| |
Den som växer upp utan pappa blir brottsling.
Det kommer att sluta med att han slår ner pensionärer,
rånar det lokala snabbköpet. Det kommer sluta med
att han åker fast i en polis razzia i en pundar kvart ute
i någon förort. Det är sådant som kallas
fördomar.
Det verkar som att folk tror att man blir ett "problem
barn" om man växer upp utan en pappa.
Men låt mig säga en sak, det är FEL.
För det första har jag, som vuxit upp utan min pappa
aldrig saknat honom speciellt mycket.
Okej, jag har väl tänkt på honom men det är
en tanke som bara sitter i cirka 2 mikrosekunder, sen vips så
är den borta, och så har det alltid varit. När
jag tänker på honom handlar det inte om hur mycket
eller lite jag saknar honom utan hur mitt liv hade sett ut om
jag hade växt upp med min pappa. Hur hade min uppfostran
sett ut?
Hade jag varit en bråkstake som springer ut på kvällarna
och rånar pensionärer? Hade jag suttit på kumlaanstalten?
Frågorna är många svaren är få.
Jag har klarat mig fint utan honom så länge jag kan
minnas. Jag har aldrig haft något behov att ha honom i
närheten, så varför skall jag då gå
och älta detta fram och tillbaka? Mitt liv kommer inte att
bli bättre eller annorlunda för det.
Jag har klarat mig fint under alla dessa år utan honom.
Visst har mamma haft pojkvänner men för mig har dom
varit mer kompisar än pappor.
Jag har klarat mig utan någon pappa tack vare min mor,
som alltid har fått vara både mamma och pappa. Det
jobbiga med att ha en mamma som agerar båda rollerna är
att man inte kan få två olika åsikter om en
sak. Ett klassiskt exempel :
- Öhhh, morsan kan jag få gå på festen
i kväll?
- Nej!
Känns det igen? Tänkte väl det.
Men om jag hade haft en pappa så hade jag kunnat fråga
honom också och då kanske han säger ja och då
är ju saken fixad. Konsekvenserna kan man ta senare.
Men som sagt jag anser mig inte vara mer annorlunda än någon
annan som har växt upp med båda föräldrarna.
Lite motgångar har man ju stött på, som till
exempel pengar. Visste ni att de ensamma mammornas inkomster
efter skatter och bidrag är 15 procent lägre än
de samboendes och att på 10 år har andelen som haft
svårigheter att klara mat och hyra ökat från
36 till 64 procent. Skrämmande siffror.
Det har alltid varit ont om pengar, för oss. Så blir
det när man bor i ett hushåll med fyra personer där
bara en person jobbar. Mina syskon har alltid haft sin pappa
att vända sig till medan jag har fått leva på
min mors klena städjobbar lön och vända mig till
mina morföräldrar i svåra situationer. Men nu
har jag fått studiebidrag så nu är det inte
lika kärvt ekonomiskt längre. Men pengar är inte
hela världen.
Det positiva är att mamma alltid har haft lika mycket tid
för både mig och mina syskon. Det har aldrig uppstått
någon svartsjuka mellan oss ungar. Hon har lärt mig
hur man lagar mat, diskar ordentligt, tvättar och diverse
andra sysslor.
Själv är bäste dräng.
text: DANIEL STERNHEDE
3.3.1999
|
