1993 publicerar Sven Öhman sin bok Svindlande perspektiv som följs av en serie debatter. En av Öhmans mest framträdande och omdiskuterade teser är att popularisering i sig kan vara skadlig. Han säger t.ex.: "Den skapar förvirring genom att urholka den vanliga människans sunda förankring i den alldagliga och välkända verkligheten. Hon tvingas försöka ta på allvar att hennes eget förstånd och hennes egen livserfarenhet inte skulle vara den fasta grunden för hennes egna ställningstaganden i fundamentala frågor."

Öhmans bok har präglat den relativt knapphändiga svenska offentliga diskussionen om populärvetenskap under 90-talet. Hans skugga vilar fortfarande över många praktiker verksamma i fältet. Märkligt nog var Öhmans tankar inte lika ivrigt diskuterade bland forskare med populärvetenskap som sitt forskningsobjekt. Detta har till del att göra med att Öhman inte kunde sägas representera det fältet, och till del med att fältet var under en etableringsfas i Sverige under det tidiga 90-talet. I det följande görs ett försök att analysera Öhmans tankegångar utifrån några av fältets insikter.

Öhmans kritik av populärvetenskap
Sven Öhmans kritik av populärvetenskap baseras på en läsning av Wittgensteins tankar om språkspel. Öhman invände mot populärvetenskapens anspråk att på ett allmänbegripligt sätt kunna återge den vetenskapliga kunskapen. Vetenskap bedrivs med ett språk och populärvetenskap på ett annat och man tappar det sofistikerade innehållet vid översättningen. När begrepp rycks loss från sin egentliga kontext, så förlorar de sin verkliga innebörd. Öhman anser att förvanskningar är oundvikliga och ger en produkt närmare science fiction än vetenskap. Vetenskapens facktermer har bestämda användningar i vetenskaperna som omöjligtvis kan följa med i populariseringar.

Öhman driver det här vidare och menar att den förvrängda populärvetenskapen av sin publik misstas för äkta vetenskap. Detta leder till faror.

Svagheter i Öhmans resonemang
Mycket av det här är enligt min mening väl tänkt. Det som stöter mig är dock Öhmans undvikande av internationell litteratur, hans snäva fokus på vissa frågeställningar, avsaknad av reflexivitet och entydigt negativa och kategoriska ställningstaganden. Genom att kombinera den intressanta Wittgenstein-analysen med en brist på respekt för fältets svårigheter, tappar hans verk i användning. Hans ämne är nämligen extremt komplext och svårigheterna är ännu större för den som analyserar än för praktiker som t.ex. vetenskapsjournalister.

Öhmans avsaknad av reflexivitet är speciellt intressant. Hans metod för att behandla exempel på hur omöjlig popularisering är går helt enkelt ut på att först demonstrera korrekt användning av ett begrepp, vilket kan göras på ett par rader, och sedan diskutera populära avarter. Det reflexiva problemet ligger här i att han uppenbarligen lyckades popularisera det hela själv först. Det blir då fråga om ett avslöjande av vissa mindre kompetenta insatser snarare än påpekandet av ett fundamentalt problem.

På samma sätt finns det en reflexiv problematik inbyggd i hans egna ständiga populariseringar av Wittgenstein. Är dessa teser undantagna? Vad får honom att tro att han kan kommunicera dessa i flera artiklar i Dagens Nyheter? Varför använder han själv emotiva grepp i sin bok, som att ta händelser ur sin egen barndom? Och vidare: vad har hans bok egentligen för status? Är det ett vetenskapligt alster? Varför publicerar han inte sina tankar internationellt om han tror att han kommit på något stort?

De många reaktionerna på Öhmans tankar kan i stort delas in i två kategorier. För det första de som totalt förkastar Öhmans idéer. För det andra de som finner mycket värdefullt, men samtidigt tycker att Öhman går för långt. Min egen reaktion är en blandning av båda. Jag tycker visserligen att det finns mycket spännande och träffande i Öhmans argumentering, men då han samtidigt har förenklat sitt objekt så ger detta en tvivelaktig grund för hela hans resonemang. Tydligast exemplifieras detta av Öhmans problem att skilja ut en klandervärd och omöjlig genre som han kallar populärvetenskap från annan hederlig och funktionell forskningsinformation.

