Samhällsförändringarna sker allt snabbare. Särskilt
påtagligt har detta blivit efter kommunismens fall och introduktionen
av informationsteknologin. I många avseenden är det företagen som
driver förändringsarbetet. Det är de som introducerar ny teknik,
de flyttar produktionen till de platser som har lägst kostnader
och de bästa villkoren i övrigt.
Ett inslag i utvecklingen är att under de senaste
decennierna har specialiseringen medfört att en mängd nya mindre
företag har startats. Dessa företag samverkar ofta med andra företag
i världsomspännande nätverk och i geografiskt koncentrerade kluster.
Genom nyföretagande har ett flertal städer och regioner fått en
ny dynamik och tillväxt. Forskarbyn Ideon i Lund är ett bra exempel.
Utöver företagens utveckling har naturligtvis det civila samhället
spontant organiserat sig för att möta medborgarnas önskemål i den
nya situationen.
Om det civila samhället och företagsamheten organiserar
sig spontant och fortlöpande, kan man fråga sig vilka förändringar
det politiska området med lagstiftning och offentlig sektor har
genomgått för att möta förändringarna. Har politiska beslut flyttats
till en nivå - region och kommun - som framstår relevant för medborgarna?
Har politiken anpassats till de nya förhållandena? Om svaret är
nej, vad händer med politikens möjlighet att påverka samhällsutvecklingen,
dess legitimitet och medborgarnas vilja att engagera sig i politiken?
Vad händer med offentlig sektor och lagstiftning om det civila samhället
och näringslivet är väsentligt mer anpassbart än politik på olika
nivåer? En tydlig effekt är att dagens medborgare passiviseras,
eftersom möjligheterna att påverka är så små.
Hur genomförs politiska mål
i snabbföränderlig värld?Är det genom att exempelvis hålla
fast vid alla dagens metoder att genomföra välfärdspolitiken eller
är det genom att finna nya och långsiktigt mer hållbara sätt för
medborgarna att säkra välfärd? Genom att institutionalisera en mycket
stor del av medmänskligheten har den blivit väldigt beroende av
marknaden. Uppnår dagens skola, vård och omsorg de krav och önskemål
som dagens medborgare ställer eller är en stor del av genomförandet
inom dessa tre välfärdsområden beroende av förvaltningars och politikers
ackumulerade föreställningar? Står exempelvis förvaltningars tolkningar
av 'likabehandling' i regel i överensstämmelse med allmänhetens
rättsuppfattning?
Är det exempelvis uttryck för medborgarnas
övertygelse att alla skall gå nio - tolv - femton år
i skolan, fastän många skulle bli lyckligare och betyda
mer för samhället om de fick börja en lärlingsutbildning
i yngre tonåren?
Anser flertalet av medborgarna att det är
korrekt att ge färdtjänst till grupper som egentligen behöver annan
hjälp?
Är det uttryck för moral och medmänsklighet
att bevilja 'personlig assistent' till handikappade som uppenbarligen
inte har förmågan att bestämma över hjälpen, utan det omvända blir
fallet? Hur kan arbetsledare i sådana fall de facto ha ett politiskt
mandat så att vårdapparaten bestämmer mer än de anhöriga?
Hur kan en demokrati skapa
en 'inställning av ofelbarhet' inom delar av den kommunala vårdapparaten?
Vilka tolkningar av 'personlig integritet' förutsätter detta? Går
det alltid att i sådana situationer utföra en anständig vård om
den offentliga sektorns enda motpart är facket?
Demokratin idag är koncentrerad till nationalstater.
Det är på denna nivå som i princip alla lagar stiftas,
exempelvis de som möjliggör de tre exemplen. Därmed
är inflytandet för regionala och lokala politiker begränsat.
De nuvarande lagarna sätter P för ett ökat inflytande
för lokala och regionala politiker. Detta är sannolikt
mindre påtagligt vis à vis företag som när
det gäller andra 'politikområden' exempelvis skola, vård
och omsorg.
