Gunnar Engström förvaltar medlen i Axel Linders stiftelse. Vid ett tillfälle erbjöd denna stiftelse ett forskningsanslag till ett projekt med människan i centrum vid Göteborgs universitet. ''Mitt'' tvärvetenskapliga projekt Kosterhälsan råkade bli mottagare av detta anslag. Pengarna kom från skyn. Mecenater växer nämligen inte på träd. Och inte brukar de vara särskilt poetiska heller. Men det var - och är - Gunnar Engström. Verkligheten kan ibland övertraffa fablernas värld.
   
 

Gunnar Engström förvaltar medlen i Axel Linders stiftelse. Vid ett tillfälle erbjöd denna stiftelse ett forskningsanslag till ett projekt med människan i centrum vid Göteborgs universitet. ''Mitt'' tvärvetenskapliga projekt Kosterhälsan råkade bli mottagare av detta anslag. Pengarna kom från skyn. Mecenater växer nämligen inte på träd. Och inte brukar de vara särskilt poetiska heller. Men det var - och är - Gunnar Engström. Verkligheten kan ibland överträffa fablernas värld.

När vi möttes för första gången i revisorns gamla kontor i vackra Änggården uppstod själarnas sympati. Under många år hade jag ägnat mig åt studier av människans friska åldrande. Nu fick jag stifta bekantskap med ett bevis på att människans pensionsålder verkligen är ett relativt begrepp. Den spirande vänskapen mellan oss ledde till att jag fick flera generösa forskningsanslag genom åren. Och varje gång vi träffades fick jag även andlig spis. Gunnar Engström underhöll mig med dråpliga berättelser och humoristiska visor om udda händelser i hans långa liv.

 

Så här berättade Gunnar Engström för mig:

''När jag var pojke, såg jag emigranterna lämna Sverige på väg till det nya landet i väster. Jag minns hur amerikafararna stod uppställda vid relingen på s/s Bayarde - en båt som tillhörde Wilsonlinjen. Den transporterade utvandrare från Göteborg till Liverpool eller Southampton där resenärena fick embarkera atlantfartygen. Jag såg hur de vinkade och hur anhöriga på kajen vinkade tillbaka. Jag såg också hur förtöjningarna lossades och båten gled ut från kajen. Det låg något vemodsfullt över det hela.

En ung emigrant tillhörde min närmaste bekantskapskrets. Han lyckades etablera ett gymnastikinstitut i Amerika och blev rätt förmögen. Vi utväxlade julhälsningar med varandra.

Ett år hade jag bara satt på välgörenhetsfrimärken på alla mina julkort till vänner och bekanta i utlandet i väntan på att få köpt riktiga frimärken. Av misstag hade min hustru lagt alla korten på brevlådan utan att frankera dem korrekt. I min förtvivlan hade jag försökt stoppa försändelserna genom att ringa hem till postmästaren sent en kväll. Men han kunde inget göra. Han tröstade mig med att posten i de främmade länderna nog skulle tro att välgörenhetslapparna var riktiga frimärken.

Det blev många sömnlösa nätter. Den riktiga julglädjen hade svårt att infinna sig. Vad skulle mina vänner i utlandet tro om de fick lösa ut mina julhälsningar? Postmästaren hade dock haft rätt. Alla kort kom fram. Utan lösen.

Även mannen med gymnastikinstitutet fick sin julhälsning. Den besvarade han med följande nostalgiska rader fran Bahamas milsvida sandstrander - bland badnymfer och allt sådant som vi nordbor förknippar med soliga söderns ljuvliga badparadis:

Jag ser Brunnsparken framför mig, gnistrande av vit snö i solskenet. Jag ser Östra Hamngatan framför mig,
gnistrande av vit snö i solskenet
och folk promenerar, lätt röda i kinderna av den friska luften
beskådande alla varorna i de överfulla skyltfönstren.''

 

På andra sidan av kortet hade han skrivit:

Här finns ingen frid.
Vita, gula och svarta springer om varandra.
Alla affärer kommer att vara öppna under julhelgen.
Alla gator är täckta av ett lätt blåaktigt dis
från tusen sinom tusen bilars giftiga avgaser.
Folk dansar till skränig musik inför öppna fönster.
Folk badar och för väsen.
Här finns ingen frid.

Detta hände sig när den solfattigaste decembermånaden på 150 år inträffade i Sverige. Jag gick varje morgon till kontoret i snömodd, i kyla och i mörker. Jag frös. Detta ville jag förmedla till min avlägsne och misslynte vän och skrev:

Ute ligger mörkret tungt och ruvande. Rå och kall känns luften. Köldrysningar rister min arma kropp när jag i arla morgonstund beger mig av på min dagliga promenad till kontoret.

Så föddes visan Meditation i vinterrusket.''

 

Meditation i vinterrusket

Jag önskar att en Väldig Hand
mig flyttade till fjärran land,
där palmer står på soldränkt strand
och viskar vid lagunens rand.

Där vinterrock helt okänd är
och blott ett fikonlöv man bär.
Och lever sunt av frukt och bär,
ack ja om blott jag vore där!

Man önskar det man inte har
- det gör väl alla och envar -
och når man det, så har man kvar
en minnestagg av vad som var.

Så därför är väl kanske bäst
att lugnt förbliva vid sin läst.
På jorden är man blott en gäst
och det predikar varje präst.

Min resa, den får nog förbli
ett hugskott blott av fantasi
- om man så vill - av tokeri,
en dagdröm, ja, med längtan i.

I mörker, köld och rusk min färd
går dagligen från hemmets härd.
Av ödet blir jag blott beskärd
att drömma om en bättre värld.

Titta på notbladet

 

''I min gröna ungdom satt jag i ett rum på hamnarbetskontoret och plitade med bläck i räkenskapsböckerna. Året var 1915. I samma rum arbetade en annan yngling. Han var ett par år äldre än jag. Varje morgon när min arbetskamrat hade slagit sig ner på sin arbetsstol fann jag att han mycket försiktigt doppade pennan i bläckhornet och lika försiktigt strök pennan på något som lyste vitt på byxlåret. De flesta män hade på den tiden kostymer av mörkblå cheviot. Min kamrats byxa var hårt sliten och kalsongerna lyste igenom. Eftersom kalsingarna inte alltid hamnade på samma plats och de dessutom byttes ut då och då, fick infärgningsproceduren upprepas dag efter dag. Resultaten på underbyxorna kunde man bara ana.

Många ar senare, under andra världskriget, överraskade jag mig själv med att upprepa min arbetskamrats manöver. På den tiden var det vanligt att man bar väst. Intill ett knapphål lyste en liten fläck ilsket gult. Den var inte större än en halv ärta. Men den avtecknade sig tydligt mot det mörkblå cheviottyget. Västen hade blivit sliten vid knapphålet. Det var någon slags skoning som lyste igenom. Materialet var sådant att bläcket spjälkte ifrån efter några dagar. Så även jag fick upprepa infärgningsproceduren. Det var hög tid för mig att skaffa mig en annan kostym. Därför inköpte jag en kupong av det flottaste och bästa engelska kamgarnstyget av förkrigskvalitet. Måttagningen började.

Där stod jag i bara långkalsingarna hos skräddaren. Jag utstrålade all den charm som en man kan vara mäktig när han står i bara mässingen, lite flintskallig, med putande mage och med underbyxorna korvande kring de magra benen. Då skapades Ode till en gammal väst.''

 

 

Ode till en gammal väst

Min väst den är en ruin,
som ny så var den så fin.
Den vart en gång reparerad
men är nu alltför chanserad
att bliva restaurerad
och därför blir den kasserad.
Jag skaffat mig tyg till en ny,
som skräddar'n lovat att sy.

När nu vi skiljs, så vill en sång jag ägna
till Dig, min vän, Du gamla goda väst.
Du gjort Din tjänst, det kanske kan Dig fägna
att få ett tack för vad Du gjort min kropp.

Du skyddat har mitt hjärta men ock magen
den senare nog bra men inte bäst
på sistone har skjortan skådat dagen,
Du krupit över byxens linning opp.

Av ålderdom Du blivit har för liten
ty själv jag är så smärt som fordom mest.
När därtill kommer, att Du ock är sliten
då givs det längre ej det minsta hopp.

Du kastas bort och vräkes grymt åt sidan
det blir väl ödet för var Jordens gäst.
Jag hoppas själv, jag har en tids förbidan,
den minskas fort av livets raska lopp.

Titta på notbladet

Text: GUY HEYDEN