|
Ett par skor, ett par snygga skor, ett par snygga,
billiga skor, ett par snygga, billiga och verkligen obekväma skor.
Detta har hänt mig. Flera gånger. Man provar dem i affären
och de känns rätt bra, för att inte tala om priset, och så
måste man köpa dem innan de tar slut. När man nästa
dag har tänkt att gå in dem så kommer vädrets makter och säger ifrån. Ja, ja, tänker
man, och lägger undan dem för ett tag. Man tar på sig sina
gamla skor och tänker inte mer på det. När man väl
hittar de nya skorna längst in i garderoben och provar dem, så
känns de inte alls så bekväma som de gjorde i affären
några veckor tidigare. Man kanske skulle ta och byta dem? Var är
kvittot? Hur länge sedan var det egentligen jag köpte dem? I vilken
affär?
Detta spelar egentligen ingen roll för jag har inte tillräckligt med
stake i mig att lämna tillbaka dem. Jag kan inte påminna mig
om att jag någonsin gått och lämnat tillbaka något
jag inte varit nöjd med. En anledning till varför jag aldrig gjort
det är att det känns som om jag klagar på dem i affären,
och jag är inte bra att trycka ner folk i gyttjan om jag inte är
på verkligen dåligt humör. Hur skulle jag kunna gå
tillbaka till affären och handla och se dessa stackars människorna
i ögonen och helt plötsligt verka pålitlig efter att ha
gjort en sådan djävulsk handling bara några dagar innan.
Jag har fått för mig att de skulle stå och snacka bakom
ryggen på mig och säga till varandra att inte sälja något
till mig, för jag kommer antagligen bara att lämna tillbaka det
ändå. Jag vill att folk ska kunna lita på mig. Jag har
annars inte några problem att fråga om hjälp i affärer,
men att gå och lämna tillbaka saker ligger inte i min natur.
En annan av anledningarna kan vara att jag aldrig köper saker som kostar
en förmögenhet, och tycker inte då att jag förlorar
så mycket i längden. Man kanske kan använda sakerna senare
eller ha dem till något annat? Varför inte ge bort dem till någon
behövande kompis?
Det finns vissa som kan gå och byta ut saker på löpande
band utan att blinka, men detta är nog folk som oftast impulshandlar
skulle jag tro. Visst impulshandlar jag också, men då skall
det vara så billigt att man inte skall få lov att byta tillbaka
det. På något konstigt sätt känner jag något
slags trygghet att inte ha alternativet att kunna byta ut det. Men då
skall det vara så till ett sånt ringa pris att man inte känner
av något större hål i plånboken dagarna efter. Även
om man inte kan byta det, så känner jag att jag gjort en lyckad
affär genom att ha fått det så billigt trots allt.
Jag tror nog inte ens
att jag har gått tillbaka med en sak som gått sönder. Fast
det skulle vara en helt annan sak om jag hade köpt en diskmaskin med
två års garanti och den helt plötsligt skulle börja
motarbeta mig, då skulle jag illa kvickt ringa och be någon
komma hit och fixa den. Så pass modig är jag i alla fall.
Tänk vilket under detta fenomen kan göra för ekonomin! Då
skulle vi studerande klara oss på våra små studiebidrag
och kunna använda resten till något annat skoj. Varför inte
gå på bio? Undrar om det finns något sätt man kan
få pengarna tillbaka där? "Nej, ursäkta mig, men jag
har redan sett en film innan där handlingen var exakt likadan",
eller "Jag skulle vilja ha tillbaka hälften, för det satt
en lång man framför mig som gjorde att jag bara kunde se halva
filmen". Om detta skulle gå att genomföra så skulle
jag fortfarande inte ha tillräckligt med mod att säga till. Men
tänk om alla skulle var modiga så skulle hela vårt samhälle
bli som ett bibliotek. Kommer man och vill lämna tillbaka varan försent
straffas man med att få behålla den. Det skulle sluta med att
jag blev värsta saksamlaren, mendet är ju så det är
för mig redan nu.
text: GUNILLA ANDERSSON |