Ett sätt att få en välfärdspolitik
anpassad till dagens behov är att föra ned inte bara genomförandet,
utan även allt fler beslut till regioner och kommuner. Sedan ett
antal år finns Region Västra Götaland och Region Skåne. Dessa 'regionförsök'
är resultatet av mer än tjugo års diskussion i riksdagen om att
stärka regionerna. Försöken tycks ha föregåtts av stor vånda från
ett antal rikspolitiker. Formellt framstår försöken som begränsade.
De omfattar regional utvecklingsplanering, användning av regionalpolitiska
utvecklingsmedel, planering av och beslut om regional transportplan,
samt beslut om fördelning av statsbidrag till regionala kulturinstitutioner.
Antagligen befinner sig vårt samhälle i en kritisk
period. Å ena sidan kan merparten av befolkningen -i exempelvis
Skåne, Sverige och Europa -tänkas ha samma grundläggande värderingar
som de tongivande politikerna. Å andra sidan tycks politiker, lagstiftning
och den offentliga sektorn bli allt sämre på att leverera - exempelvis
en skola som inte ger alla barn grundläggande kunskaper, invandrare
som ställs utanför arbetsmarknad och det svenska samhället, ålderspensionärer
som inte får den mest grundläggande hjälpen - i överensstämmelse
med majoritetens värderingar.
Att detta gärna inte kan bidra till att höja skattemoralen
är givet, men vi kan komma att se allt fler exempel på 'alternativa
lösningar' för dem som har möjlighet. Om det sedan gäller medborgargarden
eller egenfinansierade sjukhus spelar kanske mindre roll.
Sannolikt har lojaliteten
med dagens politiska system - i avsaknad av en påtaglig deltagardemokrati
-hittills kunnat upprätthållas genom att den offentliga sektorns
leveranser av tjänster i stort sett har skett i överensstämmelse
med värderingar och prioriteringar bland allmänheten. Om denna överensstämmelse
minskas alltmer, som i exemplen, kan detta inte bara undergräva
skattemoral och lojalitet, utan på sikt även de värderingar vi idag
berömmer oss av och tar för givna. Kanske kan politiker åstadkomma
en 'alienation' vars kraft Marx inte kunde föreställa sig. Hur kommer
det att gå för hjälpbehövande grupper den dag som Sveriges ekonomiska
styrka har försvagats än mer?
Mot denna bakgrund kan EU och framför allt regionerna
bli de arenor där politiken kan anpassas till de vanliga medborgarnas
värderingar och till dagens möjligheter. Ju längre tiden går desto
svårare tycks svenska politiker på riksplanet ha att anpassa sin
politik till förändrade krav. Antagligen är detta ingen isolerat
svensk företeelse.
Detta bör inte innebära att ett antal av de nuvarande
lagarna på riksplanet helt och hållet ersätts av 'förordningar'
på ett regionalt plan. Istället kan olika processer för att utveckla
ett kanske alltför insomnat civilsamhälle initieras. Därmed är man
inne på ytterligare en öm punkt: välstånd och välfärd kan bara skapas
och bibehållas av enskilda och av sammanslutningar av medborgare.
I dessa mer eller mindre fasta sammanslutningar måste medborgarnas
värderingar vara avgörande. De institutioner och organisationer
som en gång vitaliserade den svenska utvecklingen och drev på utvecklingen
måste antingen anpassa sig till dagens villkor eller ersättas av
partier, organisationer och nätverk som förmår lyssna till nutiden.
Ju mindre värderingarna deformeras
av en politik som inte går i takt med medborgarnas värderingar,
desto mer sannolikt är det att vi i framtiden får ett allas samhälle.
En verklig deltagardemokrati är oundgänglig. Globalisering och nyföretagande
har förändrat demokratins spelregler. Kan ett politiskt system i
längden vara demokratiskt utan en dynamisk - lokalt och regionalt
förankrad - deltagardemokrati?
2004.04.22
|