Den 9/11 1938 hade jag sedan några månader arbetat på mitt första jobb. Jag var 17 år. Ärligt talat förstod jag inte vad Kristallnatten betydde för judarna. Tyska hade varit det första utländska språket i realskolan. För oss var Tyskland sätet för kultur och vetenskap. Det var som en tröskel att ta sig över innan jag förstod vilka grymheter som denna kulturnation tillåtit sig att begå.

Det var frustrerande att vi i Sverige inte kunde göra mer för judarna än vi gjorde. Alltsedan dess har jag beundrat detta lilla, heroiska, intelligenta och arbetsamma folk. Allt de företog sig lyckades. Judarna fick till och med öknen att blomstra. Förmodligen har detta folk de flesta Nobelpristagare per invånare i världen.

Men redan 1958, när jag blev medlem i Lions kände vi stort deltagande med de palestinska flyktingarna, som tvingats lämna sitt land och levde i en eländig sysslolöshet i flyktinglägren. Lions i Sverige lät då bygga en bilmekanikerskola för palestinska pojkar, som bodde i flyktingläger. Det är en skam att dessa flyktingläger fortfarande existerar.

Jag har fem barn och tolv barnbarn (en har till och med arbetat på en kibbutz under ett halvår) och tre barnbarnsbarn. När många av oss träffades på min frus 81 årsdag för några veckor sedan diskuterade vi judarnas vidriga uppträdande mot palestinierna - en modern krigsmaskin som demolerar fattiga människors enkla bostäder. Vi var alla lika upprörda. Man har faktiskt större krav på intelligenta, utbildade människor än på dem som är outbildade och lever i fullständig fattigdom. Den sympati jag tidigare känt för judarna som folk är nu helt utplånad. Att människor som själva genomgått ett så oerhört lidande kan handla så som de gör är oförklarligt. De har fått ett eget land, men ändå ger de sig på att genom bosättningarna stjäla land. När de bestulna försöker försvara sig - precis som judarna en gång i tiden i Warsawas getton - bedriver dagens judar ett hänsynslöst krig mot barn, kvinnor och åldringar - raserar deras hus som barbarer. Man ställer sig helt utanför världssamfundets regler och följer inte deras direktiv.

Det är fullständigt meningslöst att svenska regeringen anordnar konferenser för att mänskligheten inte skall glömma Förintelsen. Judarna har ju själva tydligen glömt den - eller snarare de
vanhelgar minnet av de människor som gick under i den. Det är ju inte heller någon mening med att svenska regeringen skänker 370 miljoner till palestinierna. Vad som kan byggas upp för dessa medel kan ju judarna spoliera bara på några dagar. Varför inte istället kräva att judarna bygger upp allt det de rivit ned med sina grävmaskiner och tanks. Varför inte kräva att ledarna ställs inför krigsförbrytardomstolen?

Själv skulle man vilja göra något för att protestera. När jag går i affärerna nuförtiden ser jag efter så att jag inte får med mig några varor som kommer från Israel. Jag inser naturligtvis att en sådan demonstration har mycket liten betydelse. Ändå känns det bra att få reagera på något sätt.

Egentligen skulle man vilja arbeta för att Israel isoleras från den civiliserade världen. Varför skall vi ha ett kultur- och idrottsutbyte med Israel, som inte har den minsta respekt för andra människors synpunkter? Israel har genom sin höga kulturella nivå hittills sökt sin tillhörighet till den europeiska sfären. Egentligen hör de ju till Asien. Där har de ju också anknytningspunkter i länder som Irak och Iran, som heller inte följer världssamfundets regler och anvisningar.

Svenska regeringen söker inta en mer balanserad attityd för att - som man säger - inte skada de krafter i Israel som motarbetar den israeliska regeringens politik. Men den gruppen är så liten och svag att judarna hinner mala ned hela det palestinska folket innan man får någon förändring. Att skylla på detta för att inte agera kan i det historiska perspektivet bli mycket ödesdigert för våra svenska politiker. Omvärldens reaktion måste istället bli så omfattande så att en majoritet av judarna inser att de håller på att gräva sin egen grav - göra uppror och kasta ut den kriminella regimen.

I SvD av den 21/4 2002 stod en intressant artikel av barnläkaren Henry Ascher. Han granskar Baraks erbjudande till självstyre för palestinierna, det som Arafat avvisade - oförklarligt som vi tyckte. Ascher påvisar att palestinierna först hade avstått från 78 % av sitt land och Baraks erbju-dande gick nu ut på att de skulle få 95% av de resterande 22% dock med undantag av Jerusalem, Latrounområdet och Döda havet. Men dessa undantag innebar att de bara skulle få 65% av de 22% = 14%. Därvid skulle de bara få 20% av de bosättningar som fanns inom det palestinska området. Området skulle dessutom vara indelat i fyra områden utan förbindelser mellan varandra. Hela Jordandalen och vattentillgångarna skulle kontrolleras av Israel. Det var det "generösa" erbjudande som palestinierna avvisade. Jag frågar mig själv - är detta sant? Så har jag aldrig sett det beskrivas tidigare. Vilka medel hade judarna använt sig av om de ställts inför ett sådant val? Västbanken är ett område av Hallands storlek och Gaza-remsan ungefär lika stor som Stockholms stad. Där bor 2 miljoner palestinier och 200.000 bosättare.

Det här har varit mycket sorgligt för mig att skriva. Som jag ser det är judarnas värsta fiende - judarna själva. Vad kommer att hända med hela denna generation av judar som genom sina ledare förts in på denna eländiga väg. När väl en gång en lösning har uppnåtts - det kan vara att palestinierna är fördrivna eller mördade - att judarna har förlorat sitt land - eller att man nått en samexistens - så återstår alltid minnena av alla illdåd som man gjort och den förlust i aktning hos medmänniskor som ens handlande inneburit.

Berthel Nordström
2002.04.25