Vetenskap och dess popularisering i samma diskurs
Intressant nog väljer Öhman att undvika de positiva sidor som finns med populariseringar. Ett stort problem med att renodla de negativa motiven är den starka dikotomisering mellan olika diskurser som därmed skapas. Öhman utvecklar sin syn på det avstånd och starka gränser han ser i en artikel skriven kort efter bokens utgivning. Han gör här en tydlig bodelning mellan å ena sidan "allmänbildningen" som lärs ut i skolor och av massmedia och å andra sidan vetenskapen. Allmänbildningen kännetecknas enligt Öhman av:

• Den är i allmänhet inte ifrågasatt utan den accepteras på grundval av sin auktoritet
• Antalet anhängare av en åsikt är en avgörande faktor för denna åsikts auktoritet.
• Frekvensen med vilken åsikten hävdas spelar en stor roll för åsiktens etablering.
• Allmänbildningen uttrycker sig vidare i allmänt tillgängligt språk — alltså i vardagsspråket.
• Den känner inte igen sig i svåra tekniska termer eller i krångliga definitioner, ovanliga användningar av välkända ord, i matematiska formler och dylikt. "Klart och tydligt språk" betyder ett språk i vilket allt sådant är bortrensat eller, kanske ännu hellre, ett där sådant aldrig har funnits. Vetenskapen däremot "håller sig med ett ytterst egensinnigt språkbruk (t.ex. med en uppsjö av matematiskt definierade tekniska termer). Den väjer knappast heller för att ifrågasätta hävdvunna föreställningar. Vetenskapens begrepp är för övrigt fullt ut begripliga bara för den som aktivt kan använda dem i de vetenskapliga forskningsverksamheterna."

Vidare menar Öhman utifrån två exempel att populärvetenskap arbetar med bilder, medan vetenskapen ett system av metoder, främst är en räkne- och observationsverksamhet.

I mina ögon finns det en oroande idealisering av vetenskapen och en reduktionistisk läsning av forskares och andras kunskapsbildning i denna tolkning. Punkt för punkt skulle man kunna invända mot Öhman:

• I offentliga debatter ifrågasätts ständigt det som tycks vara av alla accepterat. I själva verket uppfattas sådana oväntade omsvängningar ofta som säljande nyheter i dagspressen. Utan att idealisera de olika diskurser som finns kan man ändå med fog påstå att mängder av kritiska forum utanför vetenskapen är verksamma, inte minst då det finns ett ständigt maktspel kring vad som skall gälla som "sant" eller allmänt accepterat.
• Tesen att antalet anhängare av en åsikt är en avgörande faktor för denna åsikts auktoritet har en viss giltighet i alla typer av diskurser. Vetenskapen är inget undantag där framgång ofta stelbent mäts med hjälp av att räkna hur många som citerar en forskares verk.
• Tesen att frekvensen med vilken åsikten hävdas spelar en stor roll för åsiktens etablering har också stor giltighet för vetenskapen. Man vinner inget nobelpris på sin underbara upptäckt samma år. Det tar många år att övertyga ett helt forskarsamhälle.
• Allmänbildningen uttrycks vidare i ett allmänt tillgängligt språk, säger Öhman. Men forskare behöver också kommunicera och använder sig av det spåk som är tillgängligt för den subgrupp av forskare som de tillhör. Andra subgrupper i samhället har också utvecklat speciella språk som bara förstås av den egna gruppen. För övrigt är det vanskligt att tala i termer av en större allmänhet som äger ett språk. Den kulturella heterogeniteten äger en större komplexitet än så.
• Öhmans elitistiska poäng om att allmänbildningen har ett enkelt språk och vetenskapen ett komplicerat bör också nyanseras. Givetvis har vissa människor ett rikare ordförråd än andra, men det är inget som säger att alla dessa arbetar som forskare. Jag vill också påpeka att det här med krångliga definitioner har något dubbeltydigt över sig. Ett klart och enkelt språk är inte liktydigt med ett osofistikerat tänkande och är faktiskt ett ideal för många goda forskare. Med tvärvetenskapligt arbete krävs det t.ex. att de inblandade gör sig måna om att vara så klara och tydliga som möjligt för att framsteg i kommunikation skall göras. Många utanför vetenskapen kan uttrycka sig lika obegripligt för en större publik som en matematiskt fokuserad forskare.
• Vetenskapen är mer än bara ett system av metoder och genererar även den bilder och metaforer. Det är ganska lätt att visa att de flesta perspektiv och metoder som finns inom vetenskapen också finns inom andra yrkesområden.

Den isolerade vetenskapen och den snäva populariseringen
Vetenskapens utveckling är på många sätt avhängig relationen till sin publik i den icke-vetenskapliga världen. Det här är en självklarhet som sätter ramarna för all normativ diskussion om populärvetenskap. Forskning måste uppfattas som intressant av utomvetenskapliga aktörer. Annars ges inga ekonomiska resurser för vetenskapen. Den ständiga förekomsten av effektiva populariseringsprocesser är sålunda ett av flera nödvändiga villkor för vetenskapens själva existens. Popularisering går inte att tänka bort från en förståelse av vad vetenskap är. Det är en apparat som upprättas i olika samhällen med vissa mandat för att spela en samhällelig roll.

