Det är lätt att även det lustfyllda läsandet blir fyllt av krav och måsten, speciellt inför den stundande semestern. Denna tid, om någon, ska fyllas med idel ädla aktiviteter. Säg den som inte har inte släpat med kilovis med "sånt-vi-borde-läst-under-året-men­inte-hunnit-med-litteratur" till diverse segelbåtar, överlevnadskurser och en och annan mögelansatt sommarstuga i tron att under fortfarande sker. Men det handlar om god planering och väl upplagd strategi för att lyckas även inom denna sfär.

För den som inte hinner leka strateg med packningen har därför Albas redaktion sovrat bland det mest intressanta i årets bokskörd. Ta det lugnt. Det räcker med EN god bok i sommar. Njut resten av tiden av att inte göra något!

Det blir debutanternas sommar. Först ut är Cecilia Bornäs med Jag, Jane (Norstedts).
För den som tänkt sig en roman med ett Tarzantema som taget ur en gammal svartvit film från 40-talet eller något i stil med De dimhöljda bergen, lär bli besviken. Andra som eventuellt tänkt sig något i skriftlig form för att rädda relationen eller alternativt hur man tar sig ur den ­ kommer säkert att glädjas. Detta är det roligaste och mest intressanta om förhållanden som skrivits på länge. Scenbytena är inte många utan i stort sett: apa och människa placerat i djungelmiljö. Den kontrasterande miljön tydliggör enklaste lilla vardagskonflikt. Det kan handla om, han Tarzan som aldrig kommer hem eller om termiter som sakta men säkert äter sig in i hemmet. I djungeln angrips allt. Inget går att skydda, det bryts ner. Inte ens dörren går att låsa för att hålla farorna på avstånd när både nyckel och lås rostat sönder. Det går inte att värja sig mot omgivningens påtryckningar och djungelns oskrivna lagar även om hon, Jane gör ett tappert försök.
Alla dessa livets val och strävan efter friheten finns invävda mellan raderna och i beskrivningen av hur ett byte fångas och tillagas.
Ja, Jag, Jane är en grundlig guide i livets djungel.

Skulle det nu av en händelse bli en särdeles varm och het sommar kan det vara bra att kyla av sig lite med Lee Stringers Vinter vid Grand Central (Norstedts). Naket och utan omskrivningar beskriver han uteliggarnas tillvaro i New York. Det är en värld han känner väl till, Lee Stringer. Betonggolv, kartongskivor och gamla filtar och kläder var hans hem under Grand Central. Närmaste granne var råttorna.
En penna blir förändringen. Han hittar en dag en blyertspenna som passar perfekt för att skrapa ihop det sista i pipan till en rök. Han plockar fram pennan en dag när han inte har något att tända på. Ser resterna som fastnat på den, och landar sakta i tanken - att han kan skriva med den. Och skriva gör han. Den första berättelsen publiceras i Street News, en veckotidning för utstötta, och redan efter några månader har Lee Stringer en egen spalt i tidningen och med tiden blir han även redaktör.
Det här är ingen sockersöt askungesaga med en god fe som förtrollar och hjälper till. Det är långt från Frälsis soppköksreportage. Det här kommer från en insider och är råare och rakare. Personerna som beskrivs får stå för vad de är, vad de gör. Det är Stringers ord och förmåga att berätta en historia som gjorde att han kunde finna en annan mening med sitt liv och bryta med sitt narkotikaberoende.
" Fyra saker jag gjorde varje dag. Jag skaffade fram lite pengar, fick tag på lite varor, jag tände på och jag skrev. Och till sist gick det så långt att jag slutade med de andra tre."

En deckare gör ingen sommar, men nära på. Att få ge sig hän åt en riktigt, och nu menar vi en riktigt, bra kriminalhistoria kan förhöja minnet av den mest regniga sommar. Den bör som alltid vara skriven av en kvinna. Det är ännu inte kartlagt men bakom kvinnors i alla fall utåt sett väna väsen lurar de mörkaste historier. Irländska Julie Parsons är inget undantag. Hon kan lugnt sälla sig till samlingen av deckardrottningar to be. Förra året debuterade hon med Mary, Mary som fick stor uppmärksamhet. Uppföljaren heter Friargåvan (Albert Bonniers Förlag) och kommer inte att göra sina läsare besviken. Det är en historia berättad i gammal god, alla irländare får ursäkta, brittisk anda. Läsaren lotsas med säker hand in i historien, ett psykolgiskt drama med dödlig utgång - vad annars. Så mycket går att avslöja att det handlar mycket bin. Och om allergi.
Den medelålders David dör av anafylaktisk chock. Han är allergisk mot bistick men den yngre hustrun Anna tvivlar på att det verkligen var en olyckshändelse. Hon är snart indragen i ett virrvarr av händelser och obehagliga överraskningar, där hon ensam och utsatt försöker reda ut alla frågor kring makens död. Ett vet hon snart. Livet med David var inte vad hon trott. Fram växer en annan bild, en annan historia. Även hon har förminskats till en insekts beteende, vars liv styrs av en inkräktare som gett henne sin friargåva. En förtätad historia som kan få den med minsta allergi att se på omgivningen med nya ögon. Inte minst på bin. Bara en sån sak.

text: Ina Larsson