Gunnar Engström förvaltar medlen
i Axel Linders stiftelse. Vid ett tillfälle erbjöd denna stiftelse
ett forskningsanslag till ett projekt med människan i centrum vid Göteborgs
universitet. ''Mitt'' tvärvetenskapliga projekt Kosterhälsan råkade
bli mottagare av detta anslag. Pengarna kom från skyn. Mecenater växer
nämligen inte på träd. Och inte brukar de vara särskilt
poetiska heller. Men det var - och är - Gunnar Engström. Verkligheten
kan ibland överträffa fablernas värld.
När vi möttes för första gången i revisorns
gamla kontor i vackra Änggården uppstod själarnas sympati.
Under många år hade jag ägnat mig åt studier av människans
friska åldrande. Nu fick jag stifta bekantskap med ett bevis på
att människans pensionsålder verkligen är ett relativt begrepp.
Den spirande vänskapen mellan oss ledde till att jag fick flera generösa
forskningsanslag genom åren. Och varje gång vi träffades
fick jag även andlig spis. Gunnar Engström underhöll mig
med dråpliga berättelser och humoristiska visor om udda händelser
i hans långa liv.
Så här berättade Gunnar Engström för mig:
''När jag var pojke, såg jag emigranterna lämna Sverige
på väg till det nya landet i väster. Jag minns hur amerikafararna
stod uppställda vid relingen på s/s Bayarde - en båt som
tillhörde Wilsonlinjen. Den transporterade utvandrare från Göteborg
till Liverpool eller Southampton där resenärena fick embarkera
atlantfartygen. Jag såg hur de vinkade och hur anhöriga på
kajen vinkade tillbaka. Jag såg också hur förtöjningarna
lossades och båten gled ut från kajen. Det låg något
vemodsfullt över det hela.
En ung emigrant tillhörde min närmaste bekantskapskrets. Han
lyckades etablera ett gymnastikinstitut i Amerika och blev rätt förmögen.
Vi utväxlade julhälsningar med varandra.
Ett år hade jag bara satt på välgörenhetsfrimärken
på alla mina julkort till vänner och bekanta i utlandet i väntan
på att få köpt riktiga frimärken. Av misstag hade
min hustru lagt alla korten på brevlådan utan att frankera dem
korrekt. I min förtvivlan hade jag försökt stoppa försändelserna
genom att ringa hem till postmästaren sent en kväll. Men han kunde
inget göra. Han tröstade mig med att posten i de främmade
länderna nog skulle tro att välgörenhetslapparna var riktiga
frimärken.
Det blev många sömnlösa nätter. Den riktiga julglädjen
hade svårt att infinna sig. Vad skulle mina vänner i utlandet
tro om de fick lösa ut mina julhälsningar? Postmästaren hade
dock haft rätt. Alla kort kom fram. Utan lösen.
Även mannen med gymnastikinstitutet fick sin julhälsning. Den
besvarade han med följande nostalgiska rader fran Bahamas milsvida
sandstrander - bland badnymfer och allt sådant som vi nordbor förknippar
med soliga söderns ljuvliga badparadis:
Jag ser Brunnsparken framför mig, gnistrande av vit snö i solskenet.
Jag ser Östra Hamngatan framför mig,
gnistrande av vit snö i solskenet
och folk promenerar, lätt röda i kinderna av den friska luften
beskådande alla varorna i de överfulla skyltfönstren.''
På andra sidan av kortet hade han skrivit:
Här finns ingen frid.
Vita, gula och svarta springer om varandra.
Alla affärer kommer att vara öppna under julhelgen.
Alla gator är täckta av ett lätt blåaktigt dis
från tusen sinom tusen bilars giftiga avgaser.
Folk dansar till skränig musik inför öppna fönster.
Folk badar och för väsen.
Här finns ingen frid.
Detta hände sig när den solfattigaste decembermånaden
på 150 år inträffade i Sverige. Jag gick varje morgon till
kontoret i snömodd, i kyla och i mörker. Jag frös. Detta
ville jag förmedla till min avlägsne och misslynte vän och
skrev:
Ute ligger mörkret tungt och ruvande. Rå och kall känns
luften. Köldrysningar rister min arma kropp när jag i arla morgonstund
beger mig av på min dagliga promenad till kontoret.
