"Jag skall visa dem"

Den välstädade lägenheten ligger i centrala Göteborg, och säger inget om alla de gånger läxböckerna kastades i väggen. Alla svordomar all ilska är gömt men inte glömt. Mikael Cadier berättar om sin väg från att vara en notorisk skolkare till eleven som plockade ut sina betyg från treårigt gymnasium utan en frånvarotimme.

För lite över tjugo år sedan började Mikael skolan i Borås. Det började inte så bra, bokstäverna var krångliga och svåra att lära. Redan under den första terminen var Mikael stämplad som en orolig elev. Problemet för honom var inte bara dyslexin, utan också skolans sätt att på sjuttiotalet undvika att peka ut elever med svårigheter. Denna mer demokratiska skola blev konstigt nog ett hinder för de som behövde extra hjälp.
- Min mamma har också problem med att skriva och läsa, men hon fick hjälp när hon gick i skolan . I små stödgrupper fick hon långsamt lära sig skriva och läsa. På den tiden jag gick i skolan skulle inga elever sållas ut. Vilket innebar att jag inte fick någon hjälp, säger Mikael.

FRAM OCH TILLBAKA

Efter ettan började karusellen. Skolan visste inte vad de skulle göra med Mikael. Så han skickades fram och tillbaka mellan skolorna i Borås. Botten nåddes i fyran då han sattes i särklass.
­ Om man går i fyran och ser dreglande människor i rullstol så tror man att de är idioter. Då blev jag helt knäckt, och fick det bekräftat som skolan försökt säga åt mig länge,- att jag var en idiot, säger Mikael.
Efter skolbyten och allt mer problem med lärarna och övrig skolpersonal bestämde sig Mikael för att gå om årskurs sex. Då kunde han varken stava eller skriva. Men sexan blev ännu ett bevis för honom att skolan gett upp. Mikael berättar om den snälla magistern som lät barnen spela spel i ett år.

SKOLAN SOM PLÅGA

Men skolan fortsatte under högstadiet att vara en plåga. Precis som många andra med läs och skrivsvårigheter försökte Mikael komma undan de teoretiska ämnena. Men valet av verkstadsteknisk linje i gymnasiet var ett misstag. Förutom det faktum att han "hatar att meka med bilar" så var det mycket teori.
- Jag körde sönder en maskin gång på gång. Teorin var en plåga, massvis av information om maskinerna vi skulle använda. Teorin på verkstadsteknisk linje var om de maskiner som användes i undervisningen. Efter tre veckor hade jag fått nog och slutade, berättar Mikael
Han lämnade gymnasiet bakom sig och började på ungdomscentrum. Efter en tids arbetslöshet så fanns plötsligt en öppning. Hildings bageri behövde en bagarlärling. Mikael fick jobbet och blev kvar i fem år. Hildings bageri blev sedan uppköpt av den stora bagerijätten. Bagaren var nu trött på degen och flyttade till Göteborg.

DEN STORA STADEN

De första åren i Göteborg jobbade Mikael med teater och utbildade sig till snickare. Sedan kom en svacka då han stod utan jobb, då bestämde han sig för att börja plugga igen. Tre år på Östra vuxengymnasiet sammanfattar Mikael så här:
-Jag har aldrig haft så roligt, men aldrig har det varit så jobbigt som dessa år. Många gånger åkte läxböckerna i väggen. Jag har grinat dunkat mig i huvudet och ibland trott att jag var idiot, berättar, Mikael.
Tack vare en stark vilja och med hjälp av studiegrupper gick det vägen. Han som jämt var borta från skolan och firade från sina jobb allt för ofta, kan nu skryta med att under tre års studier inte varit borta en timma. Som gammal skolkare tyckte Mikael att det är viktigt att alltid gå på lektionerna .
-När man väl fått smak på att vara borta, så kan det fortsätta och till slut missar man något viktigt och missar ett prov, säger Mikael.

DEN STÖRSTA SEGERN

När Mikael pratar om det viktiga med att erkänna att man är dyslektiker påminner det om alkoholisters väg till ett nyktert liv. -Min största seger är att jag vågat inse att jag är dyslektiker. Dyslexin är ett handikapp som jag aldrig kan bli av med. Det är inget med det, en del har dåligt bollsinne eller är färgblinda, men nu har jag accepterat dyslexin, det är helt centralt att acceptera dyslexin , menar Mikael.
Bitterheten mot skolan har han vänt till något positivt.
-Jag har en fruktansvärd energi och något som liknar ett hat mot skolan. Jag skall visa dem. Alla de som räknade ut mig, berättar han.
Det har Mikael gjort. Till hösten väntar kulturvetarlinjen på universitet.

TEXT: BJÖRN ZETTERLING
FOTO : MIJA RENSTRÖM.