I januari sköts Bill Cosbys ende son Ennis ihjäl på en motorväg i Los Angeles. Rånaren kom över lite pengar och lämnade en yngling med en kula i huvudet. Bortsett från att pappan är världsberömd skådespelare, är mordet för en svensk bara ett i raden av många andra. Men för 10 procent av befolkningen i USA har mordet ett helt annat budskap. De höga murarna kring tomterna i Beverly Hills och de privata vakterna har varit ett föredöme för den ekonomiska eliten i USA. 28 miljoner av befolkningen, mer än 10%, har förskansat sig i bevakade höghus och bostadsområden. De amerikanska medborgarna lägger ut dubbelt så mycket pengar på privata väktare som staten satsar på polisen. Men pengarna tjänar den ekonomiska eliten inte i reservaten och inom överskådlig tid kommer dessa människor att ha anledning att skrida över gränsen till "den brända politikens jord". När det sker gäller det att vara vaksam. Men det är inte bara makteliten som får höjd adrenalinhalt av att röra sig på obevakad mark. New York krymper på kvällen in mot Broadway. New York-bon i gemen rör sig ogärna mer än några kvarter utanför denna pulsåder. För makteliten blev mordet på Ennis Cosby en signal att lägga på ytterligare några lager tegelstenar på sina murar. I samma takt som murarna blir högre, rivs drömmen om folkhemmet och en meningsfull plats för alla medborgare. Vi befinner oss i en paradoxal situation som ingen politisk kraft ännu kan hantera. Universitetskansler Stig Hagström bedömer det som rimligt att anta att i framtiden behöver hälften av befolkningen högskoleutbildning, ja kanske rent av upp emot 60-70%. Samtidigt förfasar vi oss över risken för utvecklingen mot ett 2/3-samhälle. Om man är cynisk kan man naturligtvis hävda att ekvationen går ihop, om än knappt. Det gör den däremot inte om utvecklingen blir som några framträdande ur yttersta makteliten analyserar. Mer än 20% av arbetskraften kommer inte att behövas för att hålla världsekonomin igång (Washington SyCip). Och vägen dit? "To have lunch or to be lunch", som direktör Scott McNealy uttrycker det, enligt boken Globaliseringsfällan. (Se recension i förra numret av Alba) Hans-Peter Martin och Harald Schumann beskriver i Globaliseringsfällan mycket övertygande vad som möjliggjort utvecklingen mot femtedelssamhället. I början av 70-talet började de nationellt knutna valutorna lösgöras från statlig kontroll. USA, Västtyskland, Kanada och Schweiz upphörde med kontrollen och fördämningarna brast. Med världsomspännande kommunikationsnät som blivit allt snabbare har världens kapitalmarknader alltmer integrerats. Under en genomsnittlig handelsdag byter valutatillgångar till ett värde av 1.500 miljarder dollar ägare, enligt Internationella regleringsbanken. Detta enorma valutaflöde har medfört att de unga, oftast manliga och till synes klonade, aktörerna stirrar sig rödsprängda på förändringar i tredje decimalen. Valutaspekulationer har för många blivit mer lönsamma än produktion av varor och tjänster. Många storkoncerner startar egen bankverksamhet, exempelvis det multinationella Siemens. Företaget tjänar idag mer på finansaffärer än på sina världsberömda produkter. Men det är inte bara de stora drakarna som dansar på valutascenen. Välfärdssamhället har skapat pensionsfonder som deltar lika intensivt som alla andra aktörer för att säkra pensionärernas köpkraft. Parollen "To have lunch or to be lunch" tycks gälla för pensionsspararna - samtidigt. Alltfler dras med i valutacirkusen. Som svenska Afrikagrupperna, som har försökt säkra tillgångar för flera miljoner kronor i olika fonder. För författarna Martin/Schumann är detta - antar jag - detsamma som att motverka ett solidaritetsarbete. Ett annat viktigt resultat av de fria kapitalrörelserna är att även produktionskapitalet har lyckats skaka av sig det nationella oket. Den grundläggande mekanismen för detta återkommer jag till i nästa nummer. Här finns nog den viktigaste aspekten på tesen att vi är på väg mot ett femtedelssamhälle. Produktionen har blivit enklare att flytta mellan olika länder. Därmed kan arbetare och tjänstemän på en globaliserad arbetsmarknad spelas ut mot varandra. När det tyska företaget Viesmann antydde att man kunde tänka sig att producera nästa serie förbrännare i Tjeckien istället för Kassel, röstade arbetarna för förslaget att de skulle arbeta tre timmar extra utan lön för att kunna förhindra en flytt. Reallönesänkningen är en realitet inte bara i Kassel utan märks i hela västvärlden. Utom för övre skiktet. Men antagligen vägrar vi fortfarande inse vart utvecklingen är på väg, när vi klamrar oss fast i förhoppningen om att allt snart ska vända. Idag tjänar makteliten pengar både på valutarörelserna och på den globala konkurrensen om arbetstillfällen. Men samtidigt undergrävs på sikt den för dem positiva utvecklingen. Det är som att såga av den gren de själva sitter på. Vi befinner oss i en situation som påminner om andra halvan av 1800-talet. Exploateringen av arbetskraften hade då gått så långt att barnarbete var vanligt i Europa. Många barn var så tidigt utslitna att återväxten av arbetare allvarligt hotades och systemet därmed skulle kvävas av sin egen otymplighet. Krisen löstes, men inte av egen kraft utan med politiska metoder. Därmed föddes den moderna demokratin. Frågan är vad som händer på vägen mot en kollaps för femtedelssamhället. Inget scenario är värre än den möjliga utvecklingen och den politiska temperaturen kan bli mycket hög. I det perspektivet är fredsforskaren Johan Galtungs förslag om konsumentbojkotter mycket intressant. Så länge det finns flera aktörer på marknaden finns möjligheter att stärka inflytandet för de fyra femtedelar som inte platsar i femtedelssamhället. Partisekreterare Ingela Thalén varseblev detta under några hisnande sekunder under sitt första majtal i år i Norrköping, vilket kunde beskådas i nyhetssändningarna i TV. Ericsson hade nyligen varslat 1.200 arbetare i stan för att flytta produktionen utomlands. Thalén frågade sig själv, förmodligen i ett spontant infall, om vi verkligen skulle komma att köpa Ericssons mobiltelefoner i framtiden. Efter några sekunder insåg hon sprängkraften i det nyss sagda, så hon tillade att vi nog skulle fortsätta köpa dessa telefoner. Samhället idag är trots allt mer genomskinligt än under under 1800-talet. En snabb utslagning av befolkningen kommer att leda till motreaktioner. Trädklättrarna i södra England som bosatt sig i träden för att förhindra ett planerat motorvägsbygge kommer att följas av många liknande aktioner. Inget av detta behöver ske om makteliten vaknar till insikt. Själv kan jag stå ut med tanken på att några få har mycket pengar, om det inte stör livet för övriga världsmedborgare. Alla kanske inte tycker att livet är värt mer än så. Text:CHRISTER WIGERFELT

I nästa nummer: Hade Karl Marx både rätt och fel?