|
|
Ser man tillbaka på den utveckling universitetsforskning genomgått under 1900-talet går det i stora drag att urskilja tre olika faser, och nu är vi på väg in i en fjärde fas. Det historiska perspektivet kan kanske ge en bakgrund till det maktspel som för närvarande pågår, och som kommer att avteckna sig i 1990 års forskningsproposition. De fyra faser som jag analytiskt vill urskilja är: 1919-1939 1939-1967 1967-1984 1984 Ovanstående fasindelning riktar uppmärksamheten på universitetens historia som en successiv inkorporering av den akademiska vetenskapen i en modern välfärdsstat, ett samhälle som samtidigt blir högt industrialiserat. Denna process är inte lineär, och inte heller konfliktfri; samtidigt har det inneburit ett grundläggande av betingelser som påverkat forskningens villkor och gör så även i dag. Den första fasen sträcker sig från tiden för Ingenjörsvetenskapsakademiens tillkomst till andra världskrigets början. Det är en tid som markeras av relativ stagnation och en partiell isolering för universitetens och professorsväldets del. Den akademiska oligarkin kunde regera som furstar inom sina egna domäner. Dagens akademiska elit ser tillbaka på denna tid med blandade känslor. För en del är det med ogillande av de informella kontaktnät, regler och regelsystem som associeras med ett feodalt system och en liten samhällselit; för andra är det en tid då byråkratin inte existerade, studentantalet var litet, och likaså antalet professorer. Lojalitet fanns gentemot ett lärlingssystem där kunskap fördes vidare till en ny generation på ett sätt där den personliga kontakten och seminarierna stod i centrum. De personliga banden mellan lärare och studenter gick ibland tillbaka till gymnasiet där lärama var specialister med doktors grad och kunde upprätthålla kontakten med sina professorskolleger på universitetsnivån. Samtidigt innebar den relativa isoleringen från tidens huvudspår i utveckling, industrialisering och genombrottet av idén om en välfärdsstat av folkhemsmodell, att akademiker kunde komma på kant med liberala och demokratiska strömningar, och istället bejaka den ideologiska utvecklingen i Tyskland. För forskningens del innebar det att extema relevanskriterier såsom vi känner dessa i dag inte gjorde sig särskilt mycket gällande inom den akademiska världen; även om tillkomsten av landets första cyklotron och ett nationellt centrum för forskning i fysik mot 1930-talets slut blev ett resultat av en förhandling där industriella och välfärdspolitiska mål var väl så centrala - villkoret för medel tycks ha varit att Manne Siegbahns institut även skulle producera radioaktiva isotoper för industri och sjukhus. Den andra fasen börjar med andra världskriget som för Sveriges del blev en avspärrningskris. Forskarna engagerades som en del av en nationell mobilisering för att klara denna kris. I praktiken blev det nya möjligheter som öppnades för naturvetare och tekniker, samt den medicinska forskningen, skogs- och jordbruk. Flera forskningsråd tillkom under denna period, tänkt som organ för att till den grundläggande forskningen tillföra medel utöver fakultetsanslag. Integration med industri och det militära var också påtaglig, och ett antal megaprojekt blev början till "storforskning" - på luftförsvarssidan och atomforskning. I samtliga fall var det genom informella kontakter som de olika partsintressena fördes samman. Stilen i politiken präglades av en defensiv rationalism från statsmakternas håll. Denna stil personifierades av Tage Erlander som med sina många kontakter med forskarkolleger i den egna generationen kunde främja beslutsfattande i kollegial miljö där forskare umgicks med ledare för industri och regering. När forskningspolitik började formuleras i termer av en doktrin mot slutet av 1950-talet blev det i anknytning till OECD. Tillgångsfilosofin kom att förknippas med en idé om BNP-växt som mått på framgång. Vetenskap, tillsammans med högre utbildning, kom att uppfattas som en produktivfaktor vid sidan om arbete och kapital. Investering i högskolans verksamhet legitimerades därför med en tro på att det skulle - förr eller senare - resultera i avkastningar i form av ökad BNP. Denna tillväxtfilosofi kom mot slutet av perioden att bli kännetecknande för en heroisk fas i forskningspolitiken. I botten fanns en optimistisk tro på en ständig expansion i form av tillgångar och teknologiska snabblösningar som skulle klara alla sociala problem. Den akademiska oligarkins makt blev aldrig riktigt kringskuren. Erlanders politiska ledarstil lämnade stort utrymme för informella kontakter och uppgörelser. Ett intressant exempel är tillkomsten av lektorstjänsten som en ny kategori på universiteten. På 1950-talet blev det tydligt att studentantalet skulle fortsätta växa, och detta i en ganska snabb takt. I stället för att utöka antalet professurer inom universitetssystemet föreslogs en ny lärarkategori, universitetslektorn, som skulle ha hand om grundutbildning men inte bedriva forskning. I början på 60-talet tillkom sa ett stort antal lektorer. Forskningspolitiskt var det ett katastrofalt misstag, att på detta sätt frikoppla forskning och undervisning. Även om åtgärden i viss mån var resultatet av en pragmatisk hållning från regeringens sida för att få