Snacka om att vara produktiv. Knappt har Richard Jändels diktsamling kommit förrän det är dags för en ny novellsamling.
Som i sina tidigare litterära alster lyckas han bära fram människor av kött och blod ur en verklighet med dramatiska, men också vardagsnära, skeenden. Första novellen "El-Muntakm "Hämnaren" - är ett inte helt lyckat försök att skissera upp en historisk bakgrund till konflikten mellan kristna och muslimer på 1100-talet, och verkar vara tänkt som ett slags introduktion till att förstå vad som gjort Israel till det komplicerade land det är.

Dock gillar jag nog bäst de mer nära berättelserna om de enskilda människorna. På kibbutzen där den blonda tjejen från Sverige tar farväl av sin stora kärlek ­ konflikterna som kulturkrockarna bidrar till; kyrkogårdsarbetaren som talar med de döda eller samtalet med Nissim Oz och hans fru som författarens alter ego håller om att kämpa för kibbutzens ideal:

- Se bara på det israeliska samhället i stort. Vart tog alla våra föräldrars drömmar vägen? Vi som skulle bygga en socialistisk, demokratisk och jämlik stat där människor kämpade för landets bästa. Är vi sant demokratiska när de religiösa tillåts att tvinga på alla sekulariserade sina vansinniga lagar? Tänk bara, ett modernt land där människor saknar möjligheten att gifta sig borgerligt. Är vi sant jämlika när de rika i Neotafeka vältrar sig i lyx, medan barnen i fattigkvarteren i södra Tel Aviv går och lägger sig hungriga? Är vi socialistiska när israeliska medborgare diskrimineras på en mängd områden därför att de är araber, eller när vi fortsätter ockupationen av Västbanken och Gaza? När svaret på alla dessa frågor är nej, vad finns sedan kvar? Utan kibbutzen och utan alla de saker jag räknat upp, vad spelar Israel för roll?

Nissim svarar honom med att berätta historien om sin far. Om alla umbäranden han fick utstå för att komma till landet Israel.
- Nu förstår du kanske att jag inte helt håller med dig när du dömer ut hela landet, säger Nissim och pekar i och med detta på vad som åstadkommits.

Men det politiska och religiösa våldet finns också beskrivet. Då genom en ung människas öde vilket gör det hela gripande och naket. Det är ingen hemlighet var Richard Jändel hör hemma politiskt ­ klart till vänster ­ men novellerna försöker ge en nyanserad bild av det svåra hos människorna i denna konflikthärd. Det traumatiska från förintelsen finns där under ytan och ger sig till känna i deras vardagliga liv, vare sig de vill eller inte.
Dock lever dessa folk nära naturen, nära havet och bär på samma slags drömmar som alla andra.

Richard Jändel har stor kännedom om Israel. Han har, såvitt jag vet, själv jobbat på kibbutz, senare arbetat i landet samt ett flertal gånger rest och verkat som journalist i mellanöstern. Han är också gift med en israelisk kvinna.

Jag skulle önska att han skrev mer om Israel i litterär form. Varför inte en roman?
Rent språkligt kan han putsa lite ytterligare för att få in den rätta spänsten. Ett uttryck har stört mig (precis som i hans förra novellsamling): "Till dess" heter det och inte "tills dess" ­ även om det bara är en bock i kanten, så stör den helhetsintrycket.
Men visst finns det, som sagt, mycket mer att berätta om detta märkliga land.

Text: LEIF WILEHAG
2001.06.07