I de senaste numren av Alba har en debatt bedrivits om makten på universiteten, om vilken kunskap som produceras där och huruvida denna kunskap når ut. Viktiga frågor som enligt min mening borde diskuteras också ur ett könsperspektiv. Svenska universitetet har en hierarkisk struktur, som är motståndskraftig mot förändringar. Idag är det framförallt män som sitter inne med makten, både över vilken kunskap som ska produceras och vilka de framtida kunskapsproducenterna ska vara. Frågan är om detta kommer att kunna förändras inom någon som helst rimlig framtid. Ett beslut nyligen fattat vid Göteborgs universitet gör att jag hyser starka tvivel om det. Ett steg fram - På svenska universitet innehar kvinnor i genomsnitt ca. 7 % av professurerna och ca. 25 % av lektoraten, trots att de dominerar inom grundutbildningen, ca 60%, och bland de som tar en grundläggande examen. Orsaken sägs vara att det inte funnits/finns kompetenta kvinnor. En grundläggande jämställdhetsåtgärd har därför varit att uppmuntra kvinnor att doktorera och bereda möjlighet för dem att efter doktorsexamen kunna meritera sig genom forskarassistenttjänster. - och ett tillbaka Diskrepansen mellan proklamerade intentioner och praktiskt agerande blev tydlig nyligen i Göteborg i samband med besparingsåtgärder inom den humanistiska fakulteten. Göteborgs universitets styrelse hade fattat en rad beslut som drastiskt påverkade den humanistiska fakultetens budget, bland annat att fakulteten ensam skulle bära kostnaderna för det universitetsbibliotek som alla faktulteter tidigare gemensamt haft ekonomiskt ansvar för. Till det kom stora flyttkostnader i samband med ombyggnader. Humanistiska fakultetsnämnden beslöt då att lösa underskottet i budgeten genom att spara in på den grupp som hade de svagaste anställningsvillkoren - forskarassistenterna. Inom den humanistiska fakulteten har forskarassistenttjänsterna hittills varit sexåriga. Så är det också på de flesta håll i landet.Dessa tjänster är tänkta att ge nydisputerade forskare möjlighet att meritera sig för högre tjänster genom egen forskning och undervisning. Precis som för doktorandtjänsterna skrivs inte ett anställningsavtal på sex år, utan man förordnas för två år i taget, detta för att den som inte forskar/undervisar i den utsträckning som krävs ska kunna avsättas. Humanistiska fakultetsnämnden såg här en möjlighet att spara pengar genom att besluta att inga forskarassistenter skulle omförordnas för de två sista åren. Tjänsterna gjordes med ett snabbt penndrag till fyraåriga istället för sexåriga. Inga nya forskarassistenttjänster skall heller tillsättas de närmaste åren. Vad får då detta för konsekvenser? För forskarassistenterna själva är det naturligtvis ett förödande beslut. De blir arbetslösa, kan inte slutföra sina forskningsprojekt etc. För institutionerna, som förlorar den resurs för forskning, undervisning och handledning som de trott sig ha för sex år framåt, blir det naturligtvis problematiskt, liksom för de studenter och doktorander som förlorar sin handledare. Bortsett från detta och från det omoraliska i att bryta ingångna avtal, kan man peka på andra, i längden allvarligare, konsekvenser för hela universitetet. De yngsta åker ut Beslutet innebär att man gör sig av med de yngsta forskarna, de som ska stå för förnyelsen, de som ska komma med nya perspektiv och ny kunskap. Det innebär också att man gör sig av med många kvinnor, eftersom kvinnor återfinns på dessa tjänster i större utsträckning än på andra. (De utgör ca. 40% av forskarassistenterna vilket innebär att detta är den mest jämställda tjänsten på humanistisk fakultet.) Här finns alltså de kvinnor som inom den närmaste tioårsperioden skulle kunna ändra den sneda könsfördelningen på högre tjänster. Deras chanser att få framtida lektorat och professurer minskar, eftersom de förlorar viktig tid för meritering både vad gäller forskning och undervisning. De blir dessutom av med sina tjänster i ett läge när det är svårt att få lektorstjänster, eftersom de stora pensionsavgångarna dröjer fem till tio år, och forskningsresurser, eftersom anslagen till forskning minskat. Det betyder att risken är stor att de tvingas bort från universitetet. Frågan är hur många kvinnor det finns kvar att rekrytera när behovet av nya lektorer och professorer infinner sig? Kommer man då på nytt att hävda att det tyvärr inte finns några kompententa kvinnor som kan söka tjänsterna ifråga? Retorik utan praktik Man kan fråga sig hur seriös universitetets jämställdhetspolitik är, då man sparar in på just den grupp som skulle utgöra den framtida resursen av kvinnor till lektorat och professurer. Om inte annat kan slutsatsen dras, att jämställdhetssatsningar hjälper föga i längden om inte universitetens ledning integrerar ett jämställdhetsperspektiv i sin beslutsfattning. Så länge det är så, kommer jämställdhet mera att vara retorik än praktik, något som möjligtvis kan tillämpas i tider av överflöd, men som är det första som offras i tider av kris. När jag träffar mina utländska kollegor har jag alltid svårt att förklara varför Sverige, som allmänt anses som ett av världens mest jämställda länder, samtidigt är ett av de länder som har minst andel kvinnor på höga poster i universitetsvärlden. Agnes Wolds och Christine Wennerås undersökning av Medicinska forskningsrådet har visat några av de mekanismer som reproducerar denna sneda könsfördelning. De beslut som den Humanistiska fakultetsnämnden vid Göteborgs universitet fattat gällande forskarassistenttjänsterna, illustrerar på ett annat vis hur en ojämlik struktur reproduceras. Eva Lundgren-Gothlin forskarassistent vid Göteborgs universitet TIDIGARE INLÄGG I DEBATTEN: Christer Wigerfelt, Alba: "Utred makten på universiteten!" Carl Tham, utbildningsminister: "Riv murarna och lyft taken" Hans Hansson, professor i teoretisk fysik: "Svårt bryta forskarens isolering" Johan Galtung, norsk fredsforskare: "Makt kan mötas med motmakt"