I underkant - Navid Modiri
 

Kicklip i Solsystemet

våra mödrar min mamma
sov inte mycket på den tiden
lyssnade efter klirret av nycklar i dörren
trottoarerna kärra centrum
gatorna min gata
blev avfyrningsramper
för våra rymdresor

i begynnelsen var det ljudet av hjulen mot marken
en simpel kick med foten på brädans backdel
och sen luft

våra mödrar min mamma
sov inte mycket på den tiden
stod utposterade på balkongerna
skickade iväg lunchpaket via
luftballong och brevduvor

med hörlurar på
gjorde vi hela Göteborg
till vårat soundtrack
skateboarding is not a crime
och tro fan att vi kände oss fria
höll varandra i händerna och gled
runt i staden i jakt på en ursäkt
för att få flyga

T minus Liftoff från Poseidons fot
hjälpraketerna lossnar någonstans vid
Jonsborgs gatukök
Gud i himmelen hela Avenyn är ju
en nerförsbacke
uteserveringar och caféer blir sudd
den breda boulevarden
blir farligt lik Kennedy Space Center
Houston vi har ett önskemål
ta väl hand om våra mammor
säg att vi inte kunde hjälpa det
säg att när vi väl var på väg
var det svårt att sätta ner foten

 

 

det hela var ju så lätt
ett enkelt tryck och sen luft
ett enkelt tryck och våra kroppar
fastklistrade på rymdfarkosterna
upp
upp
upp

när vi utforskade nya vägar
i solsystemet
slog det oss hur likt det var
kärra centrum trottoarerna
gatorna min Vintergata

och när vi var tillräckligt högt upp
för att kunna se tillbaka
så gjorde vi det

skorna har fallit
och farstun är mörk

och varje gång jag ringer hem
nuförtiden
så sover hon min mamma
våra mödrar
så sover dom

 

2003.06.12

   
 
   
  Navid Modiri
"dikten tillhör inte den som skriver den utan den som behöver den mest", sa postmannen marco. och jag skriver det igen för att göra det till mina ord. för jag behöver publiken och ögonen strax innan explosion. om jag visste att ingen lyssnade hade jag hållt mig till att skriva dagbok. ni är mina hjärtproteser. tjugo år är avrivna och jag lapar fortfarande sol.