Hur undviker man att porträttera Mozart utan att förblindas av hängiven genidyrkan? Historiken Peter Gays metod i sin bok "Mozart" är helt sonika att fastställa att Mozart var ett geni. En av flera enligt Gay följdriktiga slutsatser blir att artonhundratalets människor måste betraktas som förlorade, då de inte satte Mozart på den piedestal han förtjänar. Och visst är det frestande att hålla med.

Inte desto mindre har Gay den uttalade avsikten att visa vem människan Mozart var, bortom den närmast mytologiska gestalten "ivriga beundrare naturligt nog gjort Mozart till". Konstaterandet att Mozart är och förblir dold bakom historiens gång och inte minst bakom sina verk, måste dock göras även efter Gays bok. Dold även bakom sina personliga brev och den brevväxling Gay till stor del konsulterar, och där vi som läsare bara får ta del av utvalda fragment.

Med erfaren hand ledsagar Gay läsaren från Mozarts barnsben till hans död. Ingen större tonvikt läggs på den musikaliska kontext Mozart arbetar utifrån eller det tankegods han förhåller sig till; musikens idéhistoria lyser med sin frånvaro. Istället är det personen Mozart som är målet, och Gay lotsar och roar läsaren skickligt genom dennes revir med kapitel rubricerade "sonen", "tjänaren" och "tiggaren". Bokens tongivande bipersoner är: den frenetiskt övervakande fadern Leopold, ungdomskärleken Bäsle, hans koleriska arbetsgivare ärkebiskopen Colloredo samt hustrun Constanze.

Naturligtvis står Mozart själv i rampljuset. De aspekter som gärna poängteras är egenheter som Mozarts "fixering vid anala skämt", hans erotiska fallenhet, berättigade skryt samt usla ekonomiska läggning. Vad som även framhävs är tidpunkterna då Mozart skapade sina olika verk. På ett märkligt sätt ter sig personerna runt Mozart vara stereotypa, ämnade att inrama geniet. Mozart är den ende som i egentlig mening framställs som en någorlunda dynamisk individ. Ett exempel är att Mozarts mor Anna Maria - en i boken alltigenom vän och stödjande moder/hustru - nämns vid namn endast en gång,för att sedan konsekvent benämnas som "modern" eller "hustrun". Detta samtidigt som Gay aldrig upphör att demonisera fadern Leopold, vars namn finns medtaget på närmast varje sida.

Skulle Mozart själv, eller någon annan i hans närhet, känna igen det porträtt Gay ger? De glasögon Gay tar på sig innebär att han själv avgör när till exempel osäkerhet, glädje, smicker, löje eller djupt allvar döljs bakom Mozarts ord. Mozart var sannerligen inte pryd, men knappast så oförställd att Gay rimligen kan avgöra när Mozart upplevde "ohämmade stunder av erotisk sällhet" och när han inte gjorde det. Vidare: att hänvisa till uppemot fem händelser per sida - vilka ibland inträffat med 15 års mellanrum - för att "bevisa" en viss sinnestämning eller egenskap hos Mozart gör inte att trovärdigheten stärks.

Sådana påpekanden kan måhända anses petiga i sammanhanget. Detta är främst en populärhistorisk bok och att guidas mellan Gays gestalter och berättelser förnöjer. Inga nya hemligheter presenteras, men boken har goda kvalitéer och förutsättningar att nå ut till en större publik än de redan hängivna.

2003.06.12