Om man ser samhälle och vetenskap som sammansvetsade — och jag vill mena att man måste göra det — är en dialog ofrånkomlig. Det är här som en renodling av de negativa motiven slår snett. Populariseringarna kan inte tänkas bort eller bränmärkas. De finns där, de kan bara göras bättre eller sämre.

Det stora problem som finns i Öhmans analys finns i försöken att isolera populärvetenskap som dels något begränsat, dels något apart från vetenskap. Om vissa skadeverkningar kan observeras kan det onda därmed avlägsnas utan att de siamesiska tvillingpatienterna (vetenskapen och samhället) berörs på andra sätt än positivt. Eftersom Öhman inte tagit sig an den omfattande internationella litteraturen om popularisering, missar han att gå i svaromål mot den forskning som visar att populariserande och rent vetenskapliga handlingar bland forskare är tätt sammanvävda och ibland mycket svåra att skilja åt. Framförallt är glasklara distinktioner vanskliga. I Öhmans femsidiga litteraturlista hittar man överhuvudtaget bara en enda skrift från fältet: Gunnar Erikssons och Lena SvenssonsVetenskapen i Underlandet. Öhman diskuterar dock inte tankarna i denna bok eller att författarna påtalar ett relevant problem för Öhman, nämligen hur svårt det är att säga vad som är och vad som inte är populärvetenskap. Inom den internationella literaturen finns det en utförlig diskussion om att det är svårt att skilja mellan populariseringar till anslagsgivare, byråkrater, företagare, politiker och journalister. Dessa suddiga gränser skapar återigen ett problem för en stark dikotomisering som hos Öhman.

Vetenskap skild från samhället?
Öhman bygger sin kritik på en enkel diffusionsmodell där vetenskapen ses som skild från samhället. Bilden av vad populärvetenskapen är och leder till är mycket snäv. Som metod har kanske detta varit fruktbart. De skadeverkningar han identifierar är intressanta och i flera fall är de nyskapande för forskningsfältet kring populärvetenskap. Men då Öhman drar konsekvenser utifrån en förenklad syn på sammanhangen blir hans slutsatser inte lika värdefulla. Här vill jag teckna en mer nyanserad bild av popularisering av vetenskap. Man kan inte förstå vetenskapen lösryckt från dess sociala vara. Man kan inte heller förstå popularisering som något snävt. Forskare lär sig att popularisera sin verksamhet till kolleger som arbetar med väsensskilda saker, till vänner (vilken forskare får inte regelbundet frågan: "vad sysslar du egentligen med?"), till studenter, anslagsgivare, etc. Forskare utvecklar alltid vissa metaforer och grepp som de byter ut eller förändrar beroende på publik. Öhman missar att forskaren har en arsenal av populära språkspel som i all sin otillräcklighet är en grund att stå på. Vidare är denna flexibila metod användbar både innanför och utanför vetenskapen.

En analys av vetenskapen i samhället är intimt förbunden med frågor kring kulturell legitimation och identifikation: vilka samhälleliga aktörer skall ges kognitiv prioritet och tolkningsföreträde? Populariseringsakter har i varierande grad maktfunktioner och en förmåga att tilldela makt till individer innanför och utanför vetenskapen.

Kunskap är makt och vetenskaplig kunskap kan också användas för makt. Öhman snuddar vid kopplingen mellan populariseringar och makt. Men utifrån sin vetenskapssyn ser han bara vissa faror och inga av de fördelar som finns. Han ser inte heller de faror som är förknippade med att populariseringsakter kan slå tillbaka på vetenskapen.

I ett kunskapssamhälle är kunskap inte bara makt, det är också en ekonomisk resurs. Att vaska guldbitar ur den högsta kunskapen är som Öhman påtalat mycket svårt, men det måste göras i en marknadsekonomi och ibland blir resultatet ganska lyckat. Det finns dock ständiga faror på skilda nivåer och för olika aktörer. Öhmans arbete kan ses som en sund reaktion på en naiv övertro på kunskapsöverföringens lätthet och här finns det all anledning att hylla hans värv. Men man kan för den skull inte bli blind för fördelarna och verka för att stänga av en process som inte går att avsluta.

Text: JAN NOLIN
Fil dr i vetenskapsteori, Göteborgs universitet
Ingår i ett nationellt nätverk för studier av populärvetenskap
00.05.03