| |
Mycket har förändrats i synen på barnuppfostran
och synen på barn sedan början av 1900-talet. På
den tiden var det tillåtet att aga sina barn. Jag kan inte
tänka mig att ett barn på sen tiden kunde svära
åt sina föräldrar, eller svära över
huvudtaget. Man hade mycket mer respekt för sina föräldrar,
far/morföräldrar. Och på den tiden fick man inte
frågan om man kunde köpa mjölk utan man gjorde
det man blev tillsagd. Inte som idag, svara sina föräldrar
att det kan dom väl göra själva.
Barnen fick sköta sig själva utan vuxen tillsyn,
och de äldre barnen fick passa sina små syskon medan
föräldrarna jobbade. Båda föräldrarna
var tvungna att arbeta för lönerna var låga,
och man klarade sig inte på en lön. Även de äldre
barnen fick skaffa sig arbete. Barnen fick oftast inte betalt
i pengar utan i mat och annat. De familjer som hade råd
hade barnflickor som fick betalt i mat och husrum. Det var deras
sätt att komma ifrån landet in till stan. Många
familjer tog fosterbarn för att få pengar. Det fanns
många ensamstående mammor på den tiden. Många
av dom kunde inte ta hand om sina barn. Utan lämnade bort
dom.
Det var inte många barn som hade leksaker. Så de
lekte med varandra, både de stora och de små barnen.
De lekte ringlekar, kurragömma och andra lekar som de kom
på.
Barnen sprang ofta barfota för skor var dyra.
I städerna fanns det liknade daghem som kallades barnkrubbor
Det var för de fattiga barnen, de tog emot 1-7åringar.
Kindergarten var för 3-7 åringar och de var endast
för de rika barnen. De andra hade inte råd. Det fanns
även små skolor som drevs av välgörenhetssällskap
för barnen 2-7 år.
Oäktingar blev illa behandlade och nervärderade. 1905
fick oäktingarna arvsrätt efter modern. Inte förrän
1970 fick de arvsrätt efter fadern.
För att få reda lite hur det var att växa
upp på landet gjorde jag en intervju med Karin.
Karin växte upp på en bondgård i Uppsala med
sin mamma, pappa stora syster Greta och sin fosterbror Stig.
Karin föddes år 1909. Och det har förändrats
något sedan dess. När hon var 5år fick hon på
kvällarna gå till grannen för att hämta
mjölk. Hon minns att det låg en smedja som hon var
tvungen att gå förbi och var alltid lite rädd
när hon skulle gå förbi, och sprang istället.
Mjölken hade man i mjölkkannor.
Karin fick också hjälpa sin mamma att damma och baka
bröd i ugnen, hon gick också ut i skogen och plockade
blåbär och lingon.
Hon gick också i skolan varannan dag. Det var 5 km lång
väg att gå till skolan. Det fanns ingen bamba så
man fick ta med egen matsäck. På den tiden gick man
i skolan upp till sjätte klass.
Efter skoldagen gjorde hon läxan och hjälpte till hemma.
På söndagarna gick Karin och hennes familj till kyrkan.
På fritiden byggde Karin och hennes kompis Harry Olsson
kojor och hade små katter.
De hade ett torrdass med två håll så två
personer kunde gå samtidigt. Harry Olsson och hon gjorde
det en gång sedan kom hennes mamma och sa till henne att
så kunde man ju inte göra.
När hon gått ut skolan började hon jobba på
en kemtvätt.
- Det var där jag slet ut mina fötter, säger hon
med ett leende.
text: MARIA CARLANDER
3 .3.1999
|
