Få ord i svenska språket har under senare år omgärdats av et så romantiskt skimmer och positiva associationer som ordet nätverk. Ordet används ofta för att beskriva en organisationsform eller en form för mänsklig samverkan som präglas av öppenhet, flexibilitet och närhet. Men den lätt gulliga glans som omger nätverken är ett bländverk. Nätverk i allmänhet är hierarkiska, slutna och djupt odemokratiska.

Termen "nätverk" används i allt fler sammanhang ­ ibland som metafor och ibland som vetenskapligt begrepp. Några hävdar att nätverk har ersatt atomen som vetenskapens främsta symbol. Atomen står för enkelhet, regelbundenhet och slutenhet, medan nätverk står för komplexitet, flexibilitet och öppenhet. Den gemensamma nämnaren i de olika definitionerna av nätverksbegreppet är att de syftar till att beskriva en verklighet med hjälp av noder och länkar mellan noder. I sociala nätverk utgörs noderna oftast av människor, antingen i form av individer eller i form av grupper.

Nätverksanalys intresserar sig oftast för länkarna mellan noderna, d.v.s för relationerna mellan - snarare än egenskaperna hos - de individer eller kollektiv som står i centrum för undersökningen. I studiet av politik används nätverk ofta för att beskriva relationer mellan organisatoriska enheter, som tidigare betraktades som mer självständiga eller autonoma. Noderna i dessa interorganisatoriska nätverk utgörs av individer som i sina respektive organisationer spelar en "gränsöverskridande" rol., t.ex genom att ha som uppgift att interagera med organisationens omgivning. Därigenom kommer de inte bara att representera den egna organisationen utåt, utan även - i någon mening - att representera omgivningen gentemot den egna organisationen.

En trend som präglar dagens värld är att nationalstaternas suveränitet i allt större utsträckning holkas ur och begränsas. Informationsteknologins utveckling och de ökade ömsesidiga beroendena över stats- och nationsgränser har bidragit till denna begränsning av statssuveräniteten. I stället växer olika former av transnationella nätverk - som inte är bundna till ett bestämt territorium - fram och utmanar staterna om makten i det internationella systemet. Det kan röra sig om nätverkssamarbete mellan företag eller om företag som är organiserade i form av nätverk. Det kan också röra sig om internationella miljöorganisationer som till exempel Greenpeace eller rörelser till försvar av mänskliga rättigheter, som till exempel Internationella juristkommissionen eller PEN-klubben. Dessa nätverk kan vara mer eller mindre formellt organiserade. I fallet med Pentagon och World Trade Center rörde det sig om nätverksorganiserade terrorrörelser, i väpnat angrepp mot världens överlägset mäktigaste stat.

Manuel Castells har i sin uppmärksammade trilogi Informationsåldern beskrivit vår tids samhälle just som ett nätverkssamhälle och antyder att nationalstaten spelat ut sin roll. Nationalstaterna har som maktstrukturer utmanats - men alls inte utmanövrerats eller ersatts - av transnationella nätverk. Snarare kan vi tala om en tvekamp eller ett dubbelvälde, där statsmakt och nätverk ömsom samverkar och ömsom konkurrerar i strävan efter makt och inflytande.

Statsvetaren James N. Rosenau talar om världspolitikens "två världar" - en centraliserad "statscentrerad" värld och en decentraliserad "multicentrisk" värld med aktörer på olika nivåer som agerar oberoende av nationsgränser. I den statscentrerade världen utgör staterna politikens subjekt, så till vida att politik skapas genom att stater agerar gentemot varandra. Så är t ex FN-systemet och den traditionella folkrätten en del av den statscentrerade världen. I den multicentriska världen utgör staterna i stället politikens objekt, så till vida att olika grupper av aktörer (t ex NGO:s, Världsbanken, multinationella företag, sociala rörelser) skapar tillfälliga allianser för att t ex driva enskilda sakfrågor och få sin politik genomförd inom de enskilda nationalstaterna. De två världarna befinner sig inte sällan i konflikt, t.ex genom att de båda strävar efter makt och inflytande genom att konstituera sig som aktörer. Hos vem skall makten finnas ­ hos nationalstaterna eller andra transnationella aktörer?

Nätverk framställs alltså ofta som något positivt, att de genom att vara öppna, informella och kreativa organisationsformer i någon mening skulle vara bättre eller mer moderna än nationalstaten. Min uppfattning är att det förhåller sig precis tvärtom. Nationalstaten är - åtminstone på de flesta håll i dagens värld - demokratisk. Medborgarna har där möjlighet att på olika sätt utkräva ansvar av beslutsfattarna. Rättssäkerheten är god och det politiska livet omgärdas av regler som ger lika förutsättningar för alla. De informella nätverken är i stället slutna företeelser, inte sällan hierarkiska, patriarkala och auktoritära.

Den s.k antiglobaliseringsrörelsen kan anföras som exempel. Denna rörelse utgör ett nätverk med en mängd olika organisationer och en mängd olika individer. Men nätverksorganisationen gör det i princip omöjligt för de enskilda nätverksmedverkarna att utkräva ansvar för de handlingar som begås inom ramen för nätverket. Kravallerna och den groteska skadegörelsen i Göteborg i samband med EU-toppmötet 2001 är ett exempel på hur olika politiska krafter inom nätverket kunde utnyttja nätverket för sina egna syften. Alla de nätverkare som tog avstånd från dessa gruppers agerande hade ingen möjlighet att i efterhand utkräva dessa personer på politiskt eller individuellt ansvar. Flexibiliteten och avsaknaden av kontroll och procedurer för beslutsfattandet tog sig uttryck i godtycke och i den starkes rätt. Vem är det som tjänar på det?

2003.04.24