Odödlig konst
 
 

Berättelser som lever sitt eget liv, som vi kliver i och ur när det behagar oss, som kanske inte ens har ett slut. Kan det vara någonting? Blir vi bara frustrerade av bristen på kontroll, eller är tiden mogen för ett berättande utan tidsapekter?

- Berättande och dödlighet är intimt förknippade med varandra. Den centrala berättelse vi alla växer upp med är ljudet av våra egna hjärtslag. Hjärtat slår och slår men du vet att det kommer att sluta slå. Och det är slutet på historien.
Orden är Peter Lunenfelds. Han är en av de personer - skribenter, konstnärer och andra - som på olika sätt sysslar med "icke linjärt" eller "multi sekventiellt" berättande, som intervjuats av Åsa Harvard i samband med hennes forskningsprojekt kallat "På jakt efter den icke linjära formen". Vi skrev om Åsa och hennes arbete för ca ett år sedan. Då var hon mitt uppe i projektet som försöker fånga in och resonera runt de nya berättarformer som uppstått eller kanske snarare getts en större chans med de nya medier som finns idag. Hon började med att titta på cd-romskivor, men breddade ganska snart sitt sökande till andra typer av framför allt interaktiva medier, bl a på nätet, men även till andra typer av konstverk.

Skapade frustration
Hon berättade då om hur många åskådare/deltagare kände sig frustrerade inför dessa icke tidsbundna berättelser. Många kände sig vilsna när tidsfaktorn inte längre bestämde var berättelsen börjar och slutar. Att göra utflykter i nuet eller i en känsla upplevdes som svårare än att ta till sig en klassiskt uppbyggd historia med en början och ett slut. "Hur vet jag att jag upplevt allt?" "Tänk om jag missar någonting väsentligt?"
Kanske är nutidens människor allt för stressade och resultatinriktade för att kunna ta till sig någonting som i alla fall på ytan verkar okontrollerbart. Många i den tilltänkta publiken blev i alla fall klart provocerade av konstverken.

Att undvika slutet
Åsas projekt är nu avslutat och rapporten finns på nätet för den som är intresserad av att läsa mer. Det har tillkommit en hel del intressant sedan vi gjorde vår intervju med henne. Bland annat finns ett citat hämtat från en intervju med Bob Stein, som är förläggare. Han svarar så här på frågan om det finns några argument för att en historia inte skall ha en början eller ett slut:
-Jag tror att en sak som inträffar, genom baybyboomer-generationen och framåt, är en början på en idé om odödlighet. Kanske vi inte ska dö. Jag tror inte det är sant, åtminstone kommer min generation att dö. Men om vi under det närmaste årtusendet kommer att fundera ut ett sätt att inte dö på vet jag inte. Det finns en motvilja - detta är inte ditt ämne, men jag tror att det har någonting att göra med det ändå - en växande motvilja att konfrontera den grundläggande liv-och-död-aspekten av livet, och det utgör för somliga dragningskraften med en konstform som inte dör.

Ständigt steget före
Det Bob Stein säger här är förmodligen nyckeln till att de nya berättarformerna kommer att sluta vara provocerande. Tiden och tankarna förändras och konsten med den och som så många gånger förut har konsten legat ett steg före. Konstnärer har problematiserat och konkretiserat tankar och företeelser som så att säga ligger i luften. Det började den här gången med filmer med alternativa slut och har vidareutvecklats med exempelvis cd-rom äventyr och interaktiva deckare på nätet. Men var det kommer att sluta? Ja, det vet vi, precis som med livet, som tur är inte.

text: Siri Reuterstrand
21.4.99

 
 
 
  Läs hela Åsa Harvards rapport. Den innehåller mycket intressant att fundera över.
Titta även in på Malmö högskola, avdelningen för Konst och kommunikation där man har flera forskningsprojekt som problematiserar narrativitet/berättande på gång.