dessa grupper är ofta en intressegemenskap.
De är helt enkelt en grupp människor som tycker om
och tar hand om varandra. Ibland ingår en fast manlig partner.
Ibland inte. Där tidigare generationer ansträngde sig
för att leva upp till idealbilden plockar dessa kvinnor
sönder den och prövar andra sätt att leva.
Förmågan att göra upp med familjedrömmen
kanske den väsentligaste orsaken till att flertalet av de
ensamstående kvinnorna tycker sig leva ett gott liv tillsammans
med sina barn och sina vänner.
Den här utökade familjen är en viktig trygghetsfaktor.
Tilltron till omvärlden är inte särskilt stor
hos dessa kvinnor. I intervjuerna skymtar ofta en känsla
av "vi mot dem" fram. Världen är närmast
hotande och kaotisk och är det någonting som är
en förälders plikt, så är det att skydda
sitt barn. Att se till att det inte blir mobbat eller på
annat sätt råkar illa ut. I linje med detta gäller
det också att lära det egna barnet att bli en bra
människa. "Det är jag som står ansvarig
när han är 15 år och kommer hem och säger
att han är skinhead."
Tydliga gränser
För den som är familjär med 68-ornas anda kan
detta kanske låta märkligt. Då sa man att ett
barn som bar sig illa åt, förmodligen reagerade på
hur vuxenvärlden ser ut. Det skulle lirkas in i ett positivt
beteende med de vuxna som goda exempel och som kamrater. Då
var man mest rädd för att skapa hämmade eller
anpassade barn. Gränssättningen var ett stort problem,
särskilt när barnet blev äldre. Ett barn som fick
för hårda gränser löpte risk att bli hämmat
och kanske till och med sjukt som vuxet, enligt tidens syn.
För dagens intervjuobjekt känns dessa resonemang hopplöst
gammalmodiga. Självklart ska man lära sina barn att
skilja mellan vad som är rätt och fel och dessutom
behövs ett visst hyfs. Här får ingen hoppa omkring
i soffan med en kaviarmacka. Synen på uppfostran är
mer krasst instrumentell. Barnet skall fungera i ett socialt
sammanhang. Det har hänt mycket sedan sjuttiotalets kuddrum.
Kanske är det inte så konstigt att Helene Brembeck
först blev lite förskräckt över sina intervjupersoners
uttalanden.
- Vi uppfostrade våra barn så att de skulle bli starka
och självständigt tänkande individer. Och det
är vad de här tjejerna verkligen blivit!
text: SIRI REUTERSTRAND
3.3.1999
|