fram en snabb lösning (professorstillsättningar kunde i enskilda fall ibland ta upp till två år innan ett ärende blev avgjort), så kan det ändå tolkas som en eftergift till den akademiska oligarkins makt. Professorerna hade ju objektivt sett ett intresse i att hålla ner antalet professorer. En inflation på dessa poster skulle dragit ned på deras status, både i reella och symboliska termer. I politiken är det 1967 som markerar en brytpunkt, då socialdemokratin övergick från en mer defensiv till en mer offensiv hållning gentemot den akademiska oligarkin. Det senare sammanfaller med uppkomsten av en radikal rationalism i planeringen och sedan Olof Palmes tillträde som statsminister, efter en tid som utbildningsminister. Stilen i politiken blev också en annan. Forskningspolitiken började uppfattas som ett led i en större agenda, med en aktiv näringspolitik och närmare utvärdering av forskningens betydelse för olika samhällssektorer. Alltså var det inte längre i första hand Frescatikonventionens uppdelning i forskning, tillämpad forskning, och utvecklingsarbete (FoU) sett inifrån forskarnas perspektiv (och utåt) som var central. Det blev i stället utifrån samhället och in mot forskning som nyttoperspektivet riktades. Forskning skulle alltså inte längre i första hand bli föremål för interna utvärderingar enligt inomvetenskapliga kriterier på kvalitet, utan grunden lades för ett förfarande där extema kriterier på samhällsrelevans och sektorsanknytning blev allt viktigare - bostäder, energi, försvaret, miljön, sjukvården, osv. Detta blev den nya ramen för forskningspolitiken, som lades vid sidan om den gamla. Institutionellt motsvarades detta av framväxten av ett stort antal s k sektorsorgan vid sidan om de traditionella grundforskningsråden. Låt mig kort beröra vad som hänt kunskapsproduktionen ur (ett social-epistemologiskt perspektiv, dvs ur) en synvinkel som sammanför ide och organisation. Den tredje fasen i den utveckling som har skissats har förvisso inneburit att den akademiska oligarkins makt skurits ner. Men samtidigt med detta har också seminariet som kunskapsmodell fått träda tillbaka för en annan modell, fabriksmodellen för kunskapens produktion och förmedling. Resultatet är känt: en fragmentering, sänkning av utbildningens kvalitet, svårigheter med att vinna gehör för det kritiska tänkandet och filosofisk reflexivitet - i stället för sanning och insikt är det si och så mång poäng under si och så många veckor, med si och så många sidor text som ska läsas, som blir den tankeram i vilken kursdeltagarna tvingas göra sina val. På forskningssidan finns alltjämt en s k obalans mellan intern och extern finansiering, med en annan slags fragmentering som konsekvens. Slutresultatet har alltså inte blivit en demokratisering, utan i stället en fördjupning av nya sociala klyftor inom och genom högskolan. Vi ser en differentiering på klassmässig grund mellan dem som läser juridik, medicin, och vissa tekniska ämnen å ena sidan, och de som läser folkskollärar- eller vårdlinjen å den andra. I de förra grupperna dominerar studenter från medelklass och akademiska hem, medan arbetarbarn utgör merparten hos de senare. Den fjärde fasen börjar kring 1984. Det är då vi får en klar markering till förman för grundforskning, inte bara i ord men också i pengar räknat. Detta kan ses som ett svar på den växande kritiken mot den föregående periodens forskningspolitik, och insikten om sektoriseringens skadliga verkningar. Men en sedan tolkning ger inte hela sanningen. Den nya betoningen av grundforskningens plats var också svar på en annan tendens. Faktum är att många av de nya teknologierna som utvecklades internationellt och i Sverige under 1970-talet - mikroelektroniken, biotekniken och avancerade industriella material - äger ett symbiotiskt förhållande till grundforskningen. De nya teknologierna som är centrala för konkurrens på en internationell marknad är djupt beroende av grundläggande forskning, och för Sveriges del blir det då i högskolorna, som den forskningen finns. Om industrier ska vara framgångsrika i konkurrens med de multinationella bolagen i Japan, USA och Västtyskland, måste också universiteten trimmas, eftersom dessa fungerar som basresurs. Avslutningsvis kan jag då konstatera att alla har att vinna på att universitetsforskningens integritet och relativa autonomi säkras. Dels gäller det att motverka tendensen att kunskap blir en vara som säljs till den högstbjudande, dels att främja möjligheten för andra än etablerade grupper att få sina behov tillgodosedda. Sedan, ur det långsiktiga perspektivets synvinkel kommer vakthållning kring integritet och kvalitetskontroll också att ligga i deras intresse som nu söker dra i forskarna med enbart kortsiktiga lönsamhets- eller politiska mål för ögonen. Sist men inte minst krävs en ständig debatt om forskningspolitikens grunder, med artikulering av alternativ som ligger utanför de nuvarande institutionernas ramar. Att bidra till det sistnämnda tillhör det kritiska uppdraget inom vetenskapsstudier. Text: AANT ELZINGA |
 |
|
Artikeln har tidigare publicerats i en antologi av Wilhelm Agrell och berör inte utvecklingen under det senaste decenniet. En mycket utförlig genomgång
i samma anda finns på engelska av Elzinga: |