Michael Moore är väl mest känd som dokumentärfilmare. När han fick årets Oscar för bästa dokumentär, dränktes hans tacktal och angrepp på George Bush ganska snart med skränande musik. Flera kortare TV-produktioner har under vintern visats i vår reklambefriade television. Programmen har ofta varit både dråpliga och roande, till skillnad från liknande försök av vår egen oroshärd Janne Josefsson som mer beter sig som en energisk terrier.

Först gjorde boken visst läsmotstånd. Det märks tydligt att Moore i första hand inte är textproducent. Men bitvis är den både skarp och värformulerad. Hans attacker på "lille busken", George W Bush, är elakare än det mest elaka vi hittills har läst om Göran Persson eller någon annan statsminister någonsin i Sverige. Då räknar jag inte överklassens angrepp på Olof Palme, som måste hänvisas till en egen tarvlighetsdivision utan politisk udd.

"Korkade vita män. Till den gruppen hör pojkarna Bush". Envetet driver Moore boken igenom tesen att gänget i Vita huset har genomfört en statskupp. Med god hjälp av Jeb Bush, Georges bror och guvernör i Florida, där ju presidentvalet avgjordes:

"Han heter George W Bush och utger sig för att vara USA:s president. Det är han som är rikets främste skurk. På den gamla goda tiden brukade politiker vänta med att tillträda sitt ämbete innan de blev skurkar. Men den här typen kunde inte ge sig till tåls."

Väldigt amerikanska är Michael Moores förslag till hur statskuppen ska bekämpas. Första förslaget är att kontakta sina egna förtroendevalda en gång i veckan, och att uppmana sina vänner och bekanta att göra samma sak. Ett annat förslag är att arrangera demonstrationer på den egna orten om Bush skulle råka dyka upp. Min egen reflektion är att visst kan man göra allt detta. Men vilket resultat kan man förvänta sig? Moores satir är i alla fall ett effektivt vapen, tror jag. Ett exempel på att det räcker att ha pengar bakom sig för att bli "vald" till president:

"En typisk dag i "president " George W Bushs liv:
06.00 "Presidenten" i USA vaknar och förvissar sig om att han fortfarande är kvar i Vita Huset.
08.30 Frukost på sängen. Rumsfeld läser hans horoskop för honom och rundar av medd serierna.
09.00. "Vicepresidenten" anländer för att hjälpa George att klä på sig, gå igenom situationen i Jemen och påminner George om att borsta tänderna."

Visst är detta kul läsning för oss som får frossa när vi ser Bush läsa upp något väl repeterat i TV. När Moore granskar demokraterna och republikanerna ser han inga avgörande skillnader mellan partierna. Det är som att välja mellan ricinolja och hostmedicin med körsbärssmak. Enligt Moore fortsätter Bush bara den politik som Clinton drev under sina åtta år vid makten.

Läget tycks onekligen vara bekymmersamt. Michael Moore litar dock inte fullt ut på sina reformistiska förslag ovan till förändringar i tvillingpartierna, vilket visar sig i analysen av den "tredje kraften" i amerikansk politik, Ralph Nader. Moore har tidigare ställt upp i kampanjkommittén för Nader men i det senaste valet var han tvivlande.

I det läget som var i vissa delstater, med jämnt skägg mellan Al Gore och George W Bush, kunde rösterna på Nader avgöra till Gores fördel. Plötsligt argumenterar Micheal Moore för att man ska rösta på Gore istället. Det är trots allt skillnad på vem som blir president.

Analytiskt är Moore inte så stringent, vilket avslöjas tydligare i en bok än i ett TV-program, där retorik och satir får ett starkare genomslag. Trots det önskar jag att vi hade en liknande kritiker i Sverige, en person som blandar vass politisk kritik med dräpande humor.

2003.06.12