För att få lite perspektiv på den linjära tidsuppfattningen ska vi göra en jämförelse med det antika Grekland. Här uppstod som tidigare nämnts det abstrakta tänkandet, och åtminstone ansatser till ett abstrakt tidsbegrepp. Men inte den linjära tidsuppfattningen. Den handel och penninghushållning som fanns var uppenbarligen inte tillräckligt omfattande och långvarig för att utveckla en linjär tidsuppfattning.

Den rikliga förekomsten av numera klassiska mytologier antyder snarast att inslaget av primitiv tidsuppfattning var mycket starkt i Grekland. (Vad primitiv tidsuppfattning är utvecklas närmare i nästa artikel). Kanske hade en linjär tidsuppfattning utvecklats om inte Romarna hade lagt de grekiska samhällena under sig?

Penningen återkommer som betydande ekonomisk form först vid övergångsfasen till en kapitalistisk ekonomi. I denna s.k enkla varuproduktion kunde pengar användas av exempelvis en snickare för att byta två stolar mot en rock hos en skräddare. Handeln blev smidigare med pengar som betalningsmedel. I den utvecklade kapitalistiska produktionen blir det mer komplicerat än så.

Som ekonomisk form är pengar som kapital i industriproduktion en högre abstraktion än pengar i en enkel varuproduktion. I den enkla varuproduktionen mäts varans värde direkt i den nödvändiga arbetstid som har använts vid tillverkningen, och alla hantverkare kan se om det ligger lika mycket arbetstid bakom 2 stolar som 1 rock. Pengarna fungerar här egentligen bara som en av många varor som kan bytas mot varandra, men när de börjar användas som en länk mellan ett varubyte innebär de en abstraktion jämfört med ett samhälle där varor alltid byts mot andra varor, där stolarna byts direkt mot rocken. Varor (V) byts mot varor förmedlat av pengar (P) enligt formen V-P-V. Under den grekiska antiken utvecklades därför mer abstrakta tankeformer än i det medeltida Europa, där penningsystemet i huvudsak ersatts av ett feodalt samhälle med direkt varubyte.

I en kapitalistisk varuproduktion däremot används pengar för att skaffa pengar enligt formen P-V-P'. Handelskapitalisterna köpte exempelvis varor i avlägsna länder och sålde med vinst hemma. Därmed blir slutresultatet mer pengar (exempelvis i form av guld) efter detta byte. I kapitalistisk varuproduktion ingår arbetskraften som en del av varan, och genom värdet på denna vara finns det än mer abstrakt koppling mellan tid och pengar. Kapitalismens ackumulationsbehov kommer därför att lägga tvång på vår tid på ett sätt som vi inte omedelbart är medvetna om.

Kapitalistisk varuproduktion utsätter de inblandade människorna för en tidspress från två håll. Kapitalägaren är i konkurrensen tvingad att ständigt ackumulera och effektivisera produktionen. Tid är pengar. Producenterna utsätts för rationaliseringens tempoökning, speciellt tydlig för ackordsarbetare. Tid är pengar.

Den linjära tiden är formlös och abstrakt men ställer ändå krav. Vid varje tillfälle är tidens budskap att jag ska disciplinera mig och försaka. Det säger mig att jag ska vara produktiv och prestera. I den klassiskt borgerliga livshållningen är denna form av tidsmedvetande särskilt framträdande. Den mobiliserar skapande energi och den är ett ständigt närvarande motiv för att uppskjuta behoven och målinrikta handlingarna. Under denna tidsregim värdesätts ögonblicket inte längre för sig, det blir bara meningsfullt som en investering för framtiden. Möjligheten till omedelbar tillfredsställelse skjuts åt sidan.

Innan denna process blev tillräckligt stark kraft i samhället och självgenererande blev den protestantiska kyrkan en viktig moralisk hjälpmotor. Den katolska kyrkan däremot hade inga klara fördelar av att överge den feodala samhällsformen, och kom snarast att dämpa den kapitalistiska utvecklingen i Sydeuropa.

