Det finns de böcker som förändrar allt. När du har läst just den boken blir ingenting sig likt och världen kommer för evigt att vara förändrad. Jag ska skriva lite om en sån bok - men vi börjar kronologiskt för att förstå denna historia i dess rätta sammanhang.

På loppmarknader och antikvariat brukar det finnas en 10- kronorslåda där ett antal böcker slumpas ut. Det brukar sällan vara dåliga böcker utan bara de som just nu inte är up to date. Gamla resguider, Jan Myrdal och Josef Brodsky finns där alltid men under vissa tider dyker ett och annat upp där. En av mina käraste bekantskaper i dessa 10- kronorslådor blev W. Somerset Maugham.

En skicklig författare med en stor portion humanism och rättrådighet. Dessa böcker handlar oftast om sökandet. Målet för sökandet är kärlek, en tro och eller en mening med livet. Man skulle kunna säga att han har en hel del likheter med sina generationskamrater Hemingway och Fitzgerald. Två av de högst värderade författarna på min och ganska många andras listor, i alla fall om pratar om mellankrigstiden och det engelska språket. Maughams bok "Månen och silverslanten" räknas nog till och med till klassikerna och är utan tvivel en av de bästa konstnärsbiografierna vid sidan av "Han som älskade livet". Där är miljön mycket typiskt ett bohemiskt Paris och sedan en ö i söderhavet. Konstnärens roll som skapande person med vedermödor, dåligt betalt och liten uppskattning blandas med interiörer från de klassiska badorterna med fagra damer och casinon.

Men de traditionella städerna byts allt som oftast ut mot olika kosmopolitiska och exotiska miljöer på andra sidan havet. Java, Hongkong, Singapore och Söderhavet är allt som oftast spelplatserna för de finstämda dramerna han målar upp. En typisk historia har plantageägaren som huvudperson. Han har en giftasvuxen dotter som är kär i fel person och helt plötsligt dyker det upp en främling som sätter de invanda mönstren ur spel. Han eller hon fastnar på platsen genom ett oväder eller att sista båten den månaden har gått.

I ett flertal verk är plantageägaren utbytt mot en mindre tjänsteman i den koloniala administrationen eller en miltärbefälhavare av lägre rang. Det dricks te eller gingrogg och det talas om livet, imperiets förfall eller de oroligheter som där förekommer. Detta samtidigt som Maugham alltid är en mycket ömsint skildrare av platsen och de som bor där. Ingen rasism eller fientlighet finns i språket eller beskrivningen av den andre. I många verk är det till och med invånaren i kolonin som är hjälten eller det moraliska föredömet och den engelske kolonial-herren som är skurken och den som förgriper sig på landet eller den oskyldigt drabbade. I ett av hans bästa verk är det till och med så att det är buddismen som religion som har huvudrollen och ger den desillusionerade engelske aristokraten nyckeln till livet. Kontentan av det verket är att det är vår europeiska syn på livet, döden och religionen som leder oss till det fördärv vi har hamnat i.

Så det är inte människosynen som är det man skulle kunna anmärka på i dessa ibland alldeles lysande skildringar av livet och kärleken. Den skulle nog kunnas beskriva som progressiv och liberal i ordens bästa mening. Kanske man till och med kan kalla honom en stor humanist och en riktigt klassisk förespråkare för konsten med stort K. I alla fall kan man på intet sätt se honom som en hantlangare och förespråkare av ett värdesystem som bygger på imperiet som mental och fysisk konstruktion. Om man ser till hans samtid så måste man nog även erkänna att han ligger före många av sina jämnåriga författarkollegor som beskriver koloniernas undersåtar som krulliga penntroll och liknande.

Denna läsning av Maugham tror jag Edward Said skulle kunna gå med på. Inte för att han skulle se honom som en av de riktigt stor författarna, men de har han redan själv arbetat med i "Kultur och Imperialism". Där finns Camus, Conrad, Austen, Yeats och Verdi. Alla diskuteras och hudflängs de med Saids vassa penna. Där visar han på de samband som finns mellan imperiet, kulturen och skildrandet av den andre. Det som blir extra intressant och förstör Maugham för mig finns inte i skildrandet av den andre. Det som Said och jag är ute efter att beskriva är i stället Imperiet som kuliss till det inträffade. Hur berättelsen, och det spelar ingen roll hur progressiv huvudpersonen än är, bygger på Imperiet och de praktiker som förekommer där. Hur dräneringen av koloniernas bästa råvaror och hjärnor hela tiden ligger bakom som ett system och gör huvudpersonernas liv, rikedom och förlustelser möjliga. Det vill säga de materiella förutsättningarna hos några möjliggörs av att några andra har det sämre och det med en uttänkt plan bakom.

För att komma tillbaka till Maugham är han en gång för alla förstörd för mig. Eller snarare kan jag aldrig läsa honom på samma sätt efter att Said varit framme. Den kunskap som "Kultur och Imperialism" har gett mig går aldrig att komma ifrån. De pastorala och exotiska miljöerna är inte längre lika idylliska och förförande som innan. Jag vet att det bakom varje veranda finns ett människoöde och kanske ett lik begravet. Historien kommer i bakgrunden och huvudpersonernas humanism skuggas av vetskapen om att den är falsk. Välviljan och önskan att göra gott är fernissa på en fasad som redan under denna tid hade börjat ruttna inifrån. Allt detta sker utan att jag behöver ta ställning till om Said har rätt eller inte. Vetskapen som han har gett mig öppnar ögon och vägen tillbaka är omöjlig. Maugham är förstörd, men bara delvis. De goda historierna är fortfarande goda historier men numera finns det ett förbehåll.

Det är få böcker som verkligen på detta feyerabednska sätt lyckas förstöra (Feyerabend själv misslyckas t.ex.). "Kultur och Imperialism" är en av de bättre men inte den enda. Du kan inte efter denna upplevelse gå tillbaka till den du tidigare var. Det fina är förstört och jag förändrad. Återigen behöver förändringen inte vara till det bättre, men oftast har du blivit klokare.

2003.04.24