Boktiteln beskriver innehållet perfekt. Vi får följa med Klein och Nilsson i skandalernas Sverige. Sahlins trassliga kontokort, Marjasins sönderklippta kvitton, Motalapolitikernas resor till varmare länder för skattepengar och Astras legitimerade sextrakasserier sammanfattas och bjuds ut på nytt. Klein och Nilsson beskriver sen vad sahlinarna skulle gjort för att komma ur elden i askan eller i flera fall till och med hur de kunde hamnat i en stärkt position efter att drevet gått.
Vi bjuds samtidigt en åktur i det svenska medielandskapet med glimtar mot det betydligt mer storslagna amerikanska landskapet. Där J.F. Kennedy dyker upp och Business Week avslöjar.

Men låt oss ANTA ATT VI SITTER I BASTUN med Ernst Klein och Ulf Nilsson. Det är varmt och spännande att lyssna på 100 års samlad journalistisk erfarenhet. Som brukligt i bastun sitter vi mindre talföra och lyssnar när mentorerna sprider sanningar omkring sig:
Rapport och Aktuellts reportrar är snälla. Sovjet föll på egna censurens grepp och Berlinmurar går inte att bygga höga nog för sanningen kommer alltid fram.
Gyllenhammar kritiserade artiklarna och "kunde komma med små eleganta biljetter". Och då ... resten förlorar sig i att imaginäre Siewert Ö öser vatten på aggregatet och det fräser högre än Klein och Nilsson.

Självförtroendet är på topp för Klein och Nilsson har tagit några PÅHITTADE ÖL. Ångan lättar och historierna från det verkliga livet fortsätter:
Gamle Wallenberg gav aldrig intervjuer och om han gjorde det viftades murveln bort som man i Indien viftar bort särskilt obehagliga tiggare och röt "Jag har inte tid med det där!".
Mona Sahlin den "tjejigt frispråkiga" statsministerkandidaten halvljög för pressen och var allmänt klantig. Hon borde varit rak och ärlig. Åtminstone mot pressen. Den press som hon förut så skickligt manipulerat, bullrar Klein och Nilsson.
Schyman avslöjades som alkoholist, men kunde hantera media. Henrik Westander från svenska freds- och skiljedomsföreningen hoppade på vapentillverkaren Celsius i medvind från gamla Boforsaffären. Då låg Celsius lågt. Celsius kan hantera media.
Vi kliver ur samtalet i den heta bastun för en stund.
Ljug aldrig säger de ärrade journalisterna Klein och Nilsson. Det enkla budskapet exemplifieras gång på gång i 210 sidor (bastu-)prosa. Det uppseendeväckande kommer först och det mindre sensationella längre bak i boken . Idealläsaren av "Om pressen kommer - handbok för makthavare och maktlösa" är rimligtvis Gyll, Persson och Rosengren. De maktlösa svenssons får strödda tips i slutet av boken, under kapitlet "Att få in positiva nyheter". Men Svensson, som förmodligen är en svensk man och småföretagare i Klein och Nilssons bastu, får rådet att verkligen tänka efter om han ska opponera sig mot påhopp från pressen. I så fall ska han ha gott på fötterna och helst en nyhet som lockar journalisten till rubriker. Annars är risken stor att redaktionschefen låter telefonluren ligga medan han jobbar med annat och slutligen svarar när rättshaveristen/Svensson närmar sig slutet av samtalet: "Javisst".
I ett avseende står vi alla lika inför pressen. Makthavare som maktlös får drevet efter sig vid minsta felsteg.

Om inte Schyman stegar snett. När Gudrun vinglar till eller kissar i biosalongens mittgång vinglar Klein och Nilsson för första och enda gången till i sin bergsfasta praktiska moral. De tar visserligen ställning mot fulla säkerhetsrisken Schyman men också för människan Schyman.
Skitsnack om Schyman förekom ymnigt både i maktens och medias korridorer långt innan missödet i biosalongen skriver Klein och Nilsson. Men korridorjournalisterna teg istället för att göra sitt jobb. Ett tidigt avslöjande hade hjälpt människan Schyman på rätt köl, menar Klein och Nilsson.

In i bastun igen.
Klein och Nilsson fortsätter att sprida tips till makthavarna. Och ses inte Ericssons 500 man starka informationsavdelning göra entré i den redan överfulla bastun. Ericsson är ett föredöme när det gäller att hantera media säger Klein/Nilsson. Likaså Kennedy som kunde konsten att charma uppbådet på presskonferenserna. Liksom Astrachefen Håkan Mogren som styrde undan sexskandalen i amerikanska Astra.
Lite försynt viskar en klen liten ung journalist i Kleins 110 grader fuktvarma öra:
-Lär sig inte makthavarna att slingra sig när de läser er bok?
Klein tar fram sin och Nilssons bok ur handduken och se där, redan i förordet står det:
"...nej, nej, nej...Det vi vill lära ut är alltså inte hur man manipulerar media. Det är raka motsatsen: Hur man genom att föra ut sitt budskap rakt och klart och därmed effektivt, undgår att skada sig själv."
-Tack för det Ericsson, förlåt Ernst och Ulf. Nu blev det rätt.

Hur ser då DEN PÅHITTADE FRAMTIDEN ut för bastubadarna? Fyllda av tips och idéer om hur man hanterar media går Mogren hem till Astra och unge journalisten till avslöjande köpingbladet? Och Ernst och Ulf åker ut på turné? I färgglada kavajer vid en trave ölbackar?

Unge förut oerfarne journalisten träffar något senare på Astra-Mogren.
-Har du gått en mediehanteringskurs, med Ernst och Ulf?
-Nej, det behövs inte. Jag har läst boken.

Enligt tidningen Journalisten som då och då debatterar pressetik har Klein och Nilsson inte drivit några mediehanteringskurser. Däremot tycker jag att de skrivit en god lärobok för makthavare.

Även du som inte sitter i någon styrelse eller på någon förtroendepost med lättklippta kvitton i skrivbordslådan bör läsa "Om pressen kommer". Alla som gillar skvaller tycker den här boken är rolig. Skvaller passar i bastun.

I bastun: MAGNUS MAGNUSSON
illustrationer: HENRIK LANGE