Idag har vårt västerländska samhälle närmast sprungit ifrån kyrkan. När vi känner att vi måste skapa variation och förnyelse finns samtidigt ett obehag inför det som står stilla. Och "död tid" är detsamma som bortkastat liv. I linjär tid är det därför svårt att dröja sig kvar. Om jag inte försäkrar mig om att fylla nuet med innehåll blir den tom och meningslös. Jag kan alltså inte vara overksam. Jag måste skaffa mig ett ting eller en upplevelse, se till att något händer. Action är därför det ideal som denna tid ställer upp för mig, med en allt snabbare rytm. Jag utbildar mig för att få arbete, arbetar för att tjäna pengar, tjänar för att spara, sparar till något nytt. Skaffar kreditkort och lever på framtiden. Alla målsättningar förvandlas till medel i samma stund som jag uppfyller dem. Blickpunkten förskjuts ständigt framåt.

Den intensiva upplevelsen av förgänglighet som utgår från klocktidens oavbrutna linjära flöde öppnar därför ögonen för en framtidsorienterad skaparkraft. Men den har också en annan effekt. Den skapar ett missnöje med de handlingar och erfarenheter som inte kan definieras målinriktat, och bidrar därmed till att undertrycka de lustbetonade impulserna. Nuet är alltså inte självtillräckligt. För att bli meningsfullt måste det ha draghjälp av framtiden.
Framtidens allt större betydelse medför att nutiden successivt accelererar. Tiden är som en racerbana på ett videospel, och effekterna är tydligt mätbara. Genom undersökningar av gånghastigheter har man kunnat visa att fotgängare i västliga miljonstäder håller ungefär dubbelt så hög hastighet som invånarna i en grekisk by. En undersökning av radioinspelningar skulle antagligen visa att vi pratar fortare idag än 50 år tillbaka i tiden.

Modern journalistik förvandlar information till blickfång. Den gör om tidningens uppslag till bilder med text. Beskär artikeln ner mot rubrik och ingress. Reducerar språket till korta huvudsatser. Kulturavdelningarna på dagens kvällstidningar hämtar impulser från sportsidorna. 50 år gamla tidningar oroar oss med allt detta omständiga och eftertänksamma, med en läsning som är en krävande ansträngning.

Det höga tempot producerar en gigantisk brist på koncentration. När det bryter upp och avleder vår uppmärksamhet, när det fragmenterar och desorganiserar oss förlorar vi samtidigt en del av vårt kritiska tänkande. Detta har även uppmärksammats av en djupt involverad representant för den linjära tidsstrukturens förvaltare, Antonia Ax:son Johnson, styrelseordförande i storkoncernen Johnson & Co. I en reflektion över tiden skriver hon:

"Perspektiv ger storhet, balanserad distans och målinriktat engagemang. Brist på perspektiv ger skingring likt sandloppor på stranden.

Paradoxen handlar om hur vår tekniska utveckling har gett oss verktyg som underlättar ett långt perspektiv. Snabb, korrekt och detaljrik information kan förmedlas på ett ögonblick. Gångna tider är lättillgängliga. Uppgifter och statistik kan bearbetas effektivt och snabbt. Vi kan kommunicera i tal, bild och skrift. Vi kan utforska, studera och lära. Alla förutsättningar för det långa perspektiven finns.

Men - verktygen använder vi istället ofta fel. Vi tar oss inte tid till eftertanke och en realistisk bedömning av verkligheten. Vi använder istället våra tekniska verktyg till att snurra jorden i allt ökande takt - till allt kortsiktigare beslut, till allt hårdare tempo, till allt mindre tid och allt kortsiktigare perspektiv. Vår sikt krymper. Perspektivets paradox".

text: CHRISTER WIGERFELT