Så föddes visan Meditation i vinterrusket.''
Meditation i vinterrusket
Jag önskar att en Väldig Hand
mig flyttade till fjärran land,
där palmer står på soldränkt strand
och viskar vid lagunens rand.
Där vinterrock helt okänd är
och blott ett fikonlöv man bär.
Och lever sunt av frukt och bär,
ack ja om blott jag vore där!
Man önskar det man inte har
- det gör väl alla och envar -
och når man det, så har man kvar
en minnestagg av vad som var.
Så därför är väl kanske bäst
att lugnt förbliva vid sin läst.
På jorden är man blott en gäst
och det predikar varje präst.
Min resa, den får nog förbli
ett hugskott blott av fantasi
- om man så vill - av tokeri,
en dagdröm, ja, med längtan i.
I mörker, köld och rusk min färd
går dagligen från hemmets härd.
Av ödet blir jag blott beskärd
att drömma om en bättre värld.
Titta på notbladet
''I min gröna ungdom satt jag i ett rum på hamnarbetskontoret
och plitade med bläck i räkenskapsböckerna. Året var
1915. I samma rum arbetade en annan yngling. Han var ett par år äldre
än jag. Varje morgon när min arbetskamrat hade slagit sig ner
på sin arbetsstol fann jag att han mycket försiktigt doppade
pennan i bläckhornet och lika försiktigt strök pennan på
något som lyste vitt på byxlåret. De flesta män hade
på den tiden kostymer av mörkblå cheviot. Min kamrats byxa
var hårt sliten och kalsongerna lyste igenom. Eftersom kalsingarna
inte alltid hamnade på samma plats och de dessutom byttes ut då
och då, fick infärgningsproceduren upprepas dag efter dag. Resultaten
på underbyxorna kunde man bara ana.
Många ar senare, under andra världskriget, överraskade
jag mig själv med att upprepa min arbetskamrats manöver. På
den tiden var det vanligt att man bar väst. Intill ett knapphål
lyste en liten fläck ilsket gult. Den var inte större än
en halv ärta. Men den avtecknade sig tydligt mot det mörkblå
cheviottyget. Västen hade blivit sliten vid knapphålet. Det var
någon slags skoning som lyste igenom. Materialet var sådant
att bläcket spjälkte ifrån efter några dagar. Så
även jag fick upprepa infärgningsproceduren. Det var hög
tid för mig att skaffa mig en annan kostym. Därför inköpte
jag en kupong av det flottaste och bästa engelska kamgarnstyget av
förkrigskvalitet. Måttagningen började.
Där stod jag i bara långkalsingarna hos skräddaren. Jag
utstrålade all den charm som en man kan vara mäktig när
han står i bara mässingen, lite flintskallig, med putande mage
och med underbyxorna korvande kring de magra benen. Då skapades Ode
till en gammal väst.''
Ode till en gammal väst
Min väst den är en ruin,
som ny så var den så fin.
Den vart en gång reparerad
men är nu alltför chanserad
att bliva restaurerad
och därför blir den kasserad.
Jag skaffat mig tyg till en ny,
som skräddar'n lovat att sy.
När nu vi skiljs, så vill en sång jag ägna
till Dig, min vän, Du gamla goda väst.
Du gjort Din tjänst, det kanske kan Dig fägna
att få ett tack för vad Du gjort min kropp.
Du skyddat har mitt hjärta men ock magen
den senare nog bra men inte bäst
på sistone har skjortan skådat dagen,
Du krupit över byxens linning opp.
Av ålderdom Du blivit har för liten
ty själv jag är så smärt som fordom mest.
När därtill kommer, att Du ock är sliten
då givs det längre ej det minsta hopp.
Du kastas bort och vräkes grymt åt
sidan
det blir väl ödet för var Jordens gäst.
Jag hoppas själv, jag har en tids förbidan,
den minskas fort av livets raska lopp.
Titta på notbladet
Text: GUY HEYDEN |