|
|
Två stora museiprojekt har påbörjats i Göteborg. Bägge med populärvetenskapen som ledstjärna. Det ena med statliga pengar, det andra till stor del sponsrat av det lokala näringslivet. Det ena till stor del ett humanistiskt projekt, det andra ett naturvetenskapligt. Var finns potentialen? Är egentligen populärvetenskap kul? Man blir knappast förvånad när näringslivet går in i ett naturvetenskapligt museiprojekt. Teknikfascinationen har en lång historia, oftast med positiva förtecken. Bara vid enstaka tillfällen har fascinationen övergått i skräck, som i industrialismens barndom när friställda arbetare stormade maskinerna som tog bort arbetstillfällen. Des skräcken drabbade förstås inte industriägarna. Men ungdomen har tydligen inte samma starka fascination inför naturvetenskap som tidigare ungdomskullar under 1900-talet. Därför känner ansvariga politiker tillsammans med företrädare för näringslivet att de bör satsa pengar för fortsatt välstånd. I Dagens Nyheter (30.4) presenterar professor Sven Engström siffror som borde stämma till eftertanke. Vid de svenska högskolorna finns platser för 23.000 studenter på utbildningar som kräver naturvetenskaplig gymnasiekompetens, samtidigt som det bara finns elevunderlag för 13.000 av dessa platser på gymnasierna. I en annan artikel i detta nummer av Alba presenterar Janis Gedrovics en undersökning bland gymnasister om deras inställning till naturvetenskap. Dessa ämnen lockar inte längre. Om trenden står sig kan det bli kris i lärarförsörjningen i de naturorienterande ämnena, samtidigt som industrin skriker efter naturvetare. Vi hamnar i en negativ spiral. Naturligtvis finns det mycket som kan tänkas vara roligare än naturvetenskap för en tonåring idag. Kanske mer än för exempelvis fyrtio år sedan, när ungdomskulturen skapades. Det finns dessutom fler möjligheter till både spännande och välavlönade arbeten. Samtidigt betyder detta inte att naturvetenskapliga ämnen med nödvändighet är tråkiga. Men kanske behövs en omorientering bland naturvetarna själva för att åstadkomma ett större intresse för naturvetenskap? Ett av naturvetenskapens kännetecken är att man ska utelämna allt som har med mänskliga känslor att göra. Månen snurrar runt jorden vare sig vi pussar en käresta passionerat under eller hänger upp en meningsmotståndare i samma träd. En illustration till detta är Naturvetenskapliga forskningsrådets årsbok 2000 som handlar om tid. I en artikel diskuteras fenomenet att vi upplever att tiden går fortare för varje år. Artikelförfattaren och matematikern Ulf Persson tycker sig ha hittat en passande matematisk modell för att kunna förklara fenomenet. Vi upplever helt enkelt tiden logaritmiskt. Då räcker det med en matematisk kurva som förklaring. Livet kan lämnas utanför. Simsalabim. Men har man tagit in ordet "upplever" i sitt resonemang, har man också tagit in sig själv och sina upplevelser. Det blir inte mindre intressant för det. Tidsuppfattning har både med mänskliga aktiviteter och processer i den natur som traditionellt beskrivs med matematik att göra. Kanske vågar man påstå att det gör fysiken och matematiken mer levande, att det blir enklare att förstå att det har betydelse även för vardagslivet? Naturvetenskapen blir både mer spännande och komplex om man kan se kopplingar till livet. Det är inte bara ett pedagogiskt knep som gör att utvecklingen går åt det hållet. Naturvetenskapen har i princip följt i samma spår som industrialismen. Under flera århundraden har exploateringen av naturen varit den dominerande metoden att skapa ekonomiskt välstånd. Reduktionismen har drivits långt inom de allt smalare specialvetenskaperna. Resultatet har blivit en långtgående exploatering av naturresurserna. Problemen är förvisso betydligt större i många andra länder än i Sverige. Men vi kan inte längre vara säkra på att vi lämnar över en bättre värld till våra barn. Naturvetenskaperna riskerar att bli delansvariga för en icke önskad utveckling. Kanske vill dagens ungdom slippa att hamna i den positionen? Långsamt men säkert vinner tvärvetenskapliga synsätt i betydelse på universiteten. Humanister, samhällsvetare och naturvetare måste samarbeta för att lösa de komplexa samband som har blivit dagens stora utmaningar. Biologin har blivit ett "hetare" ämne än fysiken. Här skapas inte bara utsikter för genmanipulerade djur och grödor, nya läkemedel och annat som ännu väntar på sin upptäckt. Här skapas även en rad etiska och moraliska problemställningar om hur vi förvaltar alla arv. Naturvetenskapen har naturligtvis en stor roll att spela i utvecklandet av tvärvetenskapliga angreppssätt på mänsklighetens problem. Men universitetsvärlden präglas av stor tröghet när det gäller intresset att överskrida fakultetsgränser. Det gäller både för naturvetare och humanister. Desto roligare var det att kunna bevittna ett evenemang bland personer med anknytning till Museion i Göteborg, som är tänkt att vara universitetets länk till det blivande världskulturmuseet. Unga humanistiska forskare har entusiastiskt gått in i tvärvetenskapliga projekt i Afrika, tillsammans med naturvetare av olika slag. Granne med världskulturmuseet, och två år före i projekteringen, ligger vetenskapscentrum. Det förra domineras av humanistisk kultur, det senare av naturvetenskaplig. Hur möter de framtiden, med traditionell specialvetenskap eller ansatser till tvärvetenskap? Problemet har uppmärksammats av universitetets rektor, som uttryckligen önskat ett intimt samarbete mellan dessa bägge museer. Jag har personligen bevittnat ett möte mellan företrädare för dessa stora museiprojekt. Det stod då helt klart att något intimare samarbete inte var på gång och att tveksamheten var stor. Inget har förändrats idag, ett år senare. Naturligtvis är det mycket enklare att satsa sin energi på att ro bygget av det egna museet i hamn. Symboliskt nog kommer vetenskapscentrum att få sin baksida åt det håll som vetter mot världskulturmuseet. Museivärlden är minst lika trög som universitetsvärlden. Men det vet inte många av dagens tonåringar. De kommer att ta ställning till det faktiska utbudet. Kommer de att tycka att det är spännande? Ja, hur kul är egentligen populärvetenskap i den traditionella tappningen idag? Personligen tror jag att världskulturmuseet har störst potential, om dessa bägge kolosser fortsätter att envisas med att köra sina egna lopp. Och varför skulle inte samarbete kunna komma till stånd även med andra museer i Göteborg? För första gången på länge finns möjligheter att skapa kraftfull förnyelse av museikulturen med nya och spännande möten mellan forskare och allmänhet. Den chansen kommer kanske inte att återkomma på länge. Kommer de att ta den, eller blir vi istället vittnen till ett stort fjasko? Text: CHRISTER
WIGERFELT |
 |