Riksantikvarieämbetet har just givit ut en bok som skall fungera som vägvisare till ett urval av våra svenska kulturminnen. Trettio platser beskrivs i bild och text och pekas ut med hjälp av kartor. Dessutom kompletterat med uppgifter om parkeringsmöjligheter, handikapptillgänglighet, eventuella butiker och caféer osv. Det vill säga det mesta man behöver veta för en lyckad söndagsutflykt.

När jag först får boken Värt en omväg i min hand så blir jag väldigt entusiastisk. Det är en fin bok. Snyggt layoutad och justa bilder. Och vilken bra idé sedan. Att inspirera till utflykter i den spännande svenska historien. Fast det var just det där med spännande som fick mig att stanna upp. För hur spännande är det här egentligen?
Urvalet av platser är naturligtvis svårt att göra. Hur man än väljer kommer lokalpatrioter på olika platser att känna sig förbigångna. Själv är jag förvånad över att t ex hällristningarna i Taunum inte finns med. Men det finns mängder av annat som också fattas. Och så måste det naturligtvis bli. Det här får bli smakprov.
Men när man väljer smakprov så gäller det att göra dem så aptitretande som möjligt, eller hur?
Själv har jag ibland försökt släpa ut mina barn för att titta på hällristningar och annat. Allt för att de skulle få känna historiens vingslag och få lite perspektiv på sina egna liv.
Under dessa utflykter lärde jag mig (genom mängder av misslyckanden) att det gäller att fånga och beröra - annars tappade de intresset hur snabbt som helst. Hade jag en bra dag kunde jag få den ointressantaste sten att göra outplånliga intryck, medan jag andra dagar kunde för evigt förstöra ett sagoslott eller en snyggt illustrerad medeltidskyrka.
Och vad vill jag säga med detta? Jo, att man inte enbart kan lita till att de olika platserna är intressanta i sig. Beskrivningarna vi får i Värt en omväg är inte särskilt upphetsande. Det är gubbar och årtal massor av fakta. Ibland det drunknar spännande i Tessin hit och folkvandringar dit.
Kanske är jag lite orättvis för att jag väntade mig mer. Vi får mängder av fakta och det är kanske upp till oss själva att sålla och fantisera. Men jag skulle gärna sett mer av det anslag som utlovades i baksidestexten där står: "Vad viskar vinden vid Visingsborg? Hur tänkte målaren som arbetade med bilderna i Risinge kyrka? Kan man ana en röklukt från gravbålen i Gamla Uppsala?"
Tråden tas aldrig upp inne i boken. Jag saknar skrönorna och spökena och allt det som fått mig och mina barn att fängslas av historien för att sedan till slut även bli intresserade av årtal och gubbar. Fast det kanske är oss det är fel på? Vi är nog mer intresserade av historier än historia.
Sammanfattningsvis ändå - vacker bok, bra idé, lite tråkigt urval och kanske inte den mest underhållande text jag läst. Nästa gång kan ni väl göra en mindre slick och mer användbar bok? En som man kan stoppa i fickan och ta med sig. En som kan användas på plats och inte blir en läxa att läsa hemma innan man sticker iväg på utflykt.

Siri Reuterstrand
2002.04.25