På 1 maj hade journalisten och författaren Arne Reberg en debattartikel i Aftonbladet som gjorde mig både beklämd, melankolisk, stridslysten och förbannad - i oprioriterad ordning. Reberg skulle för andra året gå med plakatet "Ordets makt åt folket " i ett förstamajtåg. Han reagerade främst mot att högre utbildning åter blivit förbehållet dem som växer upp på de övre hyllorna. Rekordlåga 15 procent av universitets- och högskolestudenterna kommer i dag från arbetarklassen.

Vem talar för aniarabarnen? frågade Arne Reberg - och mindes sin egen klassresa, från att ha varit barn till kämpande ensamstående mor i 40-talets Västerås, där underlägsenhetskänslorna inför de fina välgörenhetsdamernas utdelning av kläder jämfördes med att vi idag stillatigande låter 448 000 barn under 16 år växa upp i familjer som inte klarar utgifterna för mat, hyra, telefonräkningar och det vi kallar livets nödtorft.

Först brödet sen kulturen, sa August Palm. Men i dag har Jantelagen åter vaknat, och många ur arbetarklassen rynkar på näsan åt Goethe, Tranströmer, Kierkegaard och Ekelöf i bokhyllan hos en klassresenär.

Men dansbanden hos Loket och såpoperorna väcker ingen rädsla. Det gör däremot Mozart, Sibelius och Leonard Cohen i cd-stället.
"Bättre du går till missionshuset med ditt plakat" hade en metallare sagt till Reberg ifjol.

Hur var det Jantebuden löd? "Tro inte du är nåt..., Stor faller tung..., Inga träd växer till himlen..."
Rädslan för avvikelser är stor hos en underklass som berövats allt mer av kunskap och självkänsla.

Tankarna på min egen utveckling kom för mig. Jag har också gjort en typ av klassresa...
Den började i ett hälsingskt bruks- och jordbrukarsamhälle för 36 år sedan. När jag satte mig i skolbänken hösten 63 hade Stellan Arvidssons skolutredning redan stakat ut mina nio år. Ännu läste vi ämnen som kristendomskunskap och samhällslära med en bok kallad "hembygdskunskap", vad jag minns. Vi lärde oss räkna på kulramar och hade välskrivning med bläckpenna och läskpapper. Betyg fick vi redan första året i alla ämnen, liksom i uppförande och ordning, och jag kan än i denna dag återge det ögonblick som fick min självkänsla att vackla i ämnet matematik.

Vi hade haft provräkningen på förmiddagen. Och skulle få veta resultatet på eftermiddagen. Detta var i andra klass och vi hade en vikarie. Han läste upp resultaten inför hela klassen. När han kom till mitt namn sa han, med ömkande förakt i rösten:
"...har bara lyckats skrapa ihop två rätt!"

Det blev fniss och jag blev högröd. Knäckt, helt enkelt.
Annars minns jag mina mellanstadieår som goda. Jag var bra i svenska (för att vi blev rättade), engelska och geografi (för att vi hade prov på alla landskap) och uppsatsskrivning. Men matten förföljde mig.

Sedan var det då högstadiet. Där nånstans började man utsättas för experimenten.
Jag gick i en skola i ett samhälle väster om Sundsvall. Det var hösten 69. I tyska provade man en ny pedagogik. Med hjälp av mer naturmetodinlärning - vilket innebar lyssnande på oändligt många ljudband - och med en lärare som predikade vikten av rätt uttal, i synnerhet skorrande "r", tragglade vi oss igenom förstaårsboken av "Geradeaus".

Grammatiken fick komma med på köpet, så att säga. Vilket kanske man kan ifrågasätta - i och för sig - i tyska, men det gjorde i alla fall lektionerna mindre tungsamma.
Upptäckte jag året efter när jag flyttat tillbaka till min gamla klass i Hälsingland, där de ännu använde sig av den gamla läroverkspedagogiken i tyska. Grammatiken först, skrivövningarna sedan och läste vi nångång högt så var det aldrig nån som reagerade mot det slappa uttalet...

Detta fick mitt intresse för, och betyg i, tyska att sjunka.
Samma sak var det med matten. Mitt sorgebarn. I sjuan hade jag haft klassföreståndaren i ämnet och lyckats få ihop en klart godkänd trea. Mycket tack vare de inspirerande lektionerna, där han ofta började timmarna med att prata om sitt stora intresse astronomi - detta var under Apollofärderna till månen - och därefter lät oss knäcka intelligenta tankenötter relaterade till den verklighet han initierat beskrivit.

Hur var det i åttan då? Jo, psykisk terror, vill jag kalla det. Fram till tavlan och räkna och göra bort sig inför hela klassen. Naturligtvis hade vi en tävlingsinriktad fotbollsspelare - en av distriktets främsta - i ämnet och mitt betyg åkte i botten.

Ännu värre blev det i nian. Studierektorn - som för övrigt kallades "Nöffen" då tydliga likheter med nasse fanns - fortsatte på den gamla inslagna läroverksvägen och jag gick ut grundskolan dömd till den högra hjärnhalvans nolla!

Men.
Det kom andra tider.
Om jag nångång får frågan om jag vill leva om mitt liv, ska jag svara:
"Ja, hösten 1980 i så fall. När jag började på komvux..."
Det var upprättelsen för mig. Och för så många av mina studiekamrater. Här hade man gått och trott att allt var kört, och i sju år - efter avhoppet från ett gymnasieår antagen som reserv - hankat sig fram på jobb bara avsedda för överlevnad när en ny pedagogisk värld öppnade sig.

Ta bara matten. Lasse, vår lärare, hade klickat detta fullständigt. Att det handlar om att förklara och förklara och öva och öva på tal; både enskilt och tillsammans. Därför var hemskrivningarna han anförtrodde oss - liksom också gruppskrivningarna - främsta orsaken till att jag äntligen förstod att matematik går att lära sig!
Vi hade enskilda skrivningar också.

Och betyget hängde liksom med på köpet. En godkänd trea i grundskolematte. Liksom även i tvåårig socialmatte året efter för Monica, är väl kanske inte allt för mycket att hänga i granen men det räckte för mig.
"Det handlar om att förstå, brukade Lasse säga. Och att veta var man ska söka kunskapen!".

Hos dem som kan hjälpa en. Så de får förklara. Annars lär man sig inte. Man lär sig alltså inte genom att titta i facit först, vilket jag tror ingen av oss fann lönt att göra. (Däremot gjorde jag det ofta under mina ungdomsår, och ni vet ju resultatet!)

Hur som helst, det fanns så mycket mer än matte som uppfyllde och inspirerade mig under de två komvuxåren. Framför allt var jag studiemotiverad, härdad av några års vuxenliv och uppvaknad intellektuellt. Detta ledde sedan vidare till språkstudier i engelska på universitetet, journalisthögskolan och ett rikare liv.

Därför är det med sorg i hjärtat, och vrede i sinnet, jag reflekterar över Arne Rebergs ord om den nysvenska ordningen, som har berövat så många ordets makt.

Och därmed universitets- och högskoleplatserna. Själv var jag en "25:4:a" när jag kom in på JH. Jag kunde tillgodoräkna mig fulla normeringspoäng för mina sju arbetade år och lägga ihop det med mina komvuxbetyg och högskoleprovet.
Vi var flera med den livs- och arbetslivsbakgrunden som blev journalister då, under första halvan av 80-talet.
Under mina komvuxår dessutom, kämpade vi - hela skolan - mot planerna på neddragningar och nedläggning av vår skola.

Det hjälpte. Under en tid.
Och vår självkänsla växte.
Åh, vad det var härligt!
Det gör mig stridslysten - igen...
För kunskap är makt. Ordets makt.
Vilket innebär ett bättre samhälle.
Tänk om våra politiker en gång för alla kunde förstå det - och göra något åt det!
Istället för att bara säga det - men göra tvärtom.
Det gör mig melankolisk...

text: LEIF WILEHAG